söndag 21 augusti 2011

1972 var inte 1968



Vy mot Heidelberg vid Neckar (Wikipedia)


Jag har läst Steve Sem-Sandbergs bok "Theres". Det har många andra också gjort för boken har flitigt recenserats och berömts. Vad ska jag säga.... givetvis är detta vad man kallar för "god litteratur" och givetvis har författaren lagt ner mängder av tid på att forska fram alla de uppgifter och dokument som den här dokumentärromanen innehåller. Det är inte någon "vanlig" roman som man läser på någon timme- dels är den ganska lång (nära 400 sidor) dels är texten inte löpande- den är skriven med collageteknik- fragmenten avlöser varandra och för mig gamla tant (jag börjar väl bli glömsk) är det svårt att alltid hänga med. Jag är inte odelat förtjust i det här skrivsättet. Jag hade föredragit kronologisk ordning- kalla mig trist och tråkig men det blir så oändligt mycket lättare då.


Theres är aliasnamn för Ulrike Meinhof och boken ger ett ingående porträtt av henne- den välutbildade (hon var journalist) tvåbarnsmamman som blev en av de mest eftersökta och jagade terroristerna under 70-talet. I boken levandegörs hon, författaren försöker förstå henne och han gör henne till människa av kött och blod (som hon givetvis var). Samtidigt tecknas ett historiskt skeende- och det är det skeendet som jag tycker är den stora behållningen. Varför och hur uppstod RAF (Rote Armée Fraktion dvs Baader-Meinhofligan).


Den tändande gnistan var dödsskjutningen (det var rena avrättningen) av Benno Ohnesorg i samband med protesterna mot shahens besök i Tyskland i juni 1967. Som om inte detta var nog sköts också studentledaren Rudi Dutschke kallblodigt ner i april 1968 av en högerextremist. Nu väcktes krafter upp som kanske annars aldrig skulle fått härja på det sätt de kom att göra.


Jag tycker att Sem-Sandberg har lyckats fånga tidsandan mycket väl- och det är som om man satt mitt ibland terroristerna (otäckt är bara förnamnet). Det är en berättelse om en tid som inte är alltför avlägsen- en förklaring. Däremot kan jag inte alls se några som helst likheter mellan Meinhof och Sophie Scholl. Jag värjer mig mot "nästan helgonförklaringen" av Meinhof- hon valde våldets väg- och "ändamålet helgar medlens väg". Det kan aldrig vara rätt att ta oskyldigas liv. Aldrig.


Jag minns när bomberna small i Frankfurt och Heidelberg år 1972. Min vän höll sitt tremånaders barn i famnen när glassplittret yrde in genom lägenheten mittemot Campbell barracks den 24:e maj. Hade det gått illa hade det väl kallats för "human collateral". (Tre amerikanska soldater fick dock sätta livet till.)


"Theres" var för mig främst en tillbakablick och en historisk förklaring till varför det hände som hände.

2 kommentarer:

snowflake sa...

Du sätter fingret på känslan som gjort att jag värjt mig för att läsa boken. Tack för ännu ett mycket läsvärt inlägg.

Ingrid sa...

Snowflake: Jag hade mycket svårt att fördra Sem-Sandbergs porträtt av Meinhof. Det är alldeles för positivt. Jag hade en diskussion med min väninna (samma årgång som jag själv) och vi mindes precis samma saker, kände samma obehagskänslor för att inte säga skräck när vi pratade om Baader-Meinhofligan. För oss representerade de hat och galenskap. Ondska. Jag vill egentligen inte läsa något som helst om de här människorna- men faktorerna som utlöste alla illdåd- det är historia och det intresserar mig. Tack för dina vänliga ord.