Minne, åldrande och ånger

Kanske vinner han Bookerpriset, Julian Barnes. "The Sense of an Ending" finns i alla fall med på den långa listan. Jag klagade i ett tidigare blogginlägg över det fula omslaget- jag tar tillbaka- för det är i själva verket ett mycket passande omslag till handlingen. Maskrosfröna som flyger i luften... blomningen som är över- och så greppet med de svartkantade sidorna. Detta är ingen lustig historia.

Julian Barnes (som har fått flera av sina böcker översatta till svenska) har skrivit om minne och åldrande och också om glömska. Minnet är en skälm- det är nämligen ytterst selektivt och visserligen bär vi alla vår ungdom inom oss- men vad är det vi minns egentligen och vad är det vi har valt att glömma bort? Den här korta romanen (cirka 150 sidor) är uppdelad i två stycken- det första tar oss tillbaks till huvudpersonens - Tony Webster- ungdom i 60-talets England. Det var då han och hans två bästa kamrater träffade Adrian Finn- och Adrian blev en i deras "gäng", Adrian, den lovande, den intelligente, den mest tänkade och filosoferande av dem.

"In those days, we imagined ourselves as being kept in some kind of holding pen, waiting to be released into our lives."

"Most people didn't experience 'the Sixties' until the Seventies. Which meant, logically, that most people in the Sixties were still experiencing the Fifties,"

Så träffar Tony Veronica- en överklassflicka som han egentligen inte förstår sig på- och hon lämnar honom också så småningom för Adrian. Första delen av boken slutar med Adrians självmord- och alla frågor kring det. Det får vi inga svar på där.

Så går livet- vi träffar Tony igen som pensionär- grå och tråkig- han har haft ett mycket vanligt liv- gift, ett barn men nu är han frånskild och han flyr undan livet så gott han nu kan. "The purpose of life is to reconcile us to its eventual loss".

I del två dissekeras minnena, det grävs och det undersöks- och det är mycket spännande på ett kusligt sätt. Veronica dyker upp igen och skuggan av Adrian vilar över allt i form av en dagbok som han skrev under sin sista tid. För Tony blir det förflutna plötsligt skamligt- upp till ytan kommer sådant som han förträngt under 40 år ackompanjerat av Veronicas stående fras till honom " You don't get it. You never did". Slutet är oväntat och det är skickligt gjort- hela romanen är otroligt mästerligt sammansatt .

Nu hoppas jag för det första att Julian Barnes får Bookerpriset och för det andra att den här romanen kommer i svensk översättning å det snaraste- det vore verkligen stor skam att undanhålla en stor del av svenska läsare en sådan här godbit.

En lång och fyllig recension av "The Sense of an Ending" kan ni läsa hos KevinfromCanada.