En walesisk "Angela's Ashes"

Jag börjar med en kanin (fotot är lånat från Wikipedia) för kaniner spelar en ganska stor roll i Trezza Azzopardis roman "The Hiding Place". Boken kom ut år 2000 och fick genast enormt med uppmärksamhet och den hamnade på Bookerprisets "korta lista"- en ovanlig prestation av en debuterande författare. (Jag tror att det var första gången ett debutverk kom med i slutstriden om detta pris).

Vy över Tiger Bay-området i Cardiff

Här är handlingen förlagd till Cardiff, närmare bestämt till stadsdelen Tiger Bay. Hit kommer den förhoppningsfulle immigranten Frank Gauci med fartyg från Malta en dag år 1947. Han hamnar ganska direkt i det maltesiska "gänget" och får arbete och bostad- han hittar också en fru (men hon kommer inte från Malta). Så kommer barnen (enbart döttrar till Franks stora besvikelse) i tät följd- sex flickor föds och försörjningsbördan är stor. Frank drabbas av speldjävulen och hemmet börjar att långsamt men säkert vittra sönder både rent materiellt och även psykiskt.

Hela den här sorgliga historien berättas av yngsta dottern, hon som fick heta Dolores (ett passande namn) och hon som drabbades hårt av en olycka som vanställde henne redan vid bara några veckors ålder. Franks samröre med den maltesiska maffian slutar inte lyckligt på något vis- en av döttrarna "säljs" för att familjen ska få ordning på sina finanser- en annan dotter gifts bort med en mycket äldre (men rik) man. Dessförinnan sätts dottern Fran i fosterhem för hon är allt för förtjust i att tända eld på både det ena och det andra- till slut går det riktigt illa och ett helt hus brinner upp. Till och med familjens kaniner drabbas av olyckor (och jag tvingades hoppa över just de sidorna). Modern, Mary, tappar fotfästet (inte undra på) och hamnar till slut på anstalt.

Det gäller att hålla koncentrationen uppe när man läser den här romanen för förattarinnan gör snabba växlingar mellan både ämnen och tid. Det är en väv som vävs med en mängd trådar och färgerna är mestadels svarta och grå. Det är ingen upplyftande läsning, det ska jag livligt erkänna. Detta till trots tycker jag om den här boken för väven är trots svärtan mångfacetterad och Azzopardi har ett skarpt, iakttagande öga. Detaljrikedomen ger spänning och gör att de 250 sidorna läses i nästan "ett nafs". Jo, hon hade säkert varit förtjänt av att vinna Booker-priset, hon också. (Vinnaren det året blev Margaret Atwood med "The Blind Assassin" så nog var konkurrensen mördande). ("Den blinde mördaren" i svensk översättning).

En bortglömd barndomsskildring

Eftersom Jules Renard kom på tapeten via Julian Barnes vill jag gärna skriva några rader om hans mest kända bok- den självbiografiska "Poil de Carotte"- på svenska är den översatt till "Rödtott" och tyvärr finns den bara att få antikvariskt eller via biblioteken. Så synd på en så fin berättelse.

"Rödtott" handlar om en liten pojke som -för att överleva sin hemska barndom - måste befolka den med en fantasivärld. I Frankrike finns det säkert klassuppsättningar av boken lite överallt och själv hade jag den också som kurslitteratur (det tackar jag för!). Nog skulle det vara fint om "Rödtott" kunde komma i ny utgåva.

Det enda som finns i nytryck av Jules Renard på svenska är bokförlaget Atlantis utgåva av "Bildjägaren och andra prosadikter" ( i serien Atlantis väljer ur världslitteraturen).

The Speckled People av Hugo Hamilton- Prix Féminabok nummer två

Níl aon tintéan mar do thinteán féin (There is no fireside like your own fireside).
-

Belönad med Prix Fémina Etranger år 2004 ("Sang impur") - nu blir den översatt till svenska och i morgon ska den ligga på bokhandelsdiskarna. "The Speckled People" är min andra bok i Emmas Prix Fémina-utmaning.

-

"De spräckliga" som boken heter i svensk översättning är en historia om en barndom- men också en hyllning till en älskad mor. Lille Johns barndom är inte som andra barns- för han måste slitas mellan tre språk på en gång- och ett av dem är förbjudet. Det är mycket betecknande att det finns ett citat av Elias Canetti på bokens försättsblad :

"I wait for the command to show my tongue. I know he's going to cut it off, and I get more and more scared each time.' (från "Den räddade tungan" av Elias Canetti).

-

Aran-tröjor och lederhosen- det är den blandningen som bygger upp Johns barndom- faderns vurm för iriskan och moderns hemspråk som är tyska. John och hans syskon kommer därmed att bli förpassade till ett utanförskap- I 50- och 60-talets Irland är språket engelska- framför allt i Dublin där familjen bor. Barnen blir retade för sitt tyska ursprung och fadern tillåter inte att de umgås med icke-irisktalande.

