Tysk torsdag: Den kontroversielle förläggaren

Detta är ett inlägg inspirerat av Bokmoster som har dragit igång "Tysk torsdag". Mimmimarie har också hakat på (det kanske finns flera där ute som skriver "tyskt" om torsdagarna?)

För några veckor sedan ramlade en bok om Trieste av Mauro Covacich ner i min brevlåda- ursprungligen skriven på italienska men eftersom jag inte behärskar det språket fick jag läsa på tyska. Med boken följde en liten trevlig broschyr som gjorde reklam för en del av förlagets andra böcker. Förlaget? Jo, det hette Wagenbach och så blev jag nyfiken.

När jag letade hittade jag en intressant historia om ett speciellt förlag och en kontroversiell förläggare. Klaus Wagenbach (f.1930) startade sitt förlag år 1964 (tillsammans med sin dåvarande hustru). Wagenbach ansågs vara "en vilde"- han var anarkist, hans förlag gav ut skrifter av Che Guevara och Rudi Dutschke (bland andra) och under 1970-talet hettade det till rejält när han anklagades för att understödja RAF.( Rote Armee Fraktion). Springerpressen speciellt var ute efter Wagenbachs blod och han blev dömd till fängelse i nio månader år 1974 och året därpå blev han dömd igen- nu blev straffet böter.

Wagenbachs förlag drivs idag av Susanne Schüssler (Klaus Wagenbachs fru). Mottot från "gamla tider" står fast:

“The publishing house is independent and makes use of its independence. It presents its opinions at its own cost. It is not big, but recognisable. Its work is not aimed at profit; instead, the pursuit of content is its aim.”

Claus Wagenbach betecknar sig själv som litterär patriot. Hans samlade tankar och texter (de viktigaste) har ganska nyligen getts ut med titeln: "Die Freiheit des Verlegers". Större delen av de här texterna har inte publicerats tidigare och ämnena är varierade: konst, Italien, politik, tyska förhållanden, böcker, författare och sist men inte minst Mamma (med stort "M").

Goethe-institutet har skrivit mera om Claus Wagenbach och man kan läsa (på engelska) HÄR.

Och ja, jag kommer att skaffa "Die Freiheit des Verlegers"- jag tror att den innehåller mycket intressant läsning.

Osynligt bläck

Christopher Fowler skriver i " The Independent" och han har haft och fortsätter att ha en serie inlägg som handlar om bortglömda författare. De första 100 artiklarna kan man få i bokform (tack, för det) och det är verkligen mycket givande läsning.


Det finns många författare som förpassats in i glömskans mörker och många av dem också väldigt oförtjänt. Här finns det pärlor att hämta och det man inte själv tycker om kan ju någon annan vara/bli förtjust i.

Det kan vara en ren sinkadus, en ödets ironi, vem som ska få vara kvar och vem som ska försvinna in i mörkret. Jag citerar Fowler: "Changing tastes, shrinking budgets, poor cataloguing and the need to pump the publishing spend into this month's single sure-fire title all conspire against the author. Sometimes the authors conspire against themselves. They're difficult, not pretty enough or new enough, they won't do publicity, don't interact with their readers, or simply grow sick of fruitlessly trying to sell themselves."

Några engelska förlag som anstränger sig för att ge ut "gamla guldklimpar" är t ex Virago, Persephone och Tartarus Press. (Det finns flera andra också).

Först ut bland de bortglömda författarna är EM Delafield; 1890-1943 (Edmé Elizabeth Monica Dashwood var hennes "riktiga" namn). På sin tid (främst 1920- och 1930-talen) var hon en mycket läst och synnerligen populär författarinna. Nu är hon i det närmaste bortglömd (jag hittar bara två av hennes böcker i svensk översättning). Hennes bästa böcker (enligt Fowler) är de som är självbiografiska och mest känd är hennes "The Diary Of A Provincial Lady"- ett litet mästerverk som är fyllt av de dagliga strävandena i en hemmafrus liv under förra seklets "mellersta år".

Fowler avslutar sin artikel så här: "Delafield's reasonable voice is currently out of favour, but thankfully she survives in the nation's second-hand bookshops and specialist imprints, awaiting discovery.

Det hemliga måleriet

Hilma af Klint (1862-1944)

I dagens Sydsvenska kan man läsa om konstnärinnan Hilma af Klint- " en abstrakt pionjär" (artikeln är författad av Magdalena Dziurlikowska).  Just nu pågår en utställning om Hilma af Klints konstnärskap på Moderna muséet i Stockholm. Jag önskar att jag kunde åka dit. I brist på detta här en länk till informationen om utställningen (och några av af Klints säregna målningar.)

Om att destruera felfria böcker tycker jag så här:

Jag hade tänkt att skriva lite om bortglömda författare (Alexander Baron är en av dessa) men det får stanna vid det här omslaget idag- jag är alldeles för arg för att kunna hålla koncentrationen vid liv.

Alexander Baron (och några till) får vänta till i morgon.

I Strömsund bränner man böcker

Fotot ovan är från år 1933 men 80 år senare händer samma sak här i Sverige. Fina klassiker (bland annat) samlas ihop i sopsäckar för att skickas till förbränning. Det är biblioteket i Strömsund som gallrar på detta vis. "Så har vi alltid gjort". Jo tack. Skamligt det är vad det är.

Hannele har skrivit mera och hos henne finns länken till tidningsartikeln.

En hyllning till prärien :2

"Those fields, colored by various grain!"(Adam Bernard Mickiewicz 1798-1855)
Foto: Ryan Peters

Willa Cather (1873-1947) växte upp i Nebraska och många av hennes romaner handlar om människorna på prärien. Jag har läst "O Pioneers! (O Pionjärer är den svenska titeln- och jag tror inte att det finns någon nyare utgåva än den från 1948....)

Willa Cather har valt att skriva om en svensk-amerikansk nybyggarfamilj, familjen Bergson. Husfadern, John Bergson, ligger döende när berättelsen inleds. Hans tankar går till gården- den som han slitit så för och i princip betalat för med sitt eget blod. Nu finns det inte mer kvar att ge. Hans enda hopp står till den enda dottern Alexandra, för hon har begåvats med både sunt förnuft och affärssinne- något som hennes tre bröder saknar.

