Kougelhopf (lånat foto)
Jean Egens "Die Linden von Lautenbach" är en hyllning till Alsace- och till den familj som bidrog till att ge honom en lycklig barndom. "Lindarna i Lautenbach" är en av de allra vackraste barndomsberättelser jag har läst- men den är inte bara fylld av idyll utan det finns också svåra partier med för Alsace har en historia som är kantad av krig och dragkamper mellan två stormakter. I sådana tvister brukar det vara civilbefolkningen som får betala det högsta priset- så också här.
Egens bok är rik på både syn- och doftintryck- förutom alla väl utmejslade porträtt av olika personer. Jean Egen var född år 1920 och det är mestadels i 1920-talets Alsace som vi kommer att befinna oss under läsningens gång.
Det första kapitlet har titeln "Döden i Alsace" och här beskriver Jean Egen först sin älskade mormor Anastasias stilla insomnande i sitt hem i Lautenbach- hon var omgiven av sina kära och hela byn följde hennes sista kamp. Så följer ett par rader till: "Min mor hette Barbara- hon dog den 30 juli 1975, ensam bland andra sjuka som hon inte kände, i en sal på Lariboisièresjukhuset i Paris." Mellan de två dödsfallen ligger nära 50 år och en hel familjs historia.
Språket är vackert och det är omöjligt att inte bli berörd av de olika människoödena som ringlar sig fram på sidorna- och fram träder också en provins historia- sedd ur den lilla människans perspektiv.
Alsace betyder också god mat och gott vin:
" Sontag ist Ess-Tag" det är då bagarna bakar "Bangala" och i hemmen serveras mustig soppa med tillsats av pepparrot som bränner i hals och svalg trots att man lagt i grädde för att mildra det starka. Massor av goda grönsaker, röda rädisor, svarta rättikor, krasse, tomater, gurkor.... och man serverar gärna vilt. Till efterätt så den starkt doftande Münsterosten- kungen av alla ostar enligt "Schangalas" (elsassiska för Jean) far.
"Und die Kuchen duften, und der Geist des Münsterkäses weht, eine gastronomische Liturgie am Rande der religiösen, die herrlichen Küchendüfte mischen sich zum Weihrauch, so eindringlich, dass ich jetzt meine Nase nicht daran hindern kann, sie zu würdigen."
Någon gång kan det hända att morbror Nicholas slaktar en kanin- hans kaniner har alltid namn efter starkt ogillade offentliga personer (t ex Mussolini och Von Papen).
"Schangala" berättar om sin första skolgång, om alla pojkstreck- men också om faderns svåra barn- och ungdom (pappa Seppala blev som nio-åring (och moderlös) skickad till en klosterskola i Frankrike- helt ensam). "Er hat sein Mutter verloren, er hat das Elsass verloren, und das Frankreich, das er sich ausgemalt hatte."--- Niemand ist so sehr allein ,wie der Seppala es ist." Så småningom blir Seppala inkallad till den tyska hären men han blir rasande arg och säger "jag är fransman och jag skiter väl i Tyskland"- då hamnar han i fängelse och sedan åter igen i tyska armén (som han lyckas fly från och så tar han värvning i franska armén som zouavesoldat i stället).
Boken slutar med de svarta åren- de år då Alsace åter igen blev invaderat av ovänligt sinnade trupper- nu marscherade de under hakkorsets fana. Detta blev också ett helt annat krig där inga "vanliga" regler gällde. År 1945, när Alsace var fritt, hade också Schangalas familj decimerats och förötts av de hemska händelser som nästan ingen kunde värja sig mot.
Schangala blev vuxen, han flyttade till Paris men aldrig att han glömde sitt barndoms Alsace.
.JPG)
