Kvinnoliv- Ingeborg Drewitz

Få böcker har jag haft så stor glädje av som Jürgen Serkes "Frauen schreiben". Det är en ypperlig antologi- rikligt illustrerad och med fina intervjuer av många tyska författarinnor. Idag är väl tyvärr en del av dem rejält bortglömda.

Ingeborg Drewitz hör kanske till en av dem. Jag läste hennes mest kända roman förra året, den enda för övrigt som finns i svensk översättning. Jag citerar från mitt inlägg i april 2011.

"Nuet var i går"- en absolut läsvärd berättelse om kvinnoliv från 20-tal till sent 70-tal. "Vem har ägt sitt eget liv- och på vems bekostnad? " de frågorna ställer författarinnan i boken. Jag citerar: " Varje kvinna är Jag och Vi på en gång. Ingen kvinna kan säga: Jag tänker ,alltså är jag till, därför att varje kvinna också alltid är den med de utbredda armarna och i sina sysslor erfar att hon är till".

Ingeborg Drewitz (1923-1986) fick genomleva och genomlida mycket under sitt tämligen korta liv- inflationen, faderns arbetslöshet, fattigdom i Berlin, nazismen, de allierades bombangrepp och så det slutliga sönderfallet av det tyska riket. Hennes hela livstema var kvinnlig emancipation. Tre döttrar fick hon- och hon var noga med att uppfostra dem till självständiga kvinnor. Ingeborg Drewitz var själv en kvinna som "kunde allt som kvinnor måste kunna."

"Nuet var igår" är en utvecklingsroman som sträcker sig från 1923 fram till 1978.

Frauen schreiben (Kvinnor skriver) 7 Barbara Frischmuth

"Där natten suddar ut gränserna och fantasin får sitt spelrum"- det är där Barbara Frischmuth söker sitt författarskap. Född 1941 i Österrike- ansedd som en litterär outsider.

Föräldrarna var hotellägare i Altaussee i Steiermark (Just Steiermark har varit många författares hemvist- Adalbert Stifter, Hugo von Hoffmansthal och Arthur Schnitzler- för att nämna några). När Barbara var knappt ett år gammal stupade hennes far på östfronten. Hela livet har hon burit med sig saknaden efter fadern. Hennes mor fick arbeta mycket hårt för att få allt att gå ihop och hade inte mycket tid för sin dotter.

Altaussee (lånat foto)

Frihet, trots, protest har varit viktiga ord för Barbara Frischmuth. Jag har inte läst något av henne men på svenska finns två böcker tillgängliga via bibliotek och antikvariat:

Skuggan försvinner i solen 1974 Bindningar 1983 Båda böckerna kom ut på Norstedts förlag.

Barbara Frischmuth är medlem i "Grazer Gruppe"

Frauen schreiben (Kvinnor skriver) 6, Gabriele Wohmann

Gabriele Wohmann med sin mor. Fotot finns i Jürgen Serkes bok "Frauen schreiben".

"Ein hageres, aber kein karges Gesicht" - så beskriver Jürgen Serke Gabriele Wohmanns ansikte ("hager" = mager, tärd) - han berättar också att Wohmann har kallats för "Författarinnan med den arga uppsynen". Gabriele Wohmann föddes år 1932 i Darmstadt (fadern var kyrkoherde) , gifte sig ung (21) - hon skyddades från nazismen av sina föräldrar som båda två genomskådade vad den gick ut på.


Hon har varit och är en oerhört produktiv författare med ett huvudtema "flykten från det egna jaget". På svenska finns följande av hennes böcker att hitta (på bibliotek och antikvariat).





Lilla Paula ensam var ,1978,

Utflykt med modern, 1979

Så bra att ingen vet ,1982

Tidig höst i Badenweiler ,1981

Kärlekshormon ,1995





Synnöve Clason har recenserat "Så bra att ingen vet" som handlar om "den 36-åriga psykoterapeuten Marlene Ziegler, en kvinna som å ena sidan är den framgångsrika, självständiga yrkeskvinnan- och å andra sidan den olyckliga, identitetssökande och känslomässigt livsodugliga människan som egentligen bara kan spela olika roller." (Jag har själv inte läst den här boken). Synnöve Clason skriver:" Gabriele Wohmann, denna det borgerliga Västtysklands skarpaste iakttagare av privat- och familjelivets mindre hälsosamma sidor, satirikern med de små men etsande medlen, har sedan 1975 vänt det "onda ögat" mot sig själv."




" Gabriele Wohmann skriver om den moderna människans oförmåga att leva i nuet. I detta ser hon hennes frihet- och olycka".