Precis som John Bergson tänkt går det- Alexandra tar över skötseln av ägorna och hon gör det kunnigt och med stort framåttänkande- det här är en synnerligen driftig kvinna- hon är typiskt svenskt praktisk men hon har inte riktigt samma begåvning när det gäller känslor och att tolka dem- det kommer hon att få betala för så småningom.

Präriens folk är av många olika slag-och precis som grödorna som färgar fälten så färgas landet av de olika nationaliteterna- det är en stor smältdegel för olika kulturer. Förvecklingarna blir ganska många och sidorna fylls av tragiska händelser. Alexandra står dock stark - hon kommer att överleva trots allt.

Willa Cather har tecknat ett vackert kvinnoporträtt och hon har också skrivit en hyllning till präriens kämpande folk, de som bröt land, de som arbetade och slet för att försöka få en bättre tillvaro i det nya landet. Med sina knappt 125 sidor tar "O Pioneers" en välförtjänt plats bland de moderna klassikerna.

"They went into the house together, leaving the Divide behind them, under the evening star. Fortunate country, that is one day to receive hearts like Alexandra's into its bosom, to give them out again in the yellow wheat, in the rustling corn, in the shining eyes of youth!"

Boken är tillägnad Sarah Orne Jewetts minne:

To the memory of Sarah Orne Jewett in whose beautiful and delicate work there is perfection that endures.

En hyllning till prärien: 1

Homesteaders i Nebraska 1888 O prairie mother, I am one of your boys.
I have loved the prairie as a man with a heart shot full of pain over love.
Here I know I will hanker after nothing so much as one more sunrise or a sky moon of fire doubled to a river moon of water. . . .
I speak of new cities and new people.
I tell you the past is a bucket of ashes.
I tell you yesterday is a wind gone down,
a sun dropped in the west.
I tell you there is nothing in the world
only an ocean of to-morrows,
a sky of to-morrows.
I am a brother of the cornhuskers who say
at sundown:
To-morrow is a day. Från den långa dikten "Prarie" ur Cornhuskers (1918) av Carl Sandburg

Muiris Ó Súilleabháin och minnen från the Great Blasket

Det som finns kvar av O'Sullivans hem idag. (lånat foto).


Maurice O'Sullivan (1904-1950) (som namnet stavas på engelska) var en irländsk författare som blev känd för sin bok om uppväxten på ön the Great Blasket- en ö som ligger utanför Co. Kerry, Irland.

"Twenty Years A-Growing" fick översvallande recensioner när den kom ut (på irländska och på engelska) år 1933- Dylan Thomas började skriva ett filmmanus till boken (men det hann han inte få färdigt, tyvärr.).

O'Sullivan började skriva för sitt eget nöjes skull och han hade först inte en tanke på publicering men hans berättelser blev populära och så blev de tryckta. Nu har jag "Twenty Years A-Growing" på mitt läsbord. Så kan jag också resa till the Blasket Islands- på mitt eget lilla vis....

Idag är öarna obebodda . År 1953 evakuerades de sista invånarna. Ett dödsfall där hårda stormar hindrade en läkare att ta sig till ön fick myndigheterna att fatta beslutet att de inte längre kunde garantera invånarnas säkerhet. (källa: Wikipedia).

His Brother av Philippe Besson

Jag har "fuskat" och läst på engelska. Philippe Besson är en fransk författare. "His Brother" (Son Frère) kom ut på originalspråket år 2001.

Fyren vid Saint Clément des Baleines på Île de Ré (lånat foto)

Romanen är kort (cirka 150 sidor) och intensiv, skriven i dagboksform och inte kronologiskt. Låter det rörigt? Det är det inte för handlingen är sådan att man omedelbart tvingas in i den med stor kraft. Ämnet är kärlek och död- och den kärlek det är fråga om är den mellan två bröder, Lucas och Thomas. Lucas är den äldre av de två bröderna (med bara 15 månader) och det är han som berättar om Thomas och hans sista månader i livet.

Thomas är svårt sjuk, han har diagnosticerats med en blodsjukdom (det är inte AIDS) och läkarna står maktlösa och utsätter honom för många mycket plågsamma behandlingar, behandlingar som ofta liknar experiment. Den ena efter den andra av vänner, flickvän, föräldrar lämnar Thomas åt hans öde och kvar vid hans sida- genom allt lidande- finns bara brodern Lucas. Han får bära en tung börda.

July 31

Thomas is dying. Thomas accepts that he is dying. It is here, in the house at Saint-Clément, our childhood home, that he has chosen to wait for death. I am by his side. It is summer, still. I did not know that it was possible to die in summer.

Bessons språk är poetiskt, koncentrerat och en stor njutning att läsa (översättningen är gjord av Frank Wynne). Romanen kan nästan liknas vid en antik tragedi - och författaren använder sig till och med  av en    Deus ex machina - här i form av en äldre historieberättande man- en man som upprepar "You don't defy the will of the ocean".

Île de Ré (som ligger utanför La Rochelle)- lånat foto

Jag kan inte göra den här boken rättvisa vad jag än skriver men jag kan citera och dela med mig av tankar och språk.

We are never prepared for loss, for the death of someone close to us. It is not something we can learn. There is no way to accustom ourselves to death. The death of another is bound to take us by surprise, it is something which disarms us, which leaves us at a loss, even when it is expected, when it is clearly foretold. It is something absolutely unequivocal and yet in practice unimaginable; it plunges us into a sort of stupor.
We can talk about it, discuss it, but when it comes, when it happens, when it cuts down someone close to us, when it takes a friend, a brother, we are utterly devastated, we have no idea what to do, what to say, we are dazed like a boxer who sees the punch coming and is still stunned by the blow, who staggers a little before collapsing, unable to do anything. There is nothing we can do but fall.

"His Brother" har filmatiserats (2003). Otroligt nog verkar det som om inga av Philippe Bessons romaner har blivit översatta till svenska.

"Les jours fragiles"står högt på min "vill-läsa-lista". Handlingen? Rimbauds sista dagar.

Så tar vi nya tag

Lite nytt på läsbordet (fast det är ju bättre begagnat). Willa Cather x2, Vasily Grossmans "An Armenian Sketchbook" , "Invisible Ink -How 100 Great Authors Disappeared"- av Christopher Fowler och Fru Trollopes anteckningar från sin resa till Amerika i början av 1800-talet (hon hade en son som hette Anthony, som blev ännu kändare än modern så småningom.)

Det är bara att sätta igång att läsa!

