Beställning

Månen och eldarna av Cesare Pavese. Jag borde kanske ha skaffat den svenska översättningen (eller fjärrlånat) men nu blev det i stället den engelska versionen som jag klickade hem. Jag läste den här boken för många år sedan men minnet är dåligt- däremot kan jag erinra mig att jag tyckte om Paveses sätt att skriva.

Italienska är ett av de vackraste språk jag vet (men jag behärskar det inte, tyvärr).

There's nothing that tastes of death more than the summer sun, the powerful light, exuberant nature. You sniff the air and listen to the woods and know that the plants and animals don't give a damn about you. Everything lives and consumes itself. Nature is death...

(Cesare Pavese, The Devil in the Hills, 1949).

Italienskt

Två italienska klassiker lockar just nu- båda av modell omfångsrik (tegelsten).

Ippolito Nievo (1831-1861) blev inte ens trettio år gammal. Han var journalist, författare och kanske framför allt patriot och han kämpade på sitt sätt för att Italien skulle bli ett enat land. Mot slutet av sitt korta liv skrev han "Confessions of an Italian" (svensk översättning finns - senast 1988 "En italienares bekännelser"). Boken är skriven som en fiktiv självbiografi och jag är säker på att man lär sig mycket om Italiens historia när man läser.

Även Manzonis roman "De trolovande" finns i (flera) svenska översättningar. Jag har länge haft boken i min hylla (i form av svart pingvin). Här tas man tillbaks till 1600-talet och den norra delen av den Italienska halvön.

På mitt nattduksbord ligger också två tjocka luntor om renässansen. Höstens läsutmaningar har börjat.

Nyfiken på: Melania Mazzucco

Foto: Corinne Veysselier

Melania Mazzucco är en italiensk författarinna. Hennes böcker har blivit översatta till ett flertal språk och även till svenska. (År 2003 tilldelades hon det prestigefyllda Stregapriset för romanen "Vita").

Nille med bloggen Nilles litteratur skriver om Mazzuccos nedslag i renässansens värld "Tintorettos engel" och jag känner att jag bara måste läsa. Renässansen var en så omvälvande tid- så fylld av vacker och evig konst och tankar som har format vår värld.

"Tintorettos engel" finns än så länge inte översatt till svenska men vill man kan man läsa på t ex danska. Det ska jag göra- å det snaraste!

Del tre

har landat i brevlådan just idag. (Det gäller alltså del tre i de så kallade "Neapelromanerna" av Elena Ferrante.

Det är nästan så att jag inte vågar börja läsa för efter den här delen tvingas jag vänta över hela sommaren (minst) tills fjärde och sista delen kommer i tryck.

Boken har recenserats flitigt och här en länk till The Independent.

The Story of a New Name

Så blev det dags för del två i Elena Ferrantes Neapelserie (trilogin har växt till att bli en tetralogi dvs det kommer att bli fyra böcker i allt). Den sista boken om Lenù och Lila kommer ut i engelsk översättning senare i år).

Jag fortsätter att förtrollas och känna starkt för de två kvinnorna som är bokens (böckernas) huvudpersoner.

Så vecklar livsduken ut sig och de onda aningar läsaren fick på första delens sista sidor besannas och Lila, den  begåvade, den livliga, den levnadsglada och vackra sitter fast i en fälla. Redan på bröllopsdagen inser hon sitt misstag, hon har låtit lura sig. Historien berättas av Lenù som så småningom kommer att iaktta på avstånd eftersom hon fullföljer sina studiedrömmar och lämnar Neapel.

Det är inga trevliga interiörer man dras in i- det är männens värld och för en hustru gäller det att veta sin plats- annars blir det ett kok stryk. Lila kuvar man dock inte så lätt- hon är en stark och mycket självständig kvinna.

Jag tycker väldigt mycket om Elena Ferrantes sätt att berätta och jag kan känna hennes passion för det hon skriver på varje sida av dessa böcker. Jo, det är ofta frustrerande svart men det finns också många vackra scener.

Vy över ön Ischia (lånat foto)

En del av handlingen tilldrar sig på ön Ischia (starx utanför Neapel) och där får Lila uppleva en spirande kärlek och några dagar av intensiv lycka. Tyvärr landar hon ganska snart i sin själsmördande vardag igen och nya katastrofer accelererar sig fram. Under samma tid tragglar Lenú på med sin lärdomstörst och hennes liv förflyter betydligt lugnare.

