Ett par röda tygskor

"She's wearing those red canvas shoes. They're in all the photographs. They're there at the airport, while she's being helped down the steps. They're there in the Botanic Garden. At the Pergamon Museum. Also outside the opera house. They made her feel light on her feet."

Hugo Hamilton har skrivit om en resa till Berlin, en kort och intensiv färd tillsammans med en döende vän. Det är ett vackert och vördnadsfullt porträtt av en sällsam och komplicerad kvinna (i romanbiografin blir hon Úna ). Det är ingen hemlighet att kvinnan i boken egentligen hette Nuala O'Faolain , journalist, författare och förkämpe för kvinnors rättigheter.

Den svårt sjuka kvinnan har haft en sista önskan- att få resa till Berlin. Liam (vännen) följer med för att vara till hjälp och stöd. Berättelsen vindlar sig genom Berlins många sevärdheter och dessa kommer att utgöra en bakgrund för samtal, förtroenden och tillbakablickar på två liv med skilda, men djupt tragiska skeenden. Dysfunktionella familjer, ett Dublin som inte längre finns, minnen, gott och ont- och så ständigt tiden som jagar oss- allt detta.

Vad kan och vem kan man förlåta? Det är ett stort tema i boken.

"I think forgiveness is a bit overrated. They keep goind on about it nowadays. Open up. Forgive the past. Especially things that you can do nothing about." ----- I forgive nobody, she said.
It's allright, Ùna. - I wish them all the fires and ice of hell.- -. "

Både Liam och Ùna gör resor bakåt i tiden och samtalen är djupa och det är hisnande läsning- det här är en bok man inte kan lägga åt sidan och man glömmer den heller inte i första taget. Den etsar sig fast.

 Drygt en vecka efter hemkomsten från Berlin lämnade Ùna sitt jordiska liv.

"She made me work things out for myself. It's only in Berlin with her that I discovered how to remember, how time was always going backwards in our family."

Ò's a Rí na glóire gile
Tabhair ar ais an oiche aréir

(Oh King of the bright glory
Bring back last night)

Här kan man läsa Tim Adams recension (Guardian/Observer) av boken.

Irländskt

Hugo Hamilton är en irländsk författare (född 1953 och från Dublin). För svenska läsare är han mest bekant för sin självbiografiska roman "De spräckliga" som kom ut i svensk översättning år 2011 (Grate förlag). Den boken skrev jag lite om här.

Nu håller jag hans senaste roman i handen- Every Single Minute- och här handlar det om en stark och mycket viktig vänskap, en vänskap som snart ska lämna den här världen. Hugo Hamilton har skrivit vackert och vördnadsfullt om författarkollegan och vännen Nuala O'Faolain och hennes sista dagar.

Nuala O'Faolain (hon är bokens Úna) vill resa en sista gång i livet och turen går till Berlin- Hugo Hamilton (bokens Liam) följer med för att vara till stöd och hjälp.

Jag kommer att få anledning att återkomma med mina tankar om den här romanen.

The Speckled People av Hugo Hamilton- Prix Féminabok nummer två

Níl aon tintéan mar do thinteán féin (There is no fireside like your own fireside).
-

Belönad med Prix Fémina Etranger år 2004 ("Sang impur") - nu blir den översatt till svenska och i morgon ska den ligga på bokhandelsdiskarna. "The Speckled People" är min andra bok i Emmas Prix Fémina-utmaning.

-

"De spräckliga" som boken heter i svensk översättning är en historia om en barndom- men också en hyllning till en älskad mor. Lille Johns barndom är inte som andra barns- för han måste slitas mellan tre språk på en gång- och ett av dem är förbjudet. Det är mycket betecknande att det finns ett citat av Elias Canetti på bokens försättsblad :

"I wait for the command to show my tongue. I know he's going to cut it off, and I get more and more scared each time.' (från "Den räddade tungan" av Elias Canetti).