Från Gedser till Warnemünde- en onomatopoetisk resa

Warnemünde av år 1830

I "Knagsted" av Gustav Wied tas vi med på en resa till och genom Tyskland- och det är nog så spännande. Knagsted har vännen "Overlaerer Clausen" som resesällskap, en försynt och snäll äldre herre. Det blir många intressanta möten och kommentarer.... men jag fascineras speciellt av hur Wied använder sig av "det onomatopoetiska" (det gör han även i "Livsens Ondskab"). Här ett exempel från "Knagsted":

Det var paa Sejladsen fra Gedser til Warnemünde. Vejret var yndigt nok: Solskin og höj Luft. Men det blaeste lidt rigeligt fra Öst.----

Hlup... hlup... gurle-gurle-gurle.... hlup... hlup... gurle-gurle-gurle

-Clausen...?
- Ja....
- Sover Du?
- Naei...
-Det er vaemmeligt at ligge og höre paa det Vand!
-Ja-a....
De talte begge to direkte mod Loftet og naesten uden at bevaege Laeberne.
Skuden gyngde og vuggede:
Hlup... hlup... gurle-gurle-gurle... hlup... hlup... gurle-gurle-gurle....
- Clausen..
- Ja...
-Tror Du, der er flere sösyge end vi?
-Det er der vel nok...
-Er Du altid sösyg, naar Du sejler?
- Naei.. ikke naar det er stille Vejr.

Att läsa den här texten är faktiskt rent sjösjukeframkallande i sig.....

Förutom att vara en rasande skicklig och underhållande författare var Gustav Wied också en duktig amatörfotograf. Bogstavsamleren visar upp några fina foton av Wied på sin blogg.

Livsens Ondskab av Gustav Wied

Jag fick leta fram den danska litteraturhistorien också för jag ville veta mera om Gustav Wied innan jag satte igång med läsningen av först "Livsens Ondskab" och sedan "Knagsted".

"I have often said, and oftener think, that this world is a comedy to those that think, a tragedy to those that feel — a solution of why Democritus laughed and Heraclitus wept."

Det yttrandet kunde nog lika gärna ha fällts av Gustav Wied- men det tillskrivs Horace Walpole (1717-1797). Wied uttrycker sina frustrationer med galghumor och det är främst genom hans mycket speciella karaktär "Esau" Knagsted som dessa frustrationer kommer fram.

Livsens Ondskab är en dubbelbottnad titel- dels står den för livets alla djävligheter i stort och dels för det öknamn som Knagsted går under. Jo, man kallar honom för just "Livets ondska" för han är inte alldeles lätt att förstå för gemene man i den lilla provinshålan "Gammelköbing". Vad man inte kan förstå är man oftast rädd för- Gammelköbing utgör härvid inget undantag .

"Byen ligger ved Fjorden. Og fra Spadserstierne neden om Baghaverne er der Udsigt ud over Vandet til fjerne Bakker, Skove og Gaarde. Det er en gammel By og en söd By med mange smaa, underlige Huse, maerkelige Gadenavne og krogede Straeder og Gyder. Og midt i Byen paa en Banke ligger Kirken, stor og hvid med brogede Ruder og takkede Gavle.----- Thi Byen var lille, Gaderne snaeve og smalle. Man kikkede ind i hinandens Stuer. Lugtede hinandens Middagsmad."

Ungefär så inleds romanen och här anslås tonen som är lätt ironiserande och mycket iakttagande. Det är inte bara Knagsted som är huvudperson utan en stor del av stadens invånare får passera revy och bli dissekerade både på ont och på gott- men aldrig att det blir tråkigt. Vi får möta "Thummelumsen"  (Emmanuel Thomsen) som bor med sin gamla mamma och han har bara en längtan och ett mål i livet: att köpa tillbaka fädernegården som han och modern så förtretligt tvingats lämna för flera år sedan. "Thummelumsen" gnetar och sparar, han tar på sig olika små arbetsuppgifter för att lägga undan så gott som vartenda öre. Mamman arbetar i sin "Lingerie- og Garnhandel".  "Thummelumsen" är en mycket speciell karaktär- han också - han är vidskeplig och därför har han fortfarande kvar den gamla tuppen "Mortensen" och katten "Knors" -nu femtonåriga reliker - från tiden på gården. Så länge de lever tror han att gården kan bli hans igen.

En stad som Gammelköbing har naturligtvis också ett rikt föreningsliv- i boken beskrivs främst sällskapet "De danske Aededolke" (aededolk= matvrak). All möten är  slutna och här både äter och dricker man i övermått. ("Thummelumsen" serverar.) Slöseriet är omåttligt- man äter så att man nästan spricker. Wied har säkert haft mycket roligt när han skrev ner de här scenerierna (och de är obetalbara).

-Hvem vil ha' en Ostepind med Köd paa?
- Aa, gaa ad Helvede til!
- Dengang jeg drog af Sted, min Pige vilde med....
-En Lysholmer, gamle Dreng?
- Ptöj, for Satan, den er ble'en lunken!

Det är ett mycket färgstarkt galleri som Wied målar upp men det är inte bara menat som underhållning- det finns något mycket lärorikt i botten av allt. Knagsted må kallas för "Livsens Ondskab" men det är ändå han som kommer att dra det längsta strået när boken är slut- "Thummelumsen" kommer också att få lära sig något om vikten av längtan och vad som är den viktigaste drivkraften i livet- och så är det alla de andra som tar sina platser i berättelsen...  det myllrar, kan man säga.

Jag citerar Tom Kristensen: "Personerne i "Livsens Ondskab" har alle "den samme mytologiske egenskab som Dickens' komiske figurer, at man aldrig bliver ked af at traeffe dem igen, selv om de er evigt oforanderlige."

Just så. "Livsens Ondskab" gick som TV-serie (Danmark) i början av 1970-talet. Det är inte utan att man  önskar en repris.

Knagsted

"Esau" Knagsted är en skapelse av den danske författaren Gustav Wied (1858-1914). Gustav Wied har både Mrs Calloway  och Bogstavsamleren skrivit om alldeles nyligen. Jag kommer att bidra med några tankar jag också, så småningom.

Här ett citat från "Knagsted" (boken kom ut 1902) och är uppföljare till "Livsens ondskab" som också den handlar en hel del om denne "galghumoristiske"man.

Hr. Overlaerer Mikael Clausen,
p.t. Hotel National,    Karlsbad

Jeg ken ikke holde ud at vaere sammen med nogen Art af Mennesker.
   