Den här delen slutar någonstans i sextiotalet. Givetvis har jag beställt del tre också och den ser jag mycket otåligt fram emot.

Elena Ferrante och My Brilliant Friend

Jag har valt att illustrera mitt inlägg med omslaget till den danska översättningen av Ferrantes bok, den första av tre i den så kallade "Neapeltrilogin". Boken har också översatts till norska och finska men jag har läst  den engelska versionen.

Min geniala väninna... och ja, detta är berättelsen om en stark och ovanlig vänskap som börjar i en av de fattiga stadsdelarna i Neapel. Vi skriver 1950-talets början och Lenù (bokens jag) och Lila är åtta år gamla. Efterkrigstidens Neapel är en hård och ofta ogästvänlig värld att vistas i, framför allt om man befinner sig på den nedre delen av samhällsstegen. Här dör barn (och vuxna) i : krupp, stelkramp, tyfus, gas, krig, olyckor av alla de slag, bomber, TBC och infektioner (för att nämna några av alla de faror som räknas upp på en av sidorna.)

"When you haven't been in the world long, it's hard to comprehend what disasters are at the origin of a sense of disaster: maybe you don't even feel the need to. Adults, waiting for tomorrow, move in a present behind which is yesterday or the day before yesterday or at most last week: they don't want to think about the rest. Children don't know the meaning of yesterday, of the day before yesterday, or even of tomorrow, Everything is this, now:"

Så vindlar sig historien om Lenù och Lila framåt i tiden- långsamt och iakttagande. Det myllrar av personer och tack och lov finns en hjälpreda/uppställning på en av de första sidorna med de olika aktörerna. De två flickorna drömmer båda om en bättre tillvaro med pengar och utbildning- de vill bort från fattigdom och begränsande villkor. Den enda vettiga vägen framåt är genom utbildning, det förstår de båda två. Det visar sig att speciellt Lila besitter anmärkningsvärda gåvor vad gäller studier- hon har fantasi och intelligens i kombination och framtiden borde vara ljus- men familjen har inte råd och har  heller inte lust att satsa på henne- hon försöker att slå sig fri med näbbar och klor men till slut slår ändå fällan igen.. Lenù har bättre tur med sina ansträngningar även om hennes väg sannerligen inte är kantad med rosor.

Boken slutar när flickorna har nått de sista tonåren.

Det är inte ofta jag har känt ett behov och/eller en stark lust att läsa om en bok på direkten- men "My Brilliant Friend" visade sig vara just en sådan roman. Det finns så många nyanser i berättelsen, så många vändningar och så många delar  att jag känner att jag måste ner i handlingen en gång till för att inte missa något. Det är en hel regnbåge som vecklar ut sig under läsningens gång- färgerna är starka och milda samtidigt.

Lenù är den som har rösten men den lånar hon gärna åt sin älskade väninna, Lila, och jag kan ana att det kommer att rymmas en hel del tragik i de kommande delarna i denna trilogi. "No character can escape her past" sägs det på något ställe och det lär säkert visa sig.

Vy från ett mera modernt Neapel (fotot är lånat)

Nyfiken på: Elena Ferrante

Vem är hon (om det nu är en hon) den mystiska författarinnan Elena Ferrante? Hon tycker i alla fall att det är böckerna som ska tala- inte författarna. Ännu finns hennes böcker inte översatta till svenska men det kommer förhoppningsvis. (Vi får väl inte vara sämre här än i t ex Danmark och Finland). Eftersom jag inte tänker vänta på den svenska versionen har jag precis i dagarna skaffat mig första delen i "The Neapolitan Novels"- "My Brilliant Friend". Två flickor i huvudrollerna, Elena och Lila och de växer upp i 1950-talets Neapel.

"My Brilliant Friend" är första delen av en trilogi och de övriga delarna finns att skaffa från vilken större nätbokhandel som helst.

Det här ska vara en berättelse inte bara om två unga kvinnor utan även om en stad och ett land under förändring. Jag är mycket nyfiken.

