Om att stiga och falla

Fotot ovan är taget i Paris i oktober år 1863. Platsen är Marsfältet (det är där man numera kan hitta Eiffeltornet). Folk har samlats i stora skaror för att få vara med om något spännande och historiskt. En ballonguppstigning av sällan skådat mått.

Huvudpersonen var en man vid namn Félix Tournachon men han var mest känd under sitt alias "Nadar". Den stora ballongen på marsfältet kallade han "Le Géant" (jätten) och med den skulle han komma att göra flera uppstigningar. Den i oktober år 1863 blev lyckad men han hamnade strax utanför Hannover i Tyskland efter sjutton timmar i luften- vindarna var hårda och jag kan tänka mig att färden inte har varit alltför bekväm.

Jag har läst Julian Barnes essäsamling "Livslägen" - en kollektion av i allt tre betraktelser med en gemensam nämnare "lägen över marken". Barnes inleder med "Höjdens synd" och sedan går han vidare till fast mark för att slutligen landa i det som han kallar förlusten av djup. Den sista essayen är den avgjort mest berörande för här skriver Barnes om hustrun Pat som rycktes bort allt för tidigt och som lämnade honom ensam och utan livsdjup. En oersättlig förlust.

"De instrument vi råkar ha visar samstämmigt", skrev Auden om Yeats död, "att dagen då han dog var kall och mörk." Så mycket kan instrumentet säga om själva dagen. Men sedan då, längre fram? Visaren överger tavlan, termometern mäter ingen temperatur; barometrar sprängs av trycket. Livets ekolod är trasigt och man kan inte längre avgöra hur långt ner det är till bottnen." (s. 111)

Vad lyfter oss och vad får oss att falla? Det funderar man sannerligen på under läsningens gång och att de människor vi älskad djupt och innerligt är oersättliga- det kan även jag skriva under på.

Översättningen har gjorts av Mats Hörmark.

Man Booker Priset- och en mycket värdig vinnare

Årets pris gick alltså till den väl etablerade författaren Julian Barnes och hans "The Sense of an Ending"- och jag har faktiskt läst och tycket väldigt mycket om dessutom. Mina tankar om boken finns HÄR.

Väldigt glädjande att just den här romanen vann priset, tycker jag. Julian Barnes har ju "varit med ett tag" och det har hunnit bli en hel del böcker från hans penna. Nu kommer det dessutom alldeles säkert att bli en svensk översättning- ännu något att glädjas över.

Morbida skandinaver

Endast morbida skandinaver kan tycka om en sådan här bok, skrev en gnällpelle i någon recension.

Jag bryr mig inte ett smack ifall någon kallar mig för morbid- "Nothing to Be Frightened of"
tänker jag läsa och jag har beställt den idag. I "The Sense of an Ending" som jag skrev om för bara en stund sedan görs väldigt många referenser till just den här boken av Julian Barnes (den kom ut 2008 och jag kan inte se att den blivit översatt till svenska).

Döden är ett stort ämne - jag har en stark känsla av att Julian Barnes avhandlar det på ett mycket läsvärt sätt.

'I don't believe in God, but I miss Him'. Julian Barnes' new book is, among many things, a family memoir, an exchange with his brother (a philosopher), a meditation on mortality and the fear of death, a celebration of art, an argument with and about God, and a homage to the French writer Jules Renard."

Minne, åldrande och ånger

Kanske vinner han Bookerpriset, Julian Barnes. "The Sense of an Ending" finns i alla fall med på den långa listan. Jag klagade i ett tidigare blogginlägg över det fula omslaget- jag tar tillbaka- för det är i själva verket ett mycket passande omslag till handlingen. Maskrosfröna som flyger i luften... blomningen som är över- och så greppet med de svartkantade sidorna. Detta är ingen lustig historia.

Julian Barnes (som har fått flera av sina böcker översatta till svenska) har skrivit om minne och åldrande och också om glömska. Minnet är en skälm- det är nämligen ytterst selektivt och visserligen bär vi alla vår ungdom inom oss- men vad är det vi minns egentligen och vad är det vi har valt att glömma bort? Den här korta romanen (cirka 150 sidor) är uppdelad i två stycken- det första tar oss tillbaks till huvudpersonens - Tony Webster- ungdom i 60-talets England. Det var då han och hans två bästa kamrater träffade Adrian Finn- och Adrian blev en i deras "gäng", Adrian, den lovande, den intelligente, den mest tänkade och filosoferande av dem.

"In those days, we imagined ourselves as being kept in some kind of holding pen, waiting to be released into our lives."

"Most people didn't experience 'the Sixties' until the Seventies. Which meant, logically, that most people in the Sixties were still experiencing the Fifties,"

Så träffar Tony Veronica- en överklassflicka som han egentligen inte förstår sig på- och hon lämnar honom också så småningom för Adrian. Första delen av boken slutar med Adrians självmord- och alla frågor kring det. Det får vi inga svar på där.

Så går livet- vi träffar Tony igen som pensionär- grå och tråkig- han har haft ett mycket vanligt liv- gift, ett barn men nu är han frånskild och han flyr undan livet så gott han nu kan. "The purpose of life is to reconcile us to its eventual loss".

I del två dissekeras minnena, det grävs och det undersöks- och det är mycket spännande på ett kusligt sätt. Veronica dyker upp igen och skuggan av Adrian vilar över allt i form av en dagbok som han skrev under sin sista tid. För Tony blir det förflutna plötsligt skamligt- upp till ytan kommer sådant som han förträngt under 40 år ackompanjerat av Veronicas stående fras till honom " You don't get it. You never did". Slutet är oväntat och det är skickligt gjort- hela romanen är otroligt mästerligt sammansatt .

Nu hoppas jag för det första att Julian Barnes får Bookerpriset och för det andra att den här romanen kommer i svensk översättning å det snaraste- det vore verkligen stor skam att undanhålla en stor del av svenska läsare en sådan här godbit.

En lång och fyllig recension av "The Sense of an Ending" kan ni läsa hos KevinfromCanada.

Man Booker Prize- från den långa listan

Jag tänker INTE läsa allt på den listan- men Julian Barnes "The Sense of an Ending" vill jag inte missa- och jag ids heller inte vänta på den svenska översättningen (jag antar att Barnes är så etablerad att han blir översatt även om han inte skulle vinna priset) så jag har tryckt på send-knappen och förhoppningsvis landar boken med det asfula omslaget i min brevlåda om någon veckas tid.