-

Aran-tröjor och lederhosen- det är den blandningen som bygger upp Johns barndom- faderns vurm för iriskan och moderns hemspråk som är tyska. John och hans syskon kommer därmed att bli förpassade till ett utanförskap- I 50- och 60-talets Irland är språket engelska- framför allt i Dublin där familjen bor. Barnen blir retade för sitt tyska ursprung och fadern tillåter inte att de umgås med icke-irisktalande.

-

"He says Irish people drink too much and talk too much and don't want to speak Irish, because it stinks of poverty an dead people left lying in the fields. That's why they speak English and pretend that nothing ever happened.---- My father says our people died in the famine and my mother says those who died under the Nazis are our people, too. Everybody has things they can't forget"

-

Namnet Hamilton blir till Ó hUrmoltaigh- omöjligt att stava till och nästan lika svårt att uttala- och pappans envisa hållning (han svarar t ex inte på brev som inte är ställda till "rätt" namn) ställer till oerhört många problem för hela familjen.

"---- but then he asked for her name and all the trouble started again. "Ó hUrmoltaigh", she said, Irmgard Ó hUrmoltaigh. "Good Lord, I'll never remember that", he said---- "Would that be Hurley in English?"

-

Barnen skickas till iriskspråkig skola och får lära sig sjunga rebellsånger -

"Ó ró sé do bheatha 'bhaile"och allt om påskupproret och lille John jämför Claus von Stauffenberg med Patrick Pearse. "They looked like brothers. Claus and Patrick. I sat up in bed and held the two photographs together. Claus was planning a puppet show against the Nazis and Patrick was planning a puppet show against the British.---Patrick said that Ireland unfree shall never be at peace and Claus said long live the real Germany."

-

Samtidigt som vi får barnets historia får vi också ta del av föräldrarnas och även i glimtar far- och morföräldrarnas- det är detta som gör boken så speciell-och allt är skildrat med värme och förståelse. I ett av bokens avslutande kapitel finns följande visa ord som kommer från"farbror Ted":

-

"Ireland has more than one story. We are the German-Irish story. We are the English-Irish story, too. My father has one soft fot and one hard foot, one good ear and one bad ear, and we have one Irish foot and one German foot and a right arm in English. We are the brack children. Brack, homemade Irish bread with German raisins. We are the brack people and we don't just have one briefcase. We don't jjust have one language and one history. We sleep in German and we dream in Irish. We laugh in Irish and we cry in German. We are silent in German and we speak in English. We are the speckled people."

-

Det tycker jag får bli sammanfattningen på den här romanen som jag tar till mig med hela mitt hjärta- och så lägger jag ytterligare en väldigt fin "Prix-Fémina- läsupplevelse" åt sidan.

Nu blir den översatt till svenska

Hugo Hamilton tilldelades Prix Femina Etranger år 2004 för boken "The Speckled People"- som också blir mitt nästa läsprojekt i Emmas Prix Femina-utmaning. Jag har fått min pocketupplaga i brevlådan just idag. När jag sedan kikar in i nätbokhandeln ser jag att en svensk översättning är på gång och ska kanske rent av vara klar för leverans inom bara någon vecka. Elisabeth Grate förlag ger ut- "De spräckliga" heter boken på svenska.
-
Hugo Hamilton har skrivit flera läsvärda böcker. Några av dem finns redan i dansk och tysk översättning. (Den danska översättningen av "The Speckled People"kom redan förra året och har fått titeln "Hjemve".)
-
"The Speckled People" är berättelsen om Hugo Hamiltons irländska barndom på 50-talet. Jag läser att han lyckats undvika att falla i "sentimentalitetsfällan". Det börjar intressant:
-
"When you're small you know nothing. When I was small I woke up in Germany. I heard the bells and rubbed my eyes and saw the wind pushing the curtains like a big belly. Then I got up and looked out the window and saw Ireland. And after breakfast we all went out the door to Ireland and walked down to Mass."
-
Den här boken kommer jag att sluka- jag vet det.