The Mussonlini Canal av Antonio Pennacchi

Honungsbin (lånat foto)

Det myllrar- av barn, av djur, av insekter och så svartskjortor (de räknas förmodligen till människosläktet) för den här boken skildrar Italien under en obehaglig historisk tid. Visserligen börjar historien redan vid sekelskiftet (det förra alltså) men den största delen av berättelsen koncentrerar sig ändå kring tiden för fascismens framväxt och fram till och med slutet av andra världskriget. (Bin har en biroll men en ganska framträdande sådan-  :-)

I centrum står den stora familjen Peruzzi- de tillhör samhällets om inte direkta bottenskikt så i alla fall nära nog. De sliter och slavar med jorden och försöker så gott det går att försörja sig. I den här historien kommer en av sönerna- Pericles- i den barnrika famlijen att få en huvudroll. Han är en våldsam och hetsig typ.

Tidigt dras han med i svartskjortornas gäng och han deltar i Mussolinis marsch mot Rom år 1922. Familjen Peruzzi står helt och hållet på fascisternas sida. Pericles försöker tysta en präst som predikar mot denna nya lära- och det lyckas han först med sedan han mördat prästen på öppen gata. Det mordet hamnar Pericles i fängelse för- men straffet blir inte särskilt kännbart. Han är snart ute igen och tillsammans med familjen. Det mordet kommer att förfölja familjen på andra sätt.

Boken är indelad i tre delar och det största partiet av handlingen tilldrar sig i de pontinska träsken- träsk som alltså håller på att dikas ut. " over seven hundred square kilometres of marshes, swamps, impenetrable forests with snakes two metres long and swarms of anopheles mosquitoes which would lay you down with malaria if you so much as looked at them. If the quicksands didn't do for you first, that is."

Berättelsen vindlar sig fram mellan de olika familjemedlemmarna och mellan olika händelser i Italiens historia. Det vimlar av "känt folk" på sidorna ("känt folk" som var okänt för mig så jag har fått slå upp en hel del). Bokens berättare är något av ett mysterium för han talar från vår tid och man undrar hela tiden "vem kan det vara"? Den får man inte reda på förrän på allra sista sidan. Med jämna mellanrum avbryter han berättelsen med egna ,ofta sarkastiska, kommentarer.

"Just like on 25 July 1943: the day before, everyone had been a Fascist, and the day after there wasn't a Fascist to be found the length and breadth of the land; or in 1989-94, when first they were all Communist or Christian Democrats, and then all of a sudden they were for Berlusconi and the Northern League. The wind changes, my friend, and then the storm arrives."

Det kan bli rätt så dråpligt när berättaren häcklar Mussolini- när Pearl Harbor attackerades av japanerna i december 1941 (utan krigsförklaring) blev Mussolini alldeles till sig av glädje och var inte sen att följa Tysklands exempel och genast förklara USA krig. " We've as good as won already. What sort of fool d'you take me for? A stay-at-home?" But when they went to Senator Agnelli- the man from Fiat- to tell him that the Duce had just declared war on the USA, all he said was: ' For heaven's sake, has no one shown that blustering big-head a New York telephone directory"?

"The Mussolini Canal" är stundtals mycket obehaglig läsning- många sidor handlar om Italiens attack på det försvarslösa Abessinien och den röda tråden i boken är ett Italien under svartskjortornas herravälde. Sorgligt är det också att läsa om Pericles hustru Armida och hennes öde (det är hon som är biodlare och hon är nästan ett med sina bin- de "talar" till henne och är lite som välvilliga andar- tyvärr lyssnar hon inte alltid till dem så som hon borde göra men de följer henne troget genom allt.)

"The bees went buzzing around her over the damp earth, sniffing things out as they did so, trying to shift the clods of earth with their feelers and stings, and buzzing loudly whenever they came upon anything odd. Then Armida would stop and take the path they seemed to be suggesting."

Boken slutar sorgligt och berättaren röjer sin identitet.

För "The Mussolini Canal" tilldelades Antonio Pennacchi Stregapriset år 2010. Den engelska översättningen är gjord av Judith Landry  (som fått sin utbildning vid Somerville College i Oxford och som fick The Oxford-Weidenfeld Translation Prize år 2012 för översättningen av Diego Maranis "New Finnish Grammar"). Boken har getts ut av Dedalus förlag och på försättsbladet kan man läsa följande "This book has been selected to receive financial assistance from English PEN's PEN Translates! programme. English PEN exists to promote literature and our understanding of it, to uphold writers' freedoms around the world, to campaign against the persecution and imprisonment of writers for stating their views, and to promote the friendly co-operation of writers and the free exchange of ideas."