Ikke med Nordmaend: de er saa inbildske.
Ikke med Svenskere: de er saa sleske. (sleske= inställsamma)
Ikke med Tyskere: de er saa skvadronernde.
Ikke med Danske: de er saa misundelige.
Ikke med Franskmaend: de lugter af Pomade.
Ikke med Englaendere: de stinker af raat Köd.
Ikke med Amerikanere: de laegger Benen paa Bordet.
Og ikke med Italienere: for de har Lopper!
Den eneste Menneske, jeg i Laengden kan holde ud at vaere sammen med, er
  
din hengivne
Hans Peter Ernst Knagsted, derfor bliver jeg hjemme hos ham.

Gustav Wied är en författare som verkligen förtjänar att tas fram ur glömskan här i Sverige. I Danmark är han säkert ytterst levande fortfarande och det verkar som om hans böcker översätts på nytt även i Tyskland.

Adams arv av Astrid Rosenfeld

Här är boken som gjorde stor succé i Tyskland för något år sedan och som nu är på väg att dra sitt segertåg genom en stor del av resten av världen också. Det fina förlaget Thorén & Lindskog ser som vanligt till att hålla svenska läsare àjour med den nya tyskspråkiga litteraturen (den bästa).

"Adams arv" är en debutroman- och vilken debut! Vad månde bliva, undrar man stillsamt. Jag har läst och låtit mig ryckas med både i nutid och i dåtid. Boken består nämligen av två delar. Den första delen har fokus på Eddy, en ung pojke, som växer upp under ganska speciella förhållanden i Berlin (och vi skriver förra seklets sista dekad). Någon far har Eddy inte ( i alla fall inte närvarande) och han är omgiven av starka kvinnor- mor och framför allt mormor som berättar om Adam (morfars bror) som Eddy är så lik. Mormor är av judisk familj och hon har lyckats överleva förintelsen.

Del två (det är den som fängslar mig mest) tar oss med till den svarta tiden i Tysklands historia och vi får träffa denne gåtfulle Adam som lämnat en mängd "papper" efter sig på en vind. Nu läser Eddy och så vecklar en sorglig men intensiv historia ut sig. Det är en osannolik berättelse om kärlek och hopp och om en resa genom Polen mitt under brinnande krig. Adam söker sin älskade- Anna -som förts iväg mot ett då okänt öde.

De 400 sidorna i boken - ja, vart tog de vägen? De försvann som i ett nafs för det här är en riktig bladvändare.  Berättarglädjen fyller sidorna och trots det svåra ämnet är det en bok som visar  att kärlek och drömmar alltid kommer att vara en stor och stark drivkraft för människorna- och- så länge vi minns, så länge vi talar om de döda så finns de.

"Jag blundar och ser gatorna i vår stad. Där glittrar alla ögonblick, i det förgångna och i framtiden. Det är ögonblicken som räknas. Där har vi båda lämnat något efter oss. Och nu lägger sig mitt hjärta, som är ditt, Anna, som kommer vara ditt i eviga tider, till ro för alltid mellan dessa sidor.

Adam"

Jag lägger boken åt sidan- en stor läsupplevelse rikare.

Febrilt letande i hyllorna

Mrs C  (A ROOM OF MY OWN) skrev om den danske författaren Gustav Wied idag. Aj 17, tänkte jag var har jag sett hans böcker senast? Jo, i min egen hylla..... Har jag läst? Nej, det har jag inte. Två "Traneböger" väntar nu i läshögen- men "Livsens Ondskab" har jag så gott som slukat redan- den gick bara inte att släppa när jag väl hade börjat. Åskan hade kunnat slå ner och jag hade förmodligen inte märkt det. Det var ett mycket bra boktips du gav Mrs C. Det tackar jag för.

Bok nummer två av Wied blir den här:

Omslagsbilden får mig att tro att de här båda böckerna blivit till TV-serie. Den skulle jag gärna vilja se!

Nu ska jag återgå till medborgarna i Gammelköbing (som lär vara Roskilde).

En bokälskares paradis

Powell's bokhandel i Portland, Oregon. Lånat foto.

I DN:s kulturbilaga skriver man idag om ett stort "boktempel"- Powell's bokhandel i Portland. En oberoende bokhandel är det dessutom och den täcker ett helt kvarter och är med det världens största av sitt slag.

För att lyckas hålla en sådan här verksamhet i gång och få lönsamhet krävs givetvis enorm kreativitet  och man får dryga ut kassan med försäljning av "prylar och pryttlar" också- men det är ändå böckerna som står i fokus. Man anordnar dessutom författarbesök, skrivarkurser, utställningar och andra kurser i lokal arkitektur och historia.

De snabbast växande avdelningarna är den för barnböcker och så - glädjande nog- den skönlitterära dito. Powell's hyser också USA:s största poesikollektion. Underbart! Man blandar gammalt och nytt och det finns ett speciellt rum för antikvariska rariteter. Där kan man bland annat hitta originalutgåvan av Hemingways "Och solen har sin gång"- pris: cirka 13 000 kronor.

Jag blir glad över att läsa om en sådan bokhandel och önskar att någon kreativ person kunde skapa något liknande i Malmötrakten.... (jag begriper att det inte går att omsätta i samma skala här i Sverige men nog skulle man kunna använda sig av mera kreativitet vad gäller den fysiska bokhandeln....)

Tua Forsström

Tua Forsström (f.1947) är en finlandssvensk författare och kanske framför allt lyriker. I min hand just nu har jag hennes diktsamling "Snöleopard" från 1987. 

Tua Forsströms senaste produktionen har titeln " En kväll i oktober rodde jag ut på sjön" (från 2012). Om den och om ett möte med poeten själv skriver Mrs Calloway på bloggen A ROOM OF MY OWN.

Tua Forsström är en poet jag mycket uppskattar - lågmält och stilla fångar hon livet. Tilltrasslade trådar reds ut och som läsare tappar man nästan andan.

En dimma driver över vattnet:
Den du väntar på kommer inte
Den du väntar färdas annanstans
Dagg faller, äpplen faller
En flicka leker ännu på stranden
som om hon var liten

(från "Snöleopard" Bonniers förlag, 1987).

