När duvor flyger av Melinda Nadj Aboni

Inte är man bortskämd vad gäller tyskspråkig litteratur i svensk översättning- det råder en skriande brist på varan. Då är det verkligen glädjande att se den dubbelt prisbelönade "Tauben fliegen auf" i svensk utgåva.

Melinda Nadj Abonji är bosatt i Schweiz men hon har sina rötter i Serbien- och då i Vojvodina som är har en stor ungersk minoritet- det är alltså där Nadj Abonji hör hemma. "När duvor flyger" är hennes andra roman och säkert har den många självbiografiska inslag. Översättningen är gjord av Christine Bredenkamp.

Det här är en roman om främlingskap och utvandring/invandring- om immigrantens eviga längtan efter sina rötter, efter "hemlandet". Trots den så eftertraktade "integrationen" (ett ord som används mycket i boken) finns alltid känslan av främlingskap, det där att inte riktigt höra till. Ämnet är inte ovanligt - främlingskapet och saknaden har funnits så länge mänskligheten har haft sitt hem på jorden.

Ildiko, bokens huvudperson, är en ung kvinna som bor med sin familj (mor, far och syster Nomi) i tyskspråkiga Schweiz. Föräldrarna lyckades flytta från det forna Jugoslavien någon gång på 70-talet och efter ett par år fick även döttrarna utresetillstånd. Under väntetiden bodde de hos sina släktingar i Vojvodina. I Schweiz arbetar hela familjen mycket hårt och lyckas köpa en restaurang med utmärkt läge- det går bra för familjen men det är inte lätt alla gånger för många schweizare ogillar utlänningar och visar det öppet.

Berättelsen växlar mellan Vojvodina och Schweiz- det nya och det gamla- mellan livet som det är och livet som det en gång var. Var är hemma? Är det hos Mamika (farmor) eller är det i Schweiz? Kärleken till rötterna lyser genom boken- och porträttet av Mamika är en av höjdpunkterna- en kvinna som tvingats genomleva krig och skövling- och ändå har kvar sin integritet och sin värme. Ett så vackert kvinnoporträtt. Vänskapen mellan systrarna tycker jag också är så starkt skildrad- Nomi och Ildiko känner av varandra, stöttar varandra och är ibland som ett. Det blir så varmt i hjärtat när jag läser kapitlen som handlar om syskonkärleken och den älskade Mamika.

I bakgrunden finns hela tiden sönderfallet av det som en gång var Jugoslavien.

Slutscenen i boken måste jag citera- Mamika är död och familjen besöker hennes grav.

... innan vi nådde fram till minneslunden hade vi samlat dessa vidunderliga, brokiga varelser som faller från träden just som de är som vackrast, och vi lade dem bredvid blommorna på graven; den här novemberdagen tänkte vi på alla våra bortgångna, på gammeltanter och gammelonklar, på våra mor- och farföräldrar, som vi aldrig fick lära känna, på mammas mor och på Papuci, och för Er, Mamika, sjöng vi en visa, och i Ert namn bad vi för att de levande inte skulle dö före sin tid."

Jag tycker väldigt mycket om den här romanen- för den för fram vikten av att känna till sina rötter- och vikten av att skapa sig en fast "inre punkt" trots all turbulens i tillvaron. Per aspera ad astra- och låt duvorna flyga fritt.....