Strega- Inte bara likör

Foto: Colum Tomeny

 Strega står också för ett stort litteraturpris- italienskt, så klart. "Premio Strega". Detta pris får inte särskilt mycket uppmärksamhet här i Sverige och de böcker som premieras får man oftast vänta länge på (om det alls händer) innan man får se en översättning av dem till just vårt språk.

 

 

Glad blev jag därför när jag såg att Antonio Pennacchis vinnande roman (2010) har kommit ut i dansk översättning. "Canale Mussolini" eller Mussolinikanalen är en nära 500 sidor lång krönika som skär genom cirka 100 år av italiensk historia. Boken har liknats vid Steinbecks "Vredens druvor" och vill man läsa på engelska går det också bra (The Mussolini Canal). (Jag önskar att jag hade behärskat italienska, men så är det nu inte).

Det har skrivits och recenserats en hel del i danska tidningar och tidskrifter om den här romanen och här kan man läsa mera.

En frisk fläkt från Trieste: Till bristningsgränsen av Mauro Covacich

Trieste är känd för att vara en blåsig stad-och nu kommer en  uppfriskande vind därifrån i form av romanen " Till bristningsgränsen" författad av Mauro Covacich.

Contempo förlag specialiserar sig på modern italiensk litteratur och jag ser verkligen fram emot kommande utgivningar.

"Till bristningsgränsen" kom ut på originalspråket för cirka 10 år sedan och nu kan vi alltså läsa den på svenska. Författaren, Mauro Covacich (f.1965) är från Trieste och han gjorde sin litterära debut år 1993. Han har också varit en duktig maratonlöpare och just maraton är den röda tråden i den här romanen.

Dario Rensich och hans fru Maura borde vara lyckliga och tillfreds med tillvaron- de har det mesta som man kan önska sig. Ett modernt och framgångsrikt ungt par är de och med framtiden för sig- men ett aber finns det- de är barnlösa. Nu väntar de på att få adoptera en liten flicka från Haiti- en nog så komplicerad och irriterande sölig process.

Samtidigt får Dario ett erbjudande om att träna en grupp unga kvinnor till att bli maratonlöpare - men den här träningen måste äga rum i ungerska Szeged för det är där den aktuella idrottsklubben finns. Dario ger sig av- och så börjar en ström av händelser som drar in både honom och Maura i världar som de inte kan hantera. I bakgrunden utspelar sig dessutom en av de allra värsta miljökatastrofer som hänt i området- floder förgiftas och naturen tar oerhört mycket stryk.

"Till bristningsgränsen" är en mycket modern roman- så vill i alla fall jag beskriva den. Den handlar i mångt och mycket om den nutida människans tillvaro. Det är en snabb värld och det händer då att man också dras med i den där snurrande virvlarna och så väljer man vägar utan att tänka sig för. På ett ögonblick kan allt man byggt upp raseras. Kärlek blandas raskt med otrohet- livet blir som ett enda maratonlopp och allt framstår som så oerhört bräckligt och skört- ingenting varar och allting flyter bokstavligen- men som ett gungfly.

Boken ger också en mycket otäck insikt i en kultur (idrottens) som verkligen kan vara extrem. Jag äcklades rejält av att läsa om hur de unga kvinnorna tvingas späka sig så till den milda grad för att uppnå optimala resultat. Jag är säker på att Covacich vet vad han skriver om.

"Till bristningsgränsen" är en mycket stark berättelse om vårt nutida samhälle- och det är en bok som bör leda till eftertanke.

Översättningen har gjorts av Helena Monti.

Nyfiken på: Antonella Lattanzi

Antonella Lattanzi (f. 1979 i Bari) hör till "det yngre gardet" inom italiensk litteratur. Astor har gett ut en novell av henne "Katastrofen i Bari".


Bari ligger i södra Italien, i provinsen Apulien (nära "klacken på stöveln") och det är en stad som har en rik men också tragisk historia- en del av den berättar Lattanzi om i sin novell.