Ovan en av Wohmanns senaste böcker- en bok där hon talar om sina tankar om döden och livet efter detta. Om den blir översatt till svenska? Det ska man säkert inte hoppas på- om Wohmanns författarskap är det mycket tyst- inga "stora ljud" sedan 1995.... Jag minns att hennes böcker var mycket i ropet i början av 80-talet och "Utflykt med modern" läste jag och möjligen också (minnet är inte så gott längre) "Tidig höst i Badenweiler". Det må vara hur det vill med den läsningen för jag har skrivit upp Wohmann i min "måste läsa snart"-bok.

Frauen schreiben (Kvinnor skriver) 5 - Ingeborg Bachmann

En orolig ande verkar hon ha varit, Ingeborg Bachmann (*1926 i Klagenfurt, Österrike - död 1973 i Rom)- en kvinna som "vill försvinna in i en spricka i väggen" för att citera Jürgen Serke. "Håll avståndet- kom inte för nära". Ingeborg Bachmann var mycket självständig/emanciperad och detta under en tid långt innan kvinnorörelsen hade fått kraft på allvar. Hennes liv blev kort- hon dog innan hon fyllt femtio och hon var då utmattad av sitt skrivande. Dödsorsaken var de brännskador hon ådrog sin när hon somnade från en brinnande cigarett.

"Die Liebe hat einen Triumph- und der Tod hat einen, die Zeit und die Zeit danach. Wir haben keinen." Ingeborg Bachmann var en mycket produktiv författare- hon skrev lyrik, libretton, prosa, noveller, essäer..... på svenska finns hon representerad med "Det trettionde året"(noveller ,1963), "Bröd och salt" (dikter i urval och tolkning av Johannes Edfelt, 1976) och så romanen Malina som kom ut så sent som 2009 här i Sverige (Salamonski press). Jag länkar till Martin Lagerholms recension av boken här. Jag har också läst boken- och det var en stor om än komplicerad läsupplevelse. Om Malina sa författarinnan så här: " Jag ville visa att vårt samhälle är så sjukt att också individen blir sjuk. Man säger, det dör. Men det är inte sant. Var och en av oss blir till slut mördad."

Hennes lyrik har jag inte läst men Jürgen Serke skriver att "i hennes lyrik finns hoppet- men inte i hennes prosa"- då vill jag gärna fördjupa mig i dikterna och det hoppfulla.....

År 1938 marscherade Hitlers trupper in i Klagenfurt (och Österrike)- detta kom att påverka den unga Ingeborg för resten av livet. Från det ögonblicket var hennes barndom över - nedhamrad av stöveltrampet och ångest kom att prägla hennes liv och också hennes författarskap.

Frauen schreiben (Kvinnor skriver) 4- Friederike Mayröcker

Nu har jag gjort det svårt för mig- Friederike Mayröcker är en författarinna som jag dåligt känner till och som jag har förstått ger ganska stort "tuggmotstånd" i sina dikter och romaner. Det är glädjade att se att en av hennes böcker kom ut i översättning så sent som förra året (Ellerströms förlag)- "Jag ruskade en älskling"- som recenseras i GP här. Mayröcker föddes 1924 i Wien och Jürgen Serke beskriver henne så här:" en kvinna med långt svart hår och ett blekt och känsligt ansikte"- hennes litteratur anses som "svår",säger han vidare. I den lilla lägenheten där författarinnan bor och skriver finns en hel vägg med uppfästa papperslappar- på dessa mängder av nedskrivna tankar och infall. "Ich suche meinen Weg von innen nach aussen" (Jag söker min väg inifrån och ut), säger hon. Så berättar hon om sin barndom i byn Deinzendorf- en plats som hon ständigt längtar tillbaka till (men hennes barndoms Deinzendorf finns så klart inte kvar). Tiden i byn innebar tryggheten för henne. Mayröckers livskamrat var författaren Ernst Jandl (som avled 2000) Här en dikt som han skrev till Friederike: ich liege bei dir, deine arme halten mich, deine arme halten mehr als ich bin. deine arme halten, was ich bin wenn ich bei dir liege und deina arme mich halten Förutom "Jag ruskade en älskling" finns diktsamlingen "Indianhår" utgiven på svenska (2005). Den senare har jag beställt via fjärrlån för jag vill väldigt gärna läsa något av den här gåtfulla författarinnan.

Frauen schreiben (Kvinnor skriver): Ilse Aichinger

När Jürgen Serke gör sin intervju med den österrikiska författarinnan Ilse Aichinger (f.1921) har hon varit änka i sju år och saknar sin make författaren Günter Eich oerhört djupt. (Eich var en av grundarna till "Gruppe 47").

