The Speckled People av Hugo Hamilton- Prix Féminabok nummer två

Níl aon tintéan mar do thinteán féin (There is no fireside like your own fireside).
-

Belönad med Prix Fémina Etranger år 2004 ("Sang impur") - nu blir den översatt till svenska och i morgon ska den ligga på bokhandelsdiskarna. "The Speckled People" är min andra bok i Emmas Prix Fémina-utmaning.

-

"De spräckliga" som boken heter i svensk översättning är en historia om en barndom- men också en hyllning till en älskad mor. Lille Johns barndom är inte som andra barns- för han måste slitas mellan tre språk på en gång- och ett av dem är förbjudet. Det är mycket betecknande att det finns ett citat av Elias Canetti på bokens försättsblad :

"I wait for the command to show my tongue. I know he's going to cut it off, and I get more and more scared each time.' (från "Den räddade tungan" av Elias Canetti).

-

Aran-tröjor och lederhosen- det är den blandningen som bygger upp Johns barndom- faderns vurm för iriskan och moderns hemspråk som är tyska. John och hans syskon kommer därmed att bli förpassade till ett utanförskap- I 50- och 60-talets Irland är språket engelska- framför allt i Dublin där familjen bor. Barnen blir retade för sitt tyska ursprung och fadern tillåter inte att de umgås med icke-irisktalande.

-

"He says Irish people drink too much and talk too much and don't want to speak Irish, because it stinks of poverty an dead people left lying in the fields. That's why they speak English and pretend that nothing ever happened.---- My father says our people died in the famine and my mother says those who died under the Nazis are our people, too. Everybody has things they can't forget"

-

Namnet Hamilton blir till Ó hUrmoltaigh- omöjligt att stava till och nästan lika svårt att uttala- och pappans envisa hållning (han svarar t ex inte på brev som inte är ställda till "rätt" namn) ställer till oerhört många problem för hela familjen.

"---- but then he asked for her name and all the trouble started again. "Ó hUrmoltaigh", she said, Irmgard Ó hUrmoltaigh. "Good Lord, I'll never remember that", he said---- "Would that be Hurley in English?"

-

Barnen skickas till iriskspråkig skola och får lära sig sjunga rebellsånger -

"Ó ró sé do bheatha 'bhaile"och allt om påskupproret och lille John jämför Claus von Stauffenberg med Patrick Pearse. "They looked like brothers. Claus and Patrick. I sat up in bed and held the two photographs together. Claus was planning a puppet show against the Nazis and Patrick was planning a puppet show against the British.---Patrick said that Ireland unfree shall never be at peace and Claus said long live the real Germany."

-

Samtidigt som vi får barnets historia får vi också ta del av föräldrarnas och även i glimtar far- och morföräldrarnas- det är detta som gör boken så speciell-och allt är skildrat med värme och förståelse. I ett av bokens avslutande kapitel finns följande visa ord som kommer från"farbror Ted":

-

"Ireland has more than one story. We are the German-Irish story. We are the English-Irish story, too. My father has one soft fot and one hard foot, one good ear and one bad ear, and we have one Irish foot and one German foot and a right arm in English. We are the brack children. Brack, homemade Irish bread with German raisins. We are the brack people and we don't just have one briefcase. We don't jjust have one language and one history. We sleep in German and we dream in Irish. We laugh in Irish and we cry in German. We are silent in German and we speak in English. We are the speckled people."

-

Det tycker jag får bli sammanfattningen på den här romanen som jag tar till mig med hela mitt hjärta- och så lägger jag ytterligare en väldigt fin "Prix-Fémina- läsupplevelse" åt sidan.