Det var i december år 1943 och Italien hade undertecknat vapenstillestånd sedan tre månader tillbaka (de allierade trupperna hade under sommaren invaderat först Sicilien och sedan fastlandet). Luftrummet i söder var i händerna på amerikanska trupper och i Bari kände man en stor lättnad över att ha undkommit bombningar och andra krigets fasor. Man började sluta vara rädd för tyskarna- nu var väl ändå kriget snart slut, trodde man. I hamnen låg bara lastfartyg- ett av dem var John Harvey. John Harvey var tungt lastad och det var en mycket otäck last dessutom- om den visste Baris invånare ingenting. Inte undra på att man teg för John Harvey var fylld av tunnor med senapsgas något av det mest vidriga man kan tänka sig.

Om vad som hände den här ödesdigra dagen i Baris historia skriver Antonella Lattanzi - och man följer texten med skräck och ilska. Ilska över att något sådant fick ske, att man utsatte civilbefolkningen i Bari för sådana risker och ett sådant lidande. Nära 1000 människor fick sätta livet till och oändligt många fick svåra skador.

Italiens Pearl Harbor har bombningen av Bari kallats för och Antonella Lattanzi har skrivit med sitt eget blod- så känns det i alla fall.

Bari är en vacker stad. (Lånat foto.)

Ett nytt förlag

Contempo heter ett nystartat förlag som kommer att specialisera sig på modern italiensk litteratur. Första boken har redan kommit ut och det är  Stregaprisvinnande  (2006) "Stilla kaos" av Sandro Veronesi. Jag läste boken för cirka två år sedan (engelsk version) och det är väldigt glädjande att se att den nu således finns i svensk översättning också.

Jag vet inte ett smack om bokförläggarbranschen men jag är helt säker på en sak: för att våga satsa måste man ha passion för det man gör. Det ska bli verkligt spännande att följa det här förlagets utgivningar.

Nästa bok kommer ut inom kort- Mauro Covacichs "Till bristningsgränsen". Covacich växte upp i Treiste, läser jag. Bara det låter ju väldigt lockande. (Han har skrivit en liten bok om sin hemstad också- den finns i tysk översättning.)

Nyfiken på: Viola di Grado

Månne den här romanen kommer i svensk översättning? Till dess får vi som inte behärskar italienska nöja oss med den engelska utgåvan  "70% acrylic 30% wool".

Nominerad till Stregapriset blev den (och kom alltså på "korta listan")- och vinnare av 2011 års Campiello-pris för första roman. Inte illa. Viola di Grado är bara 24 år gammal. Enligt de italienska kritikerna "skimrar hennes prosa som kinesiskt porslin".

 Hon tycker om att provocera- "She wears black lipstick, a sorceress hood and fingerless lace gloves. Recently, she said, she strung naked baby dolls into a necklace. “ (Detta och mer därtill kan man läsa i New York Times.)



"70% Acrylic 30% Wool" har redan kommit ut på ett par språk förutom italienska- och ja, jag tänker absolut läsa. Svart lär det vara och gillar man lyckliga slut ska man nog inte besvära sig med di Grado....

Maria Antonietta Torriani, Italo Calvino och Centopagine

Jag har precis läst ut en kort roman (under 100 sidor) av den italienska författarinnan Maria Antonietta Torriani-Torelli (1840-1920) (nom de plume: Marchesa Colombi). (På engelska har romanen titeln "A Small-Town Marriage").

Maria Antonietta föddes i Novara, en stad som hon lämnade vid 30 års ålder för att flytta till Milano där hon började arbeta som journalist och romanförfattare (hon har skrivit en mängd böcker). Ett tag var hon gift med Eugenio Torelli-Viollier (grundare av tidningen Corriere della sera). Idag är hon i stort sett bortglömd. Tack vare Italo Calvino och Natalia Ginzburg har hon fått en liten renässans.

År 1973 och på rekommendation från Natalia Ginzburg bestämde sig Calvino för att välja Torrianis kortroman "Un matrimonio in provincia" (A Small-Town Marriage) som en av det årets utgåvor i serien "Centopagine" - som mellan 1971 och 1985 publicerade nära 80 korta romaner (under 100 sidor, därav namnet).

Så här sa Calvino: "What distinguishes her is her concrete, down-to-earth prose and the subtle underlying irony in which she couches this theme, "that self-reflexive irony that is the essence of humour".

