Så läser jag också " A Widow's Story"....

Tålamod är en dygd som jag inte besitter. Snabbt ska det gå och då blev det en beställning via "begagnade böcker från Amazon". Idag damp denna klump till bok ner i brevlådan (något tufsig är den- men det gör inte så mycket) (jag hörde smällen ända in i köket ). Det är över 400 sidor sorgearbete som väntar på mig- (ja, egentligen bara 300 - jag har redan kastat mig över boken).

Dessa första hundra sidor bådar gott. Mycket gott. Jag är annars inte någon direkt älskare av Joyce Carol Oates prosa- men här fångar hon mig. Jag citerar:

"Hospital Vigil(s)

There are two categories of hospital vigils. The vigil with the happy ending, and the other. Embarked upon the hospital vigil as in a small canoe on a churning white-water river you can have no clear idea which vigil you are embarked upon- the vigil with the happy ending, or the other- until it has come to an end. Until the patient has been discharged from the hospital and brought safely home. Or not discharged, and never brought home."

Jag kan bara säga- just så är det. Så känns det. Liknelsen med kanoten som far fram på den forsande strömmen och den totala ovetskapen - rädslan och ovissheten- jo, jag känner igen alltihop. Tyvärr har mina "vigils" alltid hört till den senare, olyckligare sorten. Man sitter där och känner den tomma, ekande maktlösheten som Joyce Carol Oates nu så väl klär i ord.

"Loving our parents, we bring them into us. They inhabit us. For a long time I believed I could not bear to live without Mom and Dad- I could not bear to "outlive" them- for to be a daughter without parents did not seem possible to me. Now, I feel differently. Now, I have no option."