Kvinnors liv- kvinnors tankar: The Favorites av Mary Yukari Waters

Under månaden som snart har gått har jag läst en del japanskt. Någonstans hittade jag ett tips om Mary Yukari Waters böcker (hon har hittills skrivit två). Mary Yukari Waters (f. 1965 i Kyoto) kom som nioåring till USA (hennes far var amerikan hennes mor från Japan) och hon har varit bosatt där sedan dess men hon har givetvis haft med sig Japan under hela sin uppväxt.

År 2003 kom Waters första bok ut, en novellsamling (och den finns i svensk översättning "Kvällens lagar", Forum förlag, 2003 ) romanen "The Favorites" är från 2009 och jag hoppas att även den ska bli översatt till vårt språk. Det är nämligen en mycket bra bok.

Här träder vi in i kvinnornas värld och hela handlingen är förlagd till staden Kyoto med början någon gång på 1970-talet då bokens jag, Sarah Rexford, är 9 år gammal. Sarah är på besök (tillsammans med sin mamma Yoko) hos mormor och morfar i Ueno (en stadsdel i Kyoto). För Sarah är allt först lite nytt men hon kommer snabbt in i den nya omgivningen.

Det här är en bok som handlar om relationer och då främst relationer mellan kvinnor av olika generationer. Det som händer av vikt händer under ytan- subtilt fångat av författarinnan som leder oss med varsam hand genom både dåtid och nutid för att vi ska kunna förstå de här kvinnorna. Ingen döms, ingen svartmålas och ingen glorifieras- det är mycket balanserat och verkligt vackert skildrat.

Det andra världskriget skapade ett stort lidande för civilbefolkningen (så är det alltid- politiker och generaler bestämmer- de små människorna får betala) och familjen Kobayashi är inget undantag. Sarahs mormor stod plötsligt som änka med en liten dotter på tre år och ett barn på väg. I en sådan situation är det lätt att fatta beslut som man kanske senare kommer att ångra.

Om mödrar och döttrar- om kärlek och oförsonlighet- om tystnad som gnager hål i själen- om en familj med många oupplösta knutar... så kan man i korthet beskriva handlingen. Boken är också fylld av japanskt liv, mat och traditioner - för en icke initierad som jag själv ger detta en extra bonus till berättelsen.

Boken slutar i sorg men det är en sorg som ger hopp och det är en sorg som också för med sig försoning. "The Favorites" är en bok som ger så väldigt mycket - en bok jag kommer att bära med mig länge. Den sprider ett alldeles speciellt ljus.

En bortglömd engelsman

Nåja, helt bortglömd är han kanske inte men det känns som om hans stjärna dalat ner åtskilliga grader. Visst minns många en mycket fin  engelsk serie (handlingen utspelade sig i music hall-miljö) som visades på svensk TV under mitten av 1980-talet? "Lost Empires" var titeln på originalspråket men jag är något osäker på vad man översatte detta till - jag har sett två varianter (båda lika fåniga) "Kärlek och trolleri" och "Glädjens imperium". Serien bygger på en roman med samma namn av J B Priestley (J B står för John Boynton).

J B Priestley (1894-1984) var en känd debattör, kritiker och författare. Som ung man deltog han i det första världskriget, något som satte djupa spår i honom.

Ett brittiskt förlag Great Northern Books har satsat på  nyutgåvor av flera av Priestleys verk- ett mycket lovvärt initiativ, tycker jag, som känner för att läsa åtminstone ett par av böckerna och den där serien.... jo, den kan jag mycket väl tänka mig att se om.

Risiera di San Sabba

Foto:Pier Luigi Mora

Mauro Covacich tar mig med till "Die Risiera von San Sabba" (boken:" Triest verkehrt", Wagenbach förlag, 2012). Här reser sig ett monument från en tid som vi inte ska glömma- och byggnaden kommer att bevaras som en evig påminnelse om några år på 1940-talet. En smärtans relik, skriver Covacich.

År 1913 uppfördes "Die Risiera" och som namnet antyder var det ris som bearbetades här. Det var innan andra arbetsuppgifter började utföras. År 1943 invaderade de allierade stora delar av Italien men just Trieste kom de inte åt. Här bet sig nazisterna fast och kvar. Risfabriken förvandlades till ett utrotningsläger - det enda på italiensk mark för övrigt, enligt Covacich. En triestinsk firma fick uppdraget att framställa en stor ugn - och den placerades nu inne i byggnaden. SS-Führer NN (jag tänker förbigå hans namn med tystnad) som för övrigt var från Trieste tog sig an arbetet med stor iver (han hade erfarenhet från Treblinka tidigare). Mellan 3000-5000 personer försvann in i förbränningsugnen och de som inte mördades här skickades  till andra läger för att pinas vidare. Den som stängdes in i en cell här visste att han aldrig någonsin skulle komma ut levande igen.

I april år 1945 övergavs lägret och krematorieugnen sprängdes i luften så att spåren skulle sopas undan. År 1965 förklarades byggnaden för "nationalen Gedenkstätte" och sedan 1975 finns ett museum inne i byggnaden "Museo della Risiera di San Sabba" .

Tyskland/ tyskspråkigt i fokus

Idag ska man kika in hos Bokmoster för hon har utlovat "Tysk torsdag". Det ser jag mycket fram emot och jag tänker följa hennes exempel och försöka ägna den här dagen åt just det tyskspråkiga).

Igår tryckte jag på "send"-knappen för boken ovan. Jag tyckte att omslaget var vackert men naturligtvis var det mest innehållet som lockade. "Endlich Frühling" är en liten samling texter av (mestadels) tyska författare och de skriver naturligtvis om våren, den oftast så hett efterlängtade. Rainer Maria Rilke, Kurt Tucholsky, Heinrich Heine är några av dem (och jo, det finns ett par "engelskspråkiga" i översättning också men det får jag stå ut med). Jag tror att man lyckats få med mycket vackert på de 160 sidorna.

Levande svensk litteratur: 9

Nog blir man glad när man hittar en relativt ny utgåva av en svensk klassiker. Sven Lidmans "Stensborg" finns fortfarande att köpa via t ex nätbokhandeln. Förlaget är Atlantis och serien heter "Svenska Klassiker utgivna av Svenska Akademien".

Det är något diaboliskt över Sven Lidman, tycker jag, men jag ska samtidigt erkänna att jag inte vet så mycket om honom mer än att han var en av eldsjälarna i Pingstkyrkan (han gick med år 1921) en gång och att han länge var lierad med Lewi Petrus tills det tydligen skar sig dem emellan.