-

"He says Irish people drink too much and talk too much and don't want to speak Irish, because it stinks of poverty an dead people left lying in the fields. That's why they speak English and pretend that nothing ever happened.---- My father says our people died in the famine and my mother says those who died under the Nazis are our people, too. Everybody has things they can't forget"

-

Namnet Hamilton blir till Ó hUrmoltaigh- omöjligt att stava till och nästan lika svårt att uttala- och pappans envisa hållning (han svarar t ex inte på brev som inte är ställda till "rätt" namn) ställer till oerhört många problem för hela familjen.

"---- but then he asked for her name and all the trouble started again. "Ó hUrmoltaigh", she said, Irmgard Ó hUrmoltaigh. "Good Lord, I'll never remember that", he said---- "Would that be Hurley in English?"

-

Barnen skickas till iriskspråkig skola och får lära sig sjunga rebellsånger -

"Ó ró sé do bheatha 'bhaile"och allt om påskupproret och lille John jämför Claus von Stauffenberg med Patrick Pearse. "They looked like brothers. Claus and Patrick. I sat up in bed and held the two photographs together. Claus was planning a puppet show against the Nazis and Patrick was planning a puppet show against the British.---Patrick said that Ireland unfree shall never be at peace and Claus said long live the real Germany."

-

Samtidigt som vi får barnets historia får vi också ta del av föräldrarnas och även i glimtar far- och morföräldrarnas- det är detta som gör boken så speciell-och allt är skildrat med värme och förståelse. I ett av bokens avslutande kapitel finns följande visa ord som kommer från"farbror Ted":

-

"Ireland has more than one story. We are the German-Irish story. We are the English-Irish story, too. My father has one soft fot and one hard foot, one good ear and one bad ear, and we have one Irish foot and one German foot and a right arm in English. We are the brack children. Brack, homemade Irish bread with German raisins. We are the brack people and we don't just have one briefcase. We don't jjust have one language and one history. We sleep in German and we dream in Irish. We laugh in Irish and we cry in German. We are silent in German and we speak in English. We are the speckled people."

-

Det tycker jag får bli sammanfattningen på den här romanen som jag tar till mig med hela mitt hjärta- och så lägger jag ytterligare en väldigt fin "Prix-Fémina- läsupplevelse" åt sidan.

Vyer från det vackra Masurien

Jag har aldrig varit i Masurien (som nu ligger i Polen) men för att lite grand kunna förstå Ernst Wiecherts barndom har jag lånat de här fotona. (De är från en s k gratis-site).

Smugglarkungens son

Den här barndomsskildringen läste jag ut i morse (alltmedan vinden ven och mörkret låg kompakt utanför de skallrande rutorna).

-

"Smugglarkungens son" är mycket mera än en biografi över en barndom i Tornedalen- det är en historiebok, det är en bok om ett språks historia och djupa tankar om att tvingas in i två-språkighet (ja till och med tre-språkighet). Att behärska flera språk är gott- men hur vi kommer fram till det målet är inte alltid förenat med positiva minnen eller tankar. Hur det känns att få veta att det man talar är "mindervärdigt" beskriver Bengt Pohjanen mycket väl.

-

Jag tycker mycket om Pohjanens sätt att använda språket - och jag kan bara förstå hans svenska... jag funderar mycket på hur han skulle uttrycka sig på meänkieli (det som kanske felaktigt kallas för tornedalsfinska). Jag tror att det skulle vara mycket vackert.. ....

"Stjärnorna kvittar det som bekant lika om någon föds eller dör, om det inte råkar vara en viktig person från L'attitude Äppelviken. Vem som föds eller dör i L'ugritude Kassa by, i den absoluta marginalen hundrasextio steg från Tornedalen, är förstås av mindre intresse. Alltid medveten om detta har jag ändå haft fräckheten att för länge sedan börja berätta om mig, om oss i denna marginalernas marginal."

-

"Eftersom språket är själens fingeravtryck har jag ingen identitet. Född utan språk vid en gräns i en djävulsförgäten by, som inte ens Nils Holgersson upptäckte, är jag som en kastlös och jag bär de kastlösas outplånliga märke på pannan."

-

I Tornedalen måste man lära sig att läsa av naturen för att överleva- då används alla sinnen. Naturen är- som Pohjanen uttrycker det "en stor bok".

-

Hejdlöst roligt skildrar Pohjanen sitt och systerns möte med "doktor Henriksson"- uttrycket "kasta vatten" är som gjort att missförstås...

En tandutdragning med en mardrömslik bussfärd hem.... beskrivningen av gamla bokskatter som "Himlaharpan"... den alldeles speciella vänskapen med "farfar"-"Isä"... så fint berättad. Jag är mycket tagen av Pohjanens biografi och kommer definitivt att vilja läsa mera om Tornedalen med dess mycket "annorlunda" historia.

-

"Jordfästningen sker söndagen den 24 april 1955 efter högmässan som förstås hålls av prosten. När kistan sänks i jorden går jag och ställer mig så nära kriget jag kan, bredvid tant Elsas man, Hilding, hjälten från Salla. Jag ser att han gråter. Min barndom är slut."