Frauen schreiben (Kvinnor skriver): Ilse Aichinger

När Jürgen Serke gör sin intervju med den österrikiska författarinnan Ilse Aichinger (f.1921) har hon varit änka i sju år och saknar sin make författaren Günter Eich oerhört djupt. (Eich var en av grundarna till "Gruppe 47").

"Das Leben ist eine heilsame Grausamkeit" ("Livet är hälsosamt hemskt"- min egen översättning), säger Aichinger. Hon vet mer än många andra vad hon talar om. Hon föddes i Wien 1921 . Modern var läkare och judinna- fadern icke-judisk. Föräldrarna skildes tidigt och Ilse Aichinger och hennes tvillingsyster Helga kom att växa upp hos morföräldrarna. Så kom då Anschluss och Helga lyckades att ta sig till England- Ilse tvingades stanna kvar . Det kom att bli räddningen för modern. Just för att hon hade en "Mischling" (barn av "blandras"(avskyvärt ord) slapp hon deportation. Mormodern, däremot, hämtades av Gestapo år 1942 och Ilse Aichinger såg henne föras bort med lastbil- tillsammans med andra judar. Hon kom aldrig tillbaka. För detta har Ilse Aichinger alltid känt stor skuld.

Egentligen hade Ilse Aichinger tänkt studera medicin och bli läkare precis som modern men så gavs hennes bok "Die grössere Hoffnung" ut och blev en succé. Därmed var hennes val gjort- hon ägnade sitt liv åt att skriva.

Till min stora bestörtning ser jag att "Die grössere Hoffnung" inte har översatts till svenska- och dessutom... det finns bara en bok av Aichinger (i alla fall som jag hittar) tillgänglig på vårt språk. Så här skriver Sture Packalén om författarinnan i sin "Tyska minnesgemenskaper" (Carlssons förlag, 2010):" 1952 fick Aichinger Grupp 47:s pris för sin Spiegelgeschichte, som genom sin tidlöshet och Kafkainspirerade stil kändes främmande i det tidiga femtiotalets avskalade s k "kalhyggeslitteratur". Samtidigt markerade berättelsen en ny början i den österrikiska litteraturen".---- " Hos Aichinger utspelas allt i en värld vars gränser i tid och rum inte anges närmare. Oftast tar en inre, alltmer oundviklig verklighet över och förtränger den rella världen."

Avslutningsvis ett citat från en intevju i tidningen die Zeit: Zeit: What didn't you survive? Ilse Aichinger: "The sight of my grandmother in the cattle truck on the Sweden Bridge in Vienna. And the people standing around me who watched with a certain amount of satisfaction"

Läs hela artikeln om Ilse Aichinger och "Die grössere Hoffnung" här (på engelska).

Ja, vad ska jag plocka ur min hög härnäst?

Jag konstaterar att det börjar ta slut på mina science-fiction-böcker (jag får nog proviantera med lite nytt snart) men det finns ju annat i högarna... kanske blir det Orhan Pamuks "Oskuldens museum" (den köpte jag för den fanns i billig pocketutgåva)- eller Wells Towers "Everything ravaged, everything burned"- och så har jag en tysk roman Ilse Aichingers "Die grössere Hoffnung"- en bok som kom ut år 1948- och innan ordet Holocaust hade fått spridning- "Die grössere Hoffnung" handlar om hopp och förtvivlan (mest det senare) i Hitlertidens Österrike. Huvudpersonen är en ung flicka som får utstå förföljelse för att hon är halvjudinna. Boken är till mycket stora delar självbiografisk. Med risk för att låta mycket tjatig... men varför i hela fridens namn har inte detta klassiska mästerverk blivit översatt till svenska?

Ilse Aichinger

"Die Grössere Hoffnung" från 1948 har mig veterligen aldrig översatts till svenska-men på danska (Det större håb) finns den att beställa (antikvariskt). Boken på bilden (väldigt vackert och mycket passande omslag) har jag lånat på mitt lokala bibliotek- men... jag inser att jag inte kommer att hinna läsa ut innan "deadline"- och jag har beställt på tyska.... "Die Grössere Hoffnung" handlar om en ung flickas kamp för överlevnad under Hitlertiden. Ellen, som flickan heter är halvjudinna (och jag tänker omedelbart på Cordelia Edvardsson). Det här är en berättelse om rädsla, skräck, utsatthet och ett hopp som aldrig kommer att uppfyllas. Jag hoppas få min bok under nästa vecka . Den känns som ett "måste" att läsa.
-
Ilse Aichinger är från Österrike- (född 1921)- Efter Anschluss (Tysklands annekterande av Österrike år 1938) lyckades Ilses tvillingsyster fly till England men Ilse själv tvingades stanna kvar i sitt nazistockuperade hemland tillsammans med sin mor och sin mormor (modern var judinna). Många i moderns familj blev mördade i förintelselägren. "Die Grössere Hoffnung" är till många delar självbiografisk". Jag tycker att det är så synd att den aldrig givits ut i svensk översättning.