Om Lidman kan man bland annat läsa följande i "Levande svensk litteratur":

"Han började i sekelslutets anda som en lidelsefull lovsångare av den sinnliga njutningen och klädde därvid gärna sina lyriska bikter i antikiserande dräkt. Med "Stensborg" (1910) inledde han en serie romaner, vari han skildrar ätten Silfverstååhls öden."

Romanen "Huset med de gamla fröknarna" är däremot något helt annat- (och den har jag faktisk läst ut alldeles precis och konstaterar att "oj, den var ju riktigt bra"!).

Det är också från just den här romanen (från 1918) som "Levande svensk litteratur" hämtar sina "exempeltexter".

"Huset med de gamla fröknarna" är en alldeles underbar, sorglig berättelse om fyra gamla damer som framlever sina sista år i gråhet och fattigdom i ett utdömt hus. De bor där på grund av ett testamente och den nuvarande ägaren vill bara ha bort dem.

"På slaget klockan sex vaknade Elvira Rosalie Anastasia Pistolschiöld, strök eld på en tändsticka, tände nattduksbordets ensamma stearinljus och konstaterade, att klockan var sex, och att världen under natten varit sig fullkomligt lik- det vill säga, att slyngelaktiga och bullrande nattvandrare icke heller denna natt underlåtit eller nekat sig nöjet att i förbifarten låta Nians tunga portklapp dundra mot den väldiga nagelnitade ekporten.--" Så lämnar fröken Pistolschiöld sin dunbolstrade mahognysäng och blir stående med "sitt stora flintskalliga huvud i den stunden och ställningen ej olik ett porträtt av den store romerske kejsaren Vespasianus".

 En annan av damerna (och hon är änka, så inte direkt fröken) är Eurydike Berg. Hon lever på sina drömmar och sina minnen- hennes liv har varit både mycket lyckligt och djupt tragiskt. I fönstret står nu en mängd krukväxter i "befästningslinjer"- de är de enda levande väsen hon älskar och vårdar idag, stackars Eurydike.

"I många timmar hade redan dagens ljus dessförinnan lupit till storms mot rullgardinernas skyddsvärn bakom de fläckiga fönsterrutorna, och fabrikerna arbetarskaror hade redan nått middagsrastens korta vilostund, då ljusstrålarna äntligen lyckades tränga sig fram genom fönsternischernas nätverk av blad och blommor in i Eurydike Bergs bostad i världsalltet."

Så får vi veta att Eurydikes man och två barn har fått sin sista vila någonstans på havsbotten mellan Mauritius och Sokotra. Kärlek och död och sedan ensamhet- av de fyra damerna i romanen är det utan tvekan Eurydike som fängslar mig mest.

"Huset med de gamla fröknarna" har faktiskt getts ut i nyare utgåva så sent som 1979 ( Libris romanserie Svenska berättare ).

Efter "de gamla fröknarna " kanske jag borde se till att läsa Knut Ahnlunds biografi över Sven Lidman också. (Den finns faktiskt magasinerad på "mitt" bibliotek.)

Iris och löjtnantshjärta av Olle Hedberg

(fotot är lånat).

Titeln är både vacker och passande. Jag har läst och försvunnit in i en värld befolkad av människor från en annan tid men ändå känns mycket bekant idag.

I "Iris och löjtnantshjärta" (1934) har Olle Hedberg lagt sitt fokus på att beskriva en över lag mycket obehaglig uppkomlingsfamilj- den nyrika släkten Motander,gjort sin förmögenhet på att sälja skor (och se till att ta kål på sina konkurrenter också).

Robert Motander är yngste sonen och sladdbarn- han har en äldre bror Baltzar och en halvsyster Mary. Någon större kärlek råder inte i den här familjen- alla verkar tycka ganska illa om varandra. Speciellt Mary har stora problem med omgivningen (maken till megära får man nog leta efter i litteraturens värld). Familjemiddagarna innebär stora prövningar för framför allt de som blivit ingifta i den här klanen.

Robert, familjens benjamin, är den ende som man som läsare vågar hysa ett visst hopp inför. Han är militär (fänrik) och även om han är både slug och beräknande han också har han längst inne i hjärtat en känsla för vad som är rätt och anständigt. Han har träffat en ung flicka, Iris Mattsson, som arbetar som hembiträde hos "arvtanten" Ebba Asp. Robert hade från början bara tänkt sig en snabb affär och så avpollettering av objektet men ödet vill lite annorlunda och Iris är inte lika lättlurad och lättfotad som han inbillat sig. Det utvecklar sig till ett mycket mera seriöst förhållande och kärleken växer dem emellan- med hotande moln för här kommer skillanden i social ställning att vara till ett bekymmer. Detta förstår båda parter.

Slutet är oväntat och mycket starkt skildrat- här kommer i sanning alla apokalypsens ryttare farande på en gång.... Hedberg syr ihop allt så otroligt väl.

"Iris och löjtnantshjärta" förtjänar att tas fram ur magasin och dammiga gamla hyllor. Jag är mycket glad att jag hittade romanen i min egen bokhylla och jag kan också se att den varit väl läst en gång i tiden. Boken har dessutom filmatiserats (1946) och regissören var ingen mindre än Alf Sjöberg och Mai Zetterling och Alf Kjellin spelade huvudrollerna.

Jag vill också länka till Rävjägarns mycket fina recension.

De här böckerna vill jag läsa

En bok som listar nära 500 skönlitterära verk (svenska) är en utmaning- men jag har skrivit ner en handfull som jag känner en speciell längtan efter att läsa. Några finns i den egna hyllan där de alltför länge samlat damm.

Dan Anderssons roman "De hemlösa" har jag lagt åt sidan liksom

Sven Lidmans "Huset med de gamla fröknarna"

och så noterade jag:

Sivar Arnér: Vackert väder
Henning Berger: Drömlandet
Arvid Brenner: Vintervägen
Josef Kjellgren: Människor kring en bro
Malla Montgomery Silfverstolpe: Memoarer
Ludvig Nordström: Lort-Sverige
Tua Forsström: Snöleopard

"Lort- Sverige" finns på det egna bibliotekets magasin men de andra titlarna måste nog fjärrlånas.

(fotot är lånat)

Åkersorkens bön

Fader, i Din sommars blåsande grönska,
Fader, i Din sommars oändligt gröna valv:
Hjälp mig att hinna ner i diket när Dina
utvalda närmar sig på vägen.