"Das Leben ist eine heilsame Grausamkeit" ("Livet är hälsosamt hemskt"- min egen översättning), säger Aichinger. Hon vet mer än många andra vad hon talar om. Hon föddes i Wien 1921 . Modern var läkare och judinna- fadern icke-judisk. Föräldrarna skildes tidigt och Ilse Aichinger och hennes tvillingsyster Helga kom att växa upp hos morföräldrarna. Så kom då Anschluss och Helga lyckades att ta sig till England- Ilse tvingades stanna kvar . Det kom att bli räddningen för modern. Just för att hon hade en "Mischling" (barn av "blandras"(avskyvärt ord) slapp hon deportation. Mormodern, däremot, hämtades av Gestapo år 1942 och Ilse Aichinger såg henne föras bort med lastbil- tillsammans med andra judar. Hon kom aldrig tillbaka. För detta har Ilse Aichinger alltid känt stor skuld.

Egentligen hade Ilse Aichinger tänkt studera medicin och bli läkare precis som modern men så gavs hennes bok "Die grössere Hoffnung" ut och blev en succé. Därmed var hennes val gjort- hon ägnade sitt liv åt att skriva.

Till min stora bestörtning ser jag att "Die grössere Hoffnung" inte har översatts till svenska- och dessutom... det finns bara en bok av Aichinger (i alla fall som jag hittar) tillgänglig på vårt språk. Så här skriver Sture Packalén om författarinnan i sin "Tyska minnesgemenskaper" (Carlssons förlag, 2010):" 1952 fick Aichinger Grupp 47:s pris för sin Spiegelgeschichte, som genom sin tidlöshet och Kafkainspirerade stil kändes främmande i det tidiga femtiotalets avskalade s k "kalhyggeslitteratur". Samtidigt markerade berättelsen en ny början i den österrikiska litteraturen".---- " Hos Aichinger utspelas allt i en värld vars gränser i tid och rum inte anges närmare. Oftast tar en inre, alltmer oundviklig verklighet över och förtränger den rella världen."

Avslutningsvis ett citat från en intevju i tidningen die Zeit: Zeit: What didn't you survive? Ilse Aichinger: "The sight of my grandmother in the cattle truck on the Sweden Bridge in Vienna. And the people standing around me who watched with a certain amount of satisfaction"

Läs hela artikeln om Ilse Aichinger och "Die grössere Hoffnung" här (på engelska).

Tyska författarinnor 2(Frauen schreiben): Luise Rinser

Luise Rinser (1911-2002) blev flerfaldigt prisbelönad under sin tid och hennes produktion är stor. I svensk översättning finns : Ringar av glas (1951), Livets brännpunkt (1952), En främling går förbi (1953), Daniela (1954), Syndabocken (1955) och sedan... var det nästan slut på översättningarna - men 1999 kom "Miriam".

När Jürgen Serke intervjuar författarinnan är hon bosatt i Italien och på bilderna ser man en till synes förnöjd äldre dam i ett stort rum fyllt av bokhyllor. Men- Luise Rinser fick gå igenom mycket i sitt liv- krigsåren var svåra för henne- som för så många andra. År 1944 fängslades hon och anklagades för "högförräderi" . Hon fick tillbringa många månader i det ökända kvinnofängelset Traunstein och hon blev räddad till livet av tyskarnas vändande krigslycka, dödsstraffet som hon skulle ha ådömts hann aldrig verkställas. Under tiden skrev Rinser Gefängnistagebuch" (Fängelsedagbok) som gavs ut efter kriget.

Under 70-talet var hon mycket politiskt aktiv och hon var en mycket ivrig supporter till Willy Brandt och en ledande röst för den katolska vänstern i Förbundsrepubliken. (Rinser var troende katolik).

I mina hyllor hittade jag hennes debutbok ("Die gläsernen Ringe") "Ringar av glas"- och jag tillbringade kvällen med att läsa. "Ringar av glas" är en självbiografisk berättelse om en barn-och ungdom i mellankrigstidens Tyskland. Språket är mycket poetiskt och sidorna skimrar av barnets alla intryck av natur och stämningar. Flickan i berättelsen är fem år i begynnelsen och vi får följa henne under mer än tio år. Under kriget vistas hon med sin mor i ett gammalt kloster - ett mycket självständigt och lite ensligt barn som har en stark vilja. Okuvlig- kanske är rätta ordet. Jag tyckte mycket om den här boken som har stått oläst i mina hyllor alldeles för länge.

"Jag var ett barn på fem år och bodde i en liten lugn stad, och min barndom var ännu stillsammare än staden. Men en dag började en grå ström flyta genom gatorna jag kunde se, och mor sade: "Se våra soldater! Så käckt de marscherar." Den grå soldatströmmen fortsatte många timmar och många dagar. Staden var plötsligt fylld av tramp och rassel och frän sång. Även nätterna berövades sitt lugn. Godståg rullade förbi, och överallt genombröts dunklet av rop. Barnet, som låg ensamt i sitt rum och skulle sova, kände febern och ovissheten i luften. Det ängslades för det okända som de vuxna kallade "kriget"."