Den här romanen kom på korta listan för Bookerpriset 1971 och den har filmatiserats också, ganska nyligen. Den har getts ut i flera olika upplagor och har bibehållit sin popularitet i England, framför allt.
Ung och gammal ensamhet kanske kan vara en sammanfattande rubrik- men ensamhet handlar det om.
Det hela börjar en regnig januarisöndag- det är då Mrs Palfrey, som är nybliven änka, flyttar in på Claremont hotel- den sista utposten innan det är dags för vårdhemmet (som hon vet väntar på henne). Claremont Hotel är just ett sådant där tröstlöst, grått ställe där vardagarna är som segt tuggummi och söndagarna oändliga. Här lever man i ensamhet, man längtar efter en avlägsen och nu gången tid- man längtar efter kärlek, uppmärksamhet, vänskap.
Här bor de "utstötta" gamla, de som inte längre har någon som bryr sig om dem. Mrs Palfrey har tillbringat större delen av sitt liv "i kolonierna" och har inte skaffat sig några vänner. Hennes dotter bor i Skottland och har inte tid för sin mor.
På the Claremont bor bland andra den försupna Mrs Burton, den kverulantiske Mr Osmond som fördriver sin tid med att skriva insändare och klaga på allt möjligt och omöjligt (när han inte berättar snuskiga historier) och den reumatiska Mrs Abuthnot .
Så här beskrivs Mrs Palfrey:
"She was a tall woman with big bones and a noble face, dark eyebrows and a neatly folded jowl. She would have made a distinguished-looking man and, sometimes, wearing an evening dress, looked like some famous general in drag."
Så råkar Mrs Palfrey ut för en liten olyckshändelse, hon ramlar på gatan och skadar sig men blir raskt hjälpt av en ung man, Ludo, och de blir mycket goda vänner. Så vecklar båda in sig i en härva av nödlögner.... och det blir verkligt spännande.
Jag älskade den här boken. Elizabeth Taylor är så otroligt duktig på att beskriva både miljöer och personer- att blanda humor med tragik och här har hon verkligen lyckats otroligt väl med att berätta en fängslande historia. Slutet är vemodigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar