The cure for loneliness is solitude

Citat av den amerikanska poeten Marianne Moore (1887-1972)- och jag hämtar orden från Joyce Carol Oates "A Widow's Story"- en bok som jag nu har läst och som jag tar till mitt hjärta. Oates skriver om de veckor (och månader) som följde efter det att hennes man sedan nära 50 år hastigt och oväntat avlidit i sviter av lunginflammation. Det är en kvinna i stum chock som skriver- och hon har svårt att hantera sin verklighet, sin vardag. Boken är svidande ärlig och ja, jag känner igen så väldigt mycket.

Now I have done my work. It will endure,
I trust, beyond Jove's anger, fire and sword,
Beyond Time's hunger....
Part of me,
The better part, immortal, will be borne
Above the stars; my name will be remembered
Wherever Roman power rules conquered lands,
I will be read, and through all centuries,
If prophecies of bards are ever truthful,
I will be living, always.

(från epilogen till Ovidius metamorfoser- engelsk översättning av Rolfe Humphries)

Trots det sorgliga ämnet ger Joyce Carol Oates en del humoristisk-ironiska blänkare också- den här till exempel.

"Joyce Carol Oates sincerely regrets that, her life having unraveled like an old sock, she is unable to aid you in knitting up your own. Sincerely she regrets."

"A Widow's Story" kan man gärna läsa tillsammans med Joan Didions " A Year of Magical Thinking".

Livet går vidare- trots allt är det så- och det enda man kan göra är att ta en dag i sänder. Det må låta banalt, klichéartat - men det är lika fullt sant.

“I measure every Grief I meet
With narrow, probing Eyes
I wonder if it weighs like Mine
Or has an Easier Size"

Emily Dickinson

Så läser jag också " A Widow's Story"....

Tålamod är en dygd som jag inte besitter. Snabbt ska det gå och då blev det en beställning via "begagnade böcker från Amazon". Idag damp denna klump till bok ner i brevlådan (något tufsig är den- men det gör inte så mycket) (jag hörde smällen ända in i köket ). Det är över 400 sidor sorgearbete som väntar på mig- (ja, egentligen bara 300 - jag har redan kastat mig över boken).

Dessa första hundra sidor bådar gott. Mycket gott. Jag är annars inte någon direkt älskare av Joyce Carol Oates prosa- men här fångar hon mig. Jag citerar:

"Hospital Vigil(s)

There are two categories of hospital vigils. The vigil with the happy ending, and the other. Embarked upon the hospital vigil as in a small canoe on a churning white-water river you can have no clear idea which vigil you are embarked upon- the vigil with the happy ending, or the other- until it has come to an end. Until the patient has been discharged from the hospital and brought safely home. Or not discharged, and never brought home."

Jag kan bara säga- just så är det. Så känns det. Liknelsen med kanoten som far fram på den forsande strömmen och den totala ovetskapen - rädslan och ovissheten- jo, jag känner igen alltihop. Tyvärr har mina "vigils" alltid hört till den senare, olyckligare sorten. Man sitter där och känner den tomma, ekande maktlösheten som Joyce Carol Oates nu så väl klär i ord.

"Loving our parents, we bring them into us. They inhabit us. For a long time I believed I could not bear to live without Mom and Dad- I could not bear to "outlive" them- for to be a daughter without parents did not seem possible to me. Now, I feel differently. Now, I have no option."