Tillbaks till 70-talet- barnboksnostalgi

Minsann kommer den inte ut i ny utgåva- den vid det här laget mycket välkända barnboken "Sprätten satt på toaletten". Den som jag tvingades läsa högt ur för en liten treåring en gång för mycket länge sedan. Jag var ung student i Lund på den tiden och blev ibland anlitad som barnvakt - när den lilla tösen frågade om vi inte kunde läsa något tänkte jag i min enfald på små söta sagor om prinsessor och möjligen ett eller annat troll- inte hade jag väntat mig att få läsa om miljöförstöring och toalettbesök- men allt går.

Hur som helst- nu finns boken snart att få igen- jag undrar om jag inte skaffar den- bara för den där rena känslan av nostalgi som tar mig tillbaks till det där murriga studentrummet i Lund....

Karneval förlag ger ut.

Brännpunkt: Argentina

Jag följer ett par engelskspråkiga bloggar och idag drogs jag speciellt till Mary Whipples (Seeing the World through Books) utförliga recension av en debutant - Edgardo David Holzman- och hans roman "Malena".

Det handlar om Argentina- det är det mardrömslika 70-talet, den tid så människor bara försvann, (mördades) och då man inte vågade andas knappt. Jag kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det måste ha varit att leva i ett sådant samhälle. Världen teg- som vanligt.

Den här romanen känns som ett viktigt tidsdokument och även som en bok som är värd att läsa bara för sin egen skull- för att detta säkert är en intressant författare och framför allt för att jag tror att Holzman har mycket att säga (och att han gör det bra). Läs gärna Mary Whipples fina recension och bli inspirerad. Själv har jag lagt romanen i min önskelista (som är diger just nu....).

1972 var inte 1968

Vy mot Heidelberg vid Neckar (Wikipedia)

Jag har läst Steve Sem-Sandbergs bok "Theres". Det har många andra också gjort för boken har flitigt recenserats och berömts. Vad ska jag säga.... givetvis är detta vad man kallar för "god litteratur" och givetvis har författaren lagt ner mängder av tid på att forska fram alla de uppgifter och dokument som den här dokumentärromanen innehåller. Det är inte någon "vanlig" roman som man läser på någon timme- dels är den ganska lång (nära 400 sidor) dels är texten inte löpande- den är skriven med collageteknik- fragmenten avlöser varandra och för mig gamla tant (jag börjar väl bli glömsk) är det svårt att alltid hänga med. Jag är inte odelat förtjust i det här skrivsättet. Jag hade föredragit kronologisk ordning- kalla mig trist och tråkig men det blir så oändligt mycket lättare då.

Theres är aliasnamn för Ulrike Meinhof och boken ger ett ingående porträtt av henne- den välutbildade (hon var journalist) tvåbarnsmamman som blev en av de mest eftersökta och jagade terroristerna under 70-talet. I boken levandegörs hon, författaren försöker förstå henne och han gör henne till människa av kött och blod (som hon givetvis var). Samtidigt tecknas ett historiskt skeende- och det är det skeendet som jag tycker är den stora behållningen. Varför och hur uppstod RAF (Rote Armée Fraktion dvs Baader-Meinhofligan).

Den tändande gnistan var dödsskjutningen (det var rena avrättningen) av Benno Ohnesorg i samband med protesterna mot shahens besök i Tyskland i juni 1967. Som om inte detta var nog sköts också studentledaren Rudi Dutschke kallblodigt ner i april 1968 av en högerextremist. Nu väcktes krafter upp som kanske annars aldrig skulle fått härja på det sätt de kom att göra.

Jag tycker att Sem-Sandberg har lyckats fånga tidsandan mycket väl- och det är som om man satt mitt ibland terroristerna (otäckt är bara förnamnet). Det är en berättelse om en tid som inte är alltför avlägsen- en förklaring. Däremot kan jag inte alls se några som helst likheter mellan Meinhof och Sophie Scholl. Jag värjer mig mot "nästan helgonförklaringen" av Meinhof- hon valde våldets väg- och "ändamålet helgar medlens väg". Det kan aldrig vara rätt att ta oskyldigas liv. Aldrig.

Jag minns när bomberna small i Frankfurt och Heidelberg år 1972. Min vän höll sitt tremånaders barn i famnen när glassplittret yrde in genom lägenheten mittemot Campbell barracks den 24:e maj. Hade det gått illa hade det väl kallats för "human collateral". (Tre amerikanska soldater fick dock sätta livet till.)

"Theres" var för mig främst en tillbakablick och en historisk förklaring till varför det hände som hände.

Frauen schreiben (Kvinnor skriver)

Jag läser vidare i "Ängeln på vinden" och hittar en hel liten essä om boken ovan "Frauen schreiben"(en samling författarporträtt)- den kom ut 1979 och finns inte i svensk översättning. Lite lästips hittar man - författare som kanske inte är så kända idag- men ändå väcker nyfikenhet.

-

Namn som Barbara Frischmuth (Österrike), Karin Struck, Brigitte Schwaiger och Verena Stefan. Den enda jag känner igen (och har läst är Struck).

Av Barbara Frischmuth finns två böcker översatta :Skuggan försvinner i solen (1974) och Bindningar (1983 )

Karin Struck (1947-2006) blev mycket uppmärksammad för romanen "Modern" som kom i svensk översättning år 1975. Det var hennes andra roman och Synöve Clason skriver så här: "Struck , ett friskt källsprång på Frankfurtmässan, skriver antilitteratur" och Clason kallar "Modern" för 70-talets svar på Ibsens Ett Dockhem. (huvudpersonen i "Modern" heter Nora).

-

Av Brigitte Schwaiger (1949-2010, Österrike) finns bara en roman översatt till vårt språk nämligen "Hur kommer saltet i havet" från 1979.