Mera om romanen vid ett senare tillfälle och ta gärna en titt på Wikipediasidan (som jag länkat till ovan) med alla 100-sidorsromanerna- den är visserligen skriven på italienska (som jag inte behärskar men något kan man ju förstå trots allt. Tillräckligt kanske för att tyda titlarna).

Gina Lagorio

Jag "betar av" Viareggio-pristagarna decennievis och idag har jag ägnat mig åt 1980-1990. Ytterligare en pristagare hittade jag i översättning (engelsk)- nämligen Gina Lagorio som tilldelades priset år 1984 för "Tosca dei gatti" (Tosca The Cat Lady är den engelska titeln och boken ser inte ut att finnas i svensk version).

Gina Lagorio (1922-2005) var från staden Bra i Piemonte. Hennes böcker har ofta blivit prisbelönade och översatta till flera språk.

Giuliana Morandini

Med den här boken vann Giuliana Morandini Viareggiopriset år 1983 (den italienska titeln är "Caffé specchi"). Handlingen är förlagd till Trieste och den här romanen är en del av en trilogi om tre städer (Berlin, Wien och Trieste). Två böcker av Morandini har blivit översatta till svenska hittills nämligen ungdomsromanen "Natt i Samarkand" (2007) och "Spela dam med månen" (2009).

Jag är nyfiken på den här författarinnan. Jag citerar här från Italienska kulturinstitutets hemsida:

 

"Giuliana Morandini är född i Friuli men bor numera delvis i Rom,
delvis i Venedig. Ända sedan hennes poesidebut har hon varit uppmärksam på de kulturer som återfinns i Centraleuropa. Atmosfären i hennes tre första romaner, publicerade av Bompiani, för tankarna till städerna Wien, Trieste och Berlin och bildar således en utmärkt trilogi: I cristalli di Vienna (1978, Pratopriset), Caffè Specchi (1983, Viareggiopriset),
Angelo a Berlino (1987, utvald till Campiellopriset).
1989, i Da te lontano, utforskade hon återigen kulturen i staden Trieste. Därefter följde två verk där hon ifrågasatte den europeiska identitetens ursprung: Sogno a Herrenberg (1991, Flaianopriset), Giocando a dama con la luna (1996). Giuliana Morandini har alltid lagt oerhört stor vikt vid kvinnofrågor, i synnerhet vid deras sätt att skriva, om detta vittnar bla. …E allora mi hanno rinchiusa (1977), La voce che è in lei (1980), Sospiri e palpiti. Scrittrici italiane del Seicento (2001) och Le insensate (2004)."

De två svenska översättningarna finns på ett litet antal bibliotek men går också att köpa ännu via nätbokhandeln.

Det är inte lätt, inte....

Premio Viareggio (Viareggio-priset) är som jag förstår ett stort och prestigefyllt italienskt litterärt pris. Det instiftades år 1929 och det finns en lista på samtliga pristagare genom åren - man kan se den HÄR.

Så började jag leta- med start år 2010 och jag gick ner i åren t o m år 1990 (fortsättning följer). Det var lite ledsamt att se hur få titlar som översatts till främmande språk även om det finns en del på tyska och franska. Svenska översättningar är det mycket ont om (men några finns). Nicola Lagioia vann priset år 2010 och hans "Riportando tutto a casa" kommer att ges ut på Astor förlag mycket snart med titeln "Allt kommer tillbaka"

Men annars är det verkligen inte lätt att få tillgång till särskilt mycket av italiensk litteratur. Tyvärr, tyvärr. Några titlar från Viareggio-listan finns dock i engelsk översättning- och jag är väldigt nyfiken på att läsa.....

Monferratos dammiga vägar

Här en lånad vy från Piemonte i nordvästra Italien. Jag har läst ut Rosetta Loys flerfaldigt (fem gånger om) prisbelönade roman "The Dust Roads of Monferrato" (som den heter i engelsk översättning- på svenska "Vägar till Monferrato" (1992 och i översättning av Barbro Andersson- boken finns på 17 bibliotek).

Rosetta Loy är född 1931 och hon har varit produktiv. Jag kunde önska mig flera översättningar av hennes böcker för hon skriver mycket bra och den här familjehistorien gav många intressanta inblickar i ett Italien (som inte var ett Italien just då för här börjar historien vid 1800-talets början och Napoleon härjar för fullt  i Europa.)

