Vi hamnar på ön Hirta i ögruppen St Kilda- mitt ute i ett oändligt Atlanthav. Tiden löper mellan 1830 till 1843 och till ön kommer ett ungt prästpar , MacKenzies, för att ta itu med invånarnas själar. Neil MacKenzie är inte lat utan sätter genast igång med sitt missionerande- men han inser snabbt att man också måste göra något åt det lekamliga. De här öarna är inte gästvänliga och det kräver stor uthålligthet att överleva i denna miljö.
Sjöfågel står för stapeldieten- mestadels jagar man havssulor och lunnefågel men även labb och stormfågel. Äggen samlas också in och alla rester går sedan åt till att göda jorden med. Det är ett mycket farligt arbete att ge sig ut på klipporna och hämta in den här kosten. Stormarna drar in över öarna med jämna mellanrum och isoleringen kan vara outhärdlig (och farlig). Landskapet är kargt och språket man talar här är gaeliska - och för Lizzie MacKenzie blir detta ett stort problem eftersom hon bara behärskar engelska.
Karin Altenberg är arkeolog och det märks i de detaljerade beskrivningarna av bland annat husen som öborna lever i. Man kan både se och dofta dem under läsningen (och det är inga ljuva dofter precis- man ska inte läsa den här boken och äta samtidigt). Barnadödligheten vid den här tiden låg på hisnande 60 procent!!! Jag läser att detta berodde på just fågelhanteringen- jorden blev övermättad med stelkrampsbakterier och just stelkramp var den sjukdom som skördade de spädas liv. Om detta visste man inget vid den här tiden utan man såg det som ännu en prövning- att uthärda. En mycket rörande scen i boken beskriver en begravning av ett litet barn- eftersom man inte hade trä till kistor fick de döda läggas direkt i jorden- men här lades barnet på en utsträckt, vit svanvinge.
Jag förstår mycket väl att den här romanen fått så många lovord. Den är både välskriven och samtidigt mycket lärorik- just för att den handlar om en verklighet (om än omändrad "på författarvis"). Öarna framträder mycket tydligt och människorna är levande- man känner för dem och man går som vid sidan av dem och man känner en längtan till den här oländiga platsen- trots allt elände.
It is to this island that I return.
Here I whittle time, like a dry stick,
From sunrise to sunset, among the groans
And sighings of a tongue I cannot speak,
Outside a parliament, looking at them,
As they, too, must always look at me
Looking through my apparatus at them
Looking. Benevolent, or malign? But who,
At this late stage, could tell, or think it worth it?
For I was there, and am, and I forget.
Från:
Douglas Dunn, St. Kilda's Parliament (Faber, 1981)