Tua Forsström

Berömda svenska böcker

Tryckt år 2004 och utgiven på Bokförlaget DN. Huvudredaktör: Staffan Bergsten. Den fanns till utlåning för biblioteket hade varit generöst nog att köpa in två exemplar och då gick det alltså bra att ta det ena med sig hem.

Det är nära 500 svenska böcker som presenteras här och jag citerar:

"En allmän begränsning som gäller både denna och föregående upplaga följer av fenomenet berömmelses flyktiga och ibland nyckfulla natur. För att man ska våga sätta den kanoniska stämpeln på ett verk bör det ha rätt många år på nacken. Därmed bortfaller praktiskt taget allt från det senaste decenniet och lite till, hur stor uppmärksamhet ett samtida verk än visats."

--- " Om våra val i några fall skulle leda till att tidigare försummade verk räddas ett stycke in i framtiden är däremot glädjen delad"----

Och..... jag begav mig ut på jakt bland hyllorna. Olle Hedberg är en idag så gott som totalt bortglömd författare. En av mina grannar brukar ofta prata om hur man varje år såg fram emot "Hedbergs nya" för man visste att det skulle produceras något från det hållet- Hedberg var mycket flitig som skribent . Jag har själv en del av Hedbergs böcker på skilda ställen i huset - arvegods från mina föräldrar. "Iris och löjtnantshjärta" hör till en av de böcker som nämns bland de "berömda" och jag hittade det här lite slitna exemplaret i ett hörn... Norstedts förlag gav ut och det tillhör en serie som har det sympatiska namnet "De goda vännerna- Norstedts fritidsböcker".

En rofylld dekoration pryder pärmen- och jag tycker att man förflyttar sig tillbaka till en annan och kanske lite lugnare tid.

Dagens associationsbanor

Foto: Immanuel Giel


Vädret idag fick mig att omdelbart tänka på filmen "Das Boot" och "der Alte" (spelad av Jürgen Prochnow)- jag kan nämligen se honom framför mig i fören på sin u-båt ilsket väsande "Sauwetter"! Precis så skulle jag vilja beskriva dagen utanför (och med hund måste man ut i eländet också).

Tyska språket kan vara mycket kärnfullt. Jag minns också en mängd kommandon typ "anblasen!" (vad det nu innebär rent fysikaliskt skulle jag inte vilja ge mig in på att förklara).

Det var en mycket bra film- (eller kanske skulle jag säga serie för den visades i flera avsnitt på svensk TV för cirka 30 år sedan (tiden går minsann).

Dagens biblioteksfynd blev annars "Berömda svenska böcker"- en litterär uppslagsbok (återger innehållet i 470 svenska verk). Jag är nu inte så intresserad av att läsa innehållet (det förtar ju spänningen) men det är intressant att kika på urvalet och förhoppningsvis hitta något som kan locka. Det är mest äldre litteratur som avhandlas (det tackar vi för).

Världens gång utanför mitt fönster

Trieste är känd för åtskilligt men kanske extra mycket för "boran". Bora är "en katabatisk vind - en vind som med hjälp av gravitationen bär luft med högre densitet nedför en sluttning. Det kanske inte säger lekmannen så mycket (själv blir jag inte direkt klokare) men se på fotot ovan (som är lånat) så blir det hela illustrerat. Jo, det ser intensivt ut måste man säga.

I Trieste kan det blåsa till rejält och plötsligt- 40 meter per sekund är inte ovanligt för den här vinden och gatorna i staden är försedda med handtag, rep och kedjor så att man som stackars utsatt fotgängare ska kunna hålla sig fast när det börjar fladdra runt öronen.

Mauro Covacich skriver givetvis om boran i sin bok "Triest verkehrt"- och så berättar han om sin mormor ,"Nonna Lisa", som kom från södra Italien - när boran satte igång som värst bänkade sig Nonna Lisa vid sitt fönster på tredje våningen i en bekväm kuddförsedd fåtölj (med en god kopp kaffe i näven) där hade hon nämligen fin utsikt mot en busshållplats. Så började underhållningen. När bussen stannade och släppte av sin last kravlade människorna runt, omfamnade lyktstolpar och en och annan drattade givetvis på ändan också och Nonna Lisa skrattade så att hon grät.

Lika roligt hade en känd svensk skald på sin tid- fast då var det ishalka det var fråga om. Esaias Tegnér skrev så här:

Världens gång utför mitt fönster
jag en stund betrakta skall.
Akten er, I dagens mönster,
som ett glas står gatans svall.
Det är farligt,
skynden varligt,
världen bringar er på fall.

Se, där går en stjärnprydd Herre.
Aj, Hans Nåd, han föll omkull!
Hela himlens här, dess värre,
rullar i den låga mull.
Kryp och bocka,
plocka, plocka
himlakartan åter full!

och så avslutar han den långa dikten så här infamt:

Dock - jag vill ej stå här länger
mina Bröder till förfång.
Ut ibland dem jag mig tränger,
ännu är dock dagen lång;
men till natten
slår jag vatten
över gatan än en gång.

En boktitel som jag inte får ur huvudet

Manfred Hausmann (1898-1986) var en tysk författare- mycket populär på sin tid (framför allt 1930-talet) för sina så kallade "vagabondromaner". "Abel mit der Mundharmonika" var en av dessa- den blev både filmad och så småningom blev den också till en TV-serie (på 1960-talet).

Hausmann blev efter kriget anklagad för att ha varit så kallad medlöpare- han försvarade sig bland annat med att han var dåligt ägnad att bli martyr.

Boken om Abel har funnits i mina hyllor och jag har ägnat en stund åt att leta- utan resultat- jag vill nämligen läsa den. Jag tror att det är en trevlig berättelse om ungdom och frihet och om att bli vuxen.

De två pojkarna Peter och Christian (19 år) anser att vad föräldrarna inte uttryckligen har förbjudit är absolut tillåtet. Så far de iväg med en kutter på Weser- där räddar de Abel som varit på rymmen i tre veckor redan- han underhåller med sitt munspel och färden går vidare i riktning mot Nordsjön. Ännu en ung människa i nöd hittas- nu en flicka, Corinna, som seglat på grund på en sandbank intill en fyr. En flicka bland pojkarna... då blir det spänningar...