"Vägar till Monferrato" tilldelades bland annat Super Campiello-priset och Viareggio-priset år 1988. Det här är en bok som jag har anledning att återkomma till.

Kärlek i krigets skugga

Det här är ett foto på den vackra prinsessan Vittoria Colonna - taget omkring år 1900 (då var hon cirka 20 år gammal). Boken jag läser "The Light in Between" har många foton från denna tid- en extra bonus till en mycket fängslande berättelse.

I förordet kan man läsa att författarinnan -Marella Caracciolo Chia- egentligen började med ett brinnande intresse för den man som Vittoria så småningom skulle gifta sig med- den femtonde hertigen av Sermoneta Leone Caetani (1869-1935).

Caetani var orientalist, forskade i islam och han reste mycket i sin ungdom. Här ett porträtt från 1880-talet. Marella Caracciolo Chia fascinerades av Caetani (inte undra på) och letade länge efter de brev som han och Vittoria skrev till varandra och så ville hon ha svar på frågan varför Caetani helt plötsligt lämnade Italien (och Vittoria med son) för att bege sig till obygden i Kanada (British Columbia). I detta sökande kom hon in på ett sidospår som var nog så intressant- nämligen den passionerade kärleksaffären som Vittoria hade med konstnären och futuristen Umberto Boccioni.

Umberto och Vittoria möttes för första gången den sjunde juni år 1916- kriget härjade för fullt och Leone Caetani hade tagit värvning och befann sig långt hemifrån. Vittoria hade lämnats ensam men njöt ändå av sommaren på sitt paradis- ön Isolino di San Giovanni (som ligger i Lago di Maggiore). På ön kunde hon odla sin trädgård och vara i så gott som "splendid isolation". Ön blev en tillflykt för Vittoria och Umberto och de inledde ett intensivt och passionerat kärleksförhållande som dock skulle ta slut bara två månader senare.

Breven som sedan skrevs var glödande- Här de sista raderna i ett brev daterat 9 juli :

" Forgive me. I have thrown down in one go everything I am writing. Don't judge me badly. Next time I'll be stronger, calmer, more cheerful. Be indulgent as always. smile and have no fear. Thank you, my sweet friend, my radiant beautiful hope. I feel the scent of the bay trees and the lemon grass! I kiss your dear, good hands respectfully,  Your Boccioni.

Kriget, indirekt, tog Boccionis liv.

"The Futurist painter Boccioni, currently a soldier in the 29th artillery, was riding a horse near Chievo the other evening when the animal suddenly reared and he received a serious wound to the head which proved fatal despite the best efforts of the doctors"  (18 augusti 1916).

"The Light in Between" är en berättelse om två människor som möttes en gång för länge sedan och som älskade varandra under en kort tid- förevigat genom brev och genom en författares ihärdighet och alldeles egen passion för denna vackra historia . Den amerikanske konstnären Frank Weston Benson står för den vackra omslagsbilden. Vill man se fler av hans verk är här en länk.

En imponerande översättargärning

Italo Calvino 1923-1985


Många är de översättare som borde hyllas och framhållas- jag råkade öppna en italiensk klassiker som översatts till engelska och så började jag söka på översättarens namn för att se vad som skulle "ploppa upp".

Jag talar om William Weaver (född 1923) och han har verkligen en stor översättargärning (italienska-engelska) bakom sig- i hans "stall" finns framför allt många stora italienska författare: Umberto Eco, Italo Calvino, Giorgio Bassani och även Carlo Emilio Gadda och Elsa Morante. Listan är mycket lång och världen ska vara mycket tacksam för Weavers arbete. Utan våra översättare vore vår lästillvaro så oändligt fattig och vi skulle inte få tillgång till andra länders kultur och historia.

Flera av dessa kända italienska författares verk finns också i svensk översättning- även om en hel del gömmer sig i bibliotekens magasin och på antikvariat.

Det läses mycket italienskt nu i bloggvärlden (och även utanför den, hoppas jag)- jag tänker inte skriva listor och jag tänker inte rekommendera annat än till att söka lite bland "di gamle" också- där finns det mängder att botanisera i.