Med Lars Norén med i kappsäcken: Merethe Lindstrøm "Det må have vaert ensomt der"

Den norska författarinnan Merethe Lindstrøm vann, som många redan vet, Nordiska rådets litteraturpris för 2012 med romanen "Dager i stillhetens historie". Efter att ha läst samlingsvolymen "Det må ha vaert ensomt der" (som är ett urval noveller från tre olika samlingar) kan jag inte annat än förundras över varför i hela fridens namn denna duktiga författare inte blivit mera uppmärksammad här i Sverige- inte en enda översättning finns det av hennes böcker. Det är mer än underligt. Lindström debuterade nämligen redan på 80-talet och hon har gett ut väl över tio böcker sedan dess- noveller och romaner. Förhoppningsvis kommer det nu att bli ändring på detta sorgliga tillstånd.

"Det må ha vaert ensomt der" innehåller 16 noveller och ett efterord med en intervju med Merethe Lindström. De människor Lindström skildrar i sina noveller är ofta sargade, de är eller har varit psykiskt sjuka, det fattas dem något. Det blåser en isande kall vind genom berättelserna och det väcker många tankar om livet och livets villkor. Här möter vi unga som gamla och de har det gemensamt att det inte kan förmedla känslor i ord. De tar sig tigande (i det närmaste) genom tillvaron. All kommunikation sker inombords. Då går essensen av livet förlorad. Vilsna själar, själar på flykt undan livet, fyllda av rädslor, kanske?

Både novellerna "Historien om herr skildpadde" och "Svömme under vann" har samma tema- en ung människa omkommer genom drunkning. "Historien om herr skildpadde" byggs på undan för undan och man förstår inte sammanhangen förrän man läst de sista orden. Det är en mycket otäck novell, en man inte kan glömma i första taget. (och en av mina favoriter i samlingen).En annan novell som är gastkramande in i sista ögonblicket är "Nede i kelleren" (titeln i sig suggererar till något mörkt, dolt- något som ska fram ur det förträngda minnet. I detta fall är det en man som gjort sig skyldig till något oförlåtligt som barn- och hans möte, i vuxen ålder, med den person som han gett ärr för hela livet). "Vederlag" är den tredje favoriten- det handlar om ett medelålders (barnlöst) par som i sin ungdom adopterat bort det barn de väntade- en flicka. Nu har dottern sökt upp sin biologiska mor som tar emot henne med öppna armar- men- hon gör det i det fördolda och maken får inte veta något. I novellen finns ett Norén-citat inbakat " Det finns människor som saknar förmåga att uppleva andra människors känslighet. Det är som dom saknade musikalitet, eller inte hade något sinne för humor. Det kan man inte anklaga dem för. Det bara är så."

Så kommer kvinnans röst "Jag hörer traerne utenfor, en svak susning i lövverket som blander seg med det jeg tror er lyden av fossen. Roar jobber med stoffet i dressen. Det mörke håret hans er blitt grått ved tinningerne. Öynene hans. Jeg har alltid tenkt på dem som sterke, gråblå. Datteren hans ligner ikke ham. Datteren vår."

I efterordet läser jag att Merethe Lindström inspirerats av bland andra Lars Norén. Överskriften till detta efterord lyder " Litteratur skal vaere hugg inn i tilvaerelsen". Jag skulle vilja påstå att alla novellerna i samlingen lever upp till detta- huggen utdelas med skarp penna. Själv ser jag fram emot att få läsa Merethe Lindström i svensk översättning.