The cure for loneliness is solitude

Citat av den amerikanska poeten Marianne Moore (1887-1972)- och jag hämtar orden från Joyce Carol Oates "A Widow's Story"- en bok som jag nu har läst och som jag tar till mitt hjärta. Oates skriver om de veckor (och månader) som följde efter det att hennes man sedan nära 50 år hastigt och oväntat avlidit i sviter av lunginflammation. Det är en kvinna i stum chock som skriver- och hon har svårt att hantera sin verklighet, sin vardag. Boken är svidande ärlig och ja, jag känner igen så väldigt mycket.

Now I have done my work. It will endure,
I trust, beyond Jove's anger, fire and sword,
Beyond Time's hunger....
Part of me,
The better part, immortal, will be borne
Above the stars; my name will be remembered
Wherever Roman power rules conquered lands,
I will be read, and through all centuries,
If prophecies of bards are ever truthful,
I will be living, always.

(från epilogen till Ovidius metamorfoser- engelsk översättning av Rolfe Humphries)

Trots det sorgliga ämnet ger Joyce Carol Oates en del humoristisk-ironiska blänkare också- den här till exempel.

"Joyce Carol Oates sincerely regrets that, her life having unraveled like an old sock, she is unable to aid you in knitting up your own. Sincerely she regrets."

"A Widow's Story" kan man gärna läsa tillsammans med Joan Didions " A Year of Magical Thinking".

Livet går vidare- trots allt är det så- och det enda man kan göra är att ta en dag i sänder. Det må låta banalt, klichéartat - men det är lika fullt sant.

“I measure every Grief I meet
With narrow, probing Eyes
I wonder if it weighs like Mine
Or has an Easier Size"

Emily Dickinson