Den schweiziska författarinnan Verena Stefan (f. 1947) finns representerad på svenska med "Hudömsning" (självbiografiska anteckningar, dikter, drömmar, analyser ) från 1977.

Nog tycker jag att det skulle vara spännande att återknyta bekantskapen med 70-talet. Riktigt var jag ska börja vet jag inte men Marie Cardinal (som jag skrev om innan idag) känns som ett måste och Karin Strucks "Modern" är högt på min lista den också.

Minns ni de här?

Medea

En del författare glöms bort - andra håller sig kvar. Det är väldigt intressant att läsa om "Ängeln på vinden" som kom ut 1989. De artiklar som återges i boken härrör från tiden 1977-1987. De flesta fogas in under överrrubriken "Den "nya" kvinnolitteraturen".

-

Jag minns romanen "Medeas systrar- en roman om svartsjuka" av Enel Melberg- den blev mycket omskriven (idag skulle man använda uttrycket "hypad"). Jag kommer däremot inte ihåg mycket av handlingen. Synöve Clason gillar inte boken och säger att den är "ett ofärdigt tematiskt komplex" med "färdigtuggade synpunkter på samlevnad, känslomässig frigörelse och identitetssökande". "Medeas systrar" kom ut 1978 och finns idag på 15 bibliotek.

-

Bente Clod är en annan författare som var väldigt i ropet i början på 80-talet. Hennes böcker tyckte jag om- och flera av dem översattes till svenska . Hur ska man bäst beskriva genren? Feministisk realism, kanske?

I svensk översättning finns: Uppbrott 1978, Närkamper 1980, Sju sinnen 1981, Skriv 1989

-

Marie Cardinals "Orden som befriar" (1978) (Les mots pour le dire) är en oerhört omskakande roman om hur en kvinna räddas till livet (bokstavligen) genom psykoanalysens hjälp. Berättelsen är självbiografisk och mycket välskriven. Jag minns boken precis som Synöve Clason beskriver den - som "en osäkrad tryckkokare". Cardinal växte upp i Algeriet och med en känslokall mor och en far som var svårt sjuk i TBC. När Marie är 34 år hinner det förlutna i kapp. Hon drabbas av svåra underlivsblödningar, ångest- hon känner att hon håller på att bli galen. Med hjälp av en tålmodig läkare och genom stora egna ansträngningar återfår hon greppet om tillvaron.

"Orden som befriar" finns på hela 28 bibliotek. Absolut värd att tas fram och själv funderar jag på att läsa om. Synöve Clasons slutord : "Bokens litterära kvaliteter ligger även i de kärleksfulla skildringarna av livet på lantgården, av villan vid havet och av umgänget med tjänarna och deras barn. Här återuppstår ett Algeriet som nu tillhör kolonialhistorian, men som i minnets backspegel får utopiska kvaliteter, som varje gestaltning av det för alltid förlorade."

Just Kids av Patti Smith

Boken kommer ut på Brombergs förlag om några veckor- jag har läst den engelska versionen.
-
I juli månad år 1967 tar den då 20-åriga Patti Smith bussen till New York. Hon är fast besluten att "göra något av sig själv". Hon har nyligen fött en liten dotter - som hon tvingats adoptera bort- hon känner sig ensam och ledsen - tröstar sig med att läsa Arthur Rimbaud.
-
I den stora staden möter hon Robert Applethorpe från Long Island. Ett band skapas mellan dem som endast döden (och inte ens den egentligen) skulle komma att skära av. De delar ljuvt och lett (väldigt mycket av det senare) under de fem år de bor tillsammans i möjliga och omöjliga lägenheter/hotellrum i New York City. De inspirerar varandra och hjälper varandra.
-
Patti har en otrolig förmåga att klara sig- födgeni. Hon tar diverse arbeten och hon tar på sig att försörja både sig själv och Robert- hon drygar också ut kassan genom att sälja bokfynd som hon hittar på olika "loppisar" till antikvariat och privatpersoner. Roberts kamp blir betydligt hårdare- men han slår så småningom igenom, han också och blir en känd fotograf.
-
Den här boken kan man läsa som en otroligt vacker kärlekshistoria- men- det är också en historia om en annan tid- en biografi om New York som det var under 60- och 70-talet. En ren nostalgitripp. Man kan också läsa boken som en berättelse om hur man inte ska ge avkall på sina drömmar- att inte ge upp- att möta svårigheterna och ta sig igenom dem. "Passion- drive- will to survive".
-
Hon skriver om en poesi-uppläsning som hon gick till med poeten Gregory Corso- Corso gillade inte det han hörde och häcklade "Shit! Shit! No blood! Get a transfusion!" " I made a mental note to make certain I was never boring if I read my own poems one day"
-
Patti låter tatuera en blixt på sitt knä- inspirerad av Crazy Horse: " Crazy Horse believes that he will be victorious in battle, but if he stops to take spoils from the battlefield, he will be defeated. He tattoos lightning bolts on the ears of his horses so the sight of them will remind him of this as he rides. I tried to apply this lesson to the things at hand, careful not to take spoils that were not rightfully mine"
-
Pattis och Roberts vägar skiljs så småningom åt- men de tappar inte kontakten.
-
Robert dog i aids den 9 mars år 1989.
-
"In this stretch of timelessness, I stopped. I suddenly saw him, his green eyes, his dark locks. I heard his voice above the gulls, the childish laughter, and the roar of the waves. Smile for me, Patti, as I am smiling for you.
-
Ture Nerman skrev en gång att "den vackraste visan om kärleken kom aldrig på pränt"- men här finns den- i Patti Smiths vackra och oförglömliga berättelse.