Nog minns många av oss den bitterljuva filmen om en ungdomsförälskelse i 1920-talets Ungern? I den kvinnliga huvudrollen såg man den schweiziska skådespelerskan Liselotte (Lilo) Pulver och filmen från 1955 blev hennes stora genombrott.
Filmen baseras på en roman av den tyske författaren Hugo Hartung (1902-1972) och boken finns i svensk översättning (1958). Hugo Hartung arbetade under flera år som skådespelare men författandet blev hans liv . Under nazitiden belades han med skrivförbud och gick i inre exil.
Jag citerar bokens vemodiga slutord:
"Als ich am Morgen nach Hause fuhr, war ich fest entschlossen, Piroschka wiederzusehen, aber wie so oft im Leben kam es anders - wir sind uns nie wieder begegnet. Vielleicht sollte es so sein, denn wenn ich heute an Piroschka denke, ist sie immer jung und süß und 17 Jahre…“.
.JPG)
17 kommentarer:
Jag tror att jag läste den när jag var 17...
kan hända att jag såg
O, den gamla filmen såg jag när jag var mycket, mycket ung! Den kan inte ha varit barnförbjuden. Och jag köpte boken många år senare. Liselotte Pulver?
Bodil: Det är nog en väldigt bra ålder att läsa den boken. Jag har inte läst den själv- bara sett filmen....
Hannele: Jo, det tror jag att du har gjort- den har gått på TV ett par gånger om. (Borde visas igen!)
Mrs C:Nej den var säkert inte barnförbjuden. Jag har bara sett den på TV och suttit där tårögd. Jag förstår så väl att filmen blivit populär (jag skulle gärna skaffa den på DVD!)
Den gamla filmen såg jag när jag var mycket, mycket ung också, filmen var 20 år "gammal". Några år senare min Papa dog - båda är nu "koppla"(?) till mig. One never knows how memory works. Filmen och min far are somehow "connected".
Jag vet ingenting om boken. Jag tycker inte om något som har spelat Liselotte Pulver - men den här filmen är bra :).
Klemperer: Jag förstår att den här filmen måste vara mycket speciell för dig. Jag känner dåligt till Liselotte Pulver som skådespelerska i övrigt- men som du också säger- "Ich denke oft an Piroschka" är väldigt, väldigt fin. Det är en film jag gärna skulle vilja se om.
Trevligt att det finns andra som kommer ihåg den här filmen, som jag såg på filmstudion i Luleå för drygt 50 år sedan. En av de få filmer jag kommer ihåg från den tiden. Var det inte någon som sa "Macht Signal!" när tåget skulle komma eller gå? Jag känner fortfarande känslan av Liselotte Pulver på filmen, de flesta unga pojkarna blev nog påverkade.
Anonym: Det är en så fin film- vemodig och vacker- om en tid som aldrig kommer tillbaka. Jo, det är en film man aldrig glömmer!
När jag söker på internet finns en hel del om Liselotte Pulver. Det visar sig att hon fått åtskilliga priser och utmärkelser under sin långa karriär inom film och TV. Hon är fortfarande väldigt vacker och verbal när hon som 80-årig får ta emot ett hederspris. Nyligen flyttade hon tillbaka från ålderdomshemmet till sin villa!
Arne: Tack för informationen. Det låter som om Liselotte Pulver har åldrats med behag och hon kan se tillbaks på en lyckad skådespelarkarriär. Som Piroschka har hon nog för evigt ristats in i många hjärtan.....
Jag har just köpt filmen (från amazon.de). Den är helt otextad och således bara med tyskt tal. Trots att jag är väldigt dålig på tyska så ser jag den gärna. Kanske kommer jag ihåg dialogen från 50-talet?
/PeterO
Stationshuset Hodmezövasarhelykutasipuszta ligger i sydöstra Ungern. Men i verkligheten heter stationen Székkutas.
/PeterO
Peter: Tack för upplysningen om stationsnamnet! Jag är säker på att filmen kan ses utan textning fast nog önskar man att en så här fin klassiker kunde ges ut på nytt. "Ich denke oft an Piroschka" är en film som är älskad av många.
Jag funderar på att visa filmen (otextad) i en filmklubb i Stockholm. Det blir i så fall under februari 2013. Intresserade kan höra av sig till mig på adressen L.Peter.Olofsson (a) gmail.com
Tyvärr måste jag backa på informationen om var järnvägsstationen ligger. Huset vid Székkutas liknar visserligen det i filmen, men det är inte där filmen spelats in. Det finns ett foto inlagt på Google Map.
Filmen lär ha spelats in i sin helhet i Västtyskland.
Jag såg filmen i november 1957 och såg om den året efter. Sen väntade jag i elva år tills 1969 då den visades i svartvitt på tv. Senare gick den även i färg (början av 70-talet). På tysk tv spelas den varje år, nu senast våren 2012 och då spelade jag in den på boxen. Den är fortfarande lika underbar, inte minst pga Franz Grothes musik.
Inspelningen gjorde i Tyskland (ateljé) och delvis i dåvarande Jugoslavien utanför Belgrad pga läget i Ungern på den tiden.
Då 17 år, nu gammal gubbe.
Anonym: Jag blir så glad över alla kommentarer till det här inlägget- det visar ju hur berörande den här filmen är och var. Tänk att den visas varje år på tysk TV! Jag önskar att filmen kom ut i ny DVD här i Sverige också. Jag kommer i vilket fall som helst säkert att skaffa den så småningom.
Skicka en kommentar