Några ord om "Mina priser" av Thomas Bernhard

Det är 21 år sedan Thomas Bernhard gick ur tiden- men hans böcker läses som aldrig förr och under året kommer flera av hans verk ut i nya svenska utgåvor (Tranans förlag). Jag har precis läst ut ett av dessa "Mina priser"- som är en sammanfattning av Bernhards tankar inför mottagandet (och efter) av nio litterära priser som han tilldelats. Ett par av talen Bernhard höll vid prisceremonierna finns också återgivna i boken.

Jag har väldigt svårt att skriva något som liknar vettiga tankar om "Mina priser"- Thomas Bernhard är mästerlig- han är en skrivkonstnär utan dess like- och han är precis lika arg och avståndstagande som vanligt. Han biter sig fast i en scen och så kommer orden... de strömmar. Inför "Grillparzer-pris-ceremonin" t ex tvingas författaren köpa en ny kostym- något som tar upp större delen av just den hågkomsten. (Jag tror inte att någon annan författare skulle kunna lyckas med konststycket att få inköpet av en kostym att bli så fängslande).

Ett kapitel har titeln "Österrikiska statens litteraturpris"- här tar Bernhard ut svängarna extra mycket. Han låter knutpiskan vina över kända och okända. Han påpekar också flera gånger att det är fråga om det "lilla priset" (det som brukar ges till mycket unga och nyetablerade författare)- inte det stora och mera prestigefyllda priset.

"När folk sedan frågade mig vem som fått det så kallade statens stora pris, sade jag varje gång, bara arshål, och när de frågade mig vad dessa arshål hette så nämnde jag en rad arshål för dem, som alla var obekanta för dem, bara för mig var de här arshålen bekanta. Och den här konstsenaten är alltså sammansatt av bara arshål, sade de, eftersom du betraktar alla som sitter i konstsenaten som arshål. Ja, sade jag, i konstsenaten sitter bara arshål och närmare bestämt bara katolska och nationalsocialistiska arshål och dessutom några judealibin." (s.81 "Mina priser").

Och varför accepterade då Bernhard dessa priser? Han uppger själv att han behövde pengarna.

"Mina priser" är en bok man inte kan släppa när man väl börjat läsa (det är ofta så, tycker jag, med Thomas Bernhards verk). Bernhard upphör aldrig att fascinera- och om någon skulle ha tilldelats ett stort pris (Nobelpriset) så är det han.

Jag länkar HÄR till Torbjörn Flygts recension av Bernhards "Skogshuggning" som kom i svensk översättning 2007.

"Mina priser" är utgiven på Tranans förlag och översättningen är gjord av Jan Erik Bornlid.

Givetvis ska jag läsa "Självbiografierna" också.