Jag är förtjust i titeln och den väcker både nostalgi och minnen. Jag tänker på att boken förmodligen köpts av min mamma och att hon säkert tänkte använda delar av den för att "plåga" sina elever med (på den tiden fanns något som hette kombinerade stilar....). Jag får allt fortsätta att leta.....

Castello Miramare och två olyckliga kejsarinnor

Charlotte- prinsessa av Belgien och kejsarinna av Mexico (1840-1927). Vacker var hon- mycket vacker- men hennes liv blev sorgligt.

Mauro Covacich (f. 1965) är en triestinsk författare och han skriver på italienska, ett språk jag inte behärskar, och därför blev jag glad att hitta en tysk översättning av en bok han författat om sin hemstad "Triest verkehrt- fünfzehn Spaziergänge in der Stadt des Windes". Jag har inte läst om mer än två av promenaderna än men boken är ingen reseguide utan snarare en samling kåserier över hemstaden. Det börjar med en dag vid slottet Miramare.

Castello di Miramare ligger några kilometer utanför Trieste och alldeles invid havet. Nog ser det ut som ett sagoslott på fotot (som är från 1880). Kejsar Franz Josephs bror Maximilian av Habsburg lät bygga - och året var 1856. Fyra år senare vad allt färdigt (arkitekten hette Carl Junker) och då var slottet redo för inflyttning. Maximilian och hans hustru Charlotte tog huset i besittning på julafton år 1860.

Mauro Covacich råkar sig hit samma dag som en hel busslast med skolungdomar från Ungern väller ut för att tvingas bese slottets alla rum. (De stönar och stånkar och vill hellre vara utomhus och spela frisbee). Han filosoferar över en annan kejsarinna som också hon har anknytning till Miramare- den mera kända "Sissi"- även hon en stor skönhet på sin tid och - olycklig. Till Miramare kom Sissi för att hälsa på sin svägerska som bodde här under några år - ensam och förtvivlad. Maken Maximilian befann sig i Mexico. År 1867 lämnade Charlotte Miramare- hennes man hade mördats i juni samma år och hon tillbringade sedan resten av sitt liv i Belgien.

Kejsar Maximilians arkebusering i juni 1867. Målning av Édouard Manet.

Men åter till Covacich och hans Sissi- för han tycker att hon är som Trieste- en för evigt ung fyrtio-åring - en fyrtioåring som helt skulle smälta in i vår tidsålder- kanske med tatueringar, vältränad och mycket kostmedveten. Sissi var för övrigt mycket förtjust i långpromenader, hon red och hon såg till att motionera minst två timmar varje dag. Glöm alla filmer med Romy Schneider, säger Covacich-för hon representerar inte den "verkliga Sissi".

Covacichs Trieste är som "Sissi i spandex, med piercing, med koboltblått hår och med en salamander intatuerad på halsen." Dessutom biter hon på naglarna.

Jag tycker om Covacichs tankeflykt, hans blandning av nytt och gammalt och hans beskrivning av den gåtfulla hemstaden. Dessutom får jag stor lust att någon gång se Castello di Miramar med egna ögon. Under tiden läser jag om slottets historia HÄR.


En länk till Bodil Zaleskys Trieste HÄR.

Hugh Walpoles lista på "de tolv märkligaste engelska böckerna efter 1900"

Hugh Walpole (1884-1941) skrev krönikor i Bonniers Litterära Magasin under ett antal år. De handlade oftast om bokutgivningar i England och hans synpunkter på den (då) nya litteraturen. Nu var det 1933 och BLM ville underhålla sina läsare med en sammanställning av intressanta böcker- i urval av Walpole. Givetvis gjorde man de vanliga reservationerna- listor är personliga och kan alltid diskuteras. De här böckerna valdes hur som helst ut:

1. The Golden Bough av James Frazer

2. Collected Poems av W. B. Yeats

3. The Age of Queen Anne av G. M. Trevelyan

4. Poems av Robert Bridges

5. The Brook Kerith av George Augustus Moore

6. The Old Wives Tale av Arnold Bennett

7. The Forsyte Saga av John Galsworthy

8. History of the World av H G Wells

9. Collected Plays av G B Shaw

10. Orlando av Virginia Woolf

11. Undertones of World av Edmund Blunden

12. Poems av T S Eliot

Min första reflexion är att kvinnor göre sig inte besvär (med undantag av Mrs Woolf)- och det är bra om man har fått Nobelpriset som Eliot, Shaw, Galsworthy och Yeats. En del av de här böckerna kanske går att hitta i projekt Gutenberg. Arnold Bennett har översatts till svenska (en hel del minst sagt) och hans böcker ingick i alla fall i min kurslitteratur en gång i tiden- men det är så länge sedan att jag glömt bort handlingen....

Elizabeth Madox Roberts

Elizabeth Madox Roberts (1881-1941)


Hon bodde i Springfield, Kentucky under större delen av sitt liv- skrev flera romaner (inte mycket är översatt till svenska) och idag är hon i det närmaste bortglömd. Hon var en del av den rörelse som har kallats för "Southern Renaissance"

 "The Southern Renaissance (also known as Southern Renascence) was the reinvigoration of American Southern literature that began in the 1920s and 1930s with the appearance of writers such as William Faulkner, Caroline Gordon, Elizabeth Madox Roberts,  Katherine Anne Porter, Allen Tate, Tennessee Williams, and Robert Penn Warren, among others."

Hennes mest kända böcker skildrar livet i hemstaten Kentucky.

"The Great Meadow" kom ut 1930 och var på förslag för Pulitzerpriset. Boken handlar om människor som söker nya horisonter- "homesteaders" från Virginia på väg mot Kentucky- tid: slutet av 1700-talet och det var ingen sinekur att röja nytt land på den tiden (om det nu någonsin har varit det).

"Beyond lyrical accounts of landscape and labour, and an affecting portrait of heroine Diony's "wilderness marriage", Roberts explores the distrust, terror and bloodshed that the paleface push into the domain of the "redmen" brings." (Boyd Tonkin, The Independent).

Mary Theresa Olivia Cornwallis-West

Hon var känd som en stor skönhet under den Edwardianska eran i England- och hon blev som 18-åring gift med Hans Heinrich XV, Prins av Pless,Greve av  Hochberg, Baron av Fürstenstein . Hon kallades för "Daisy- Princess of Pless".

Hon fick ett omväxlande liv men det var troligtvis inte någon dans på rosor. Maken skildes hon från och hon tvingades uppleva en stor del av andra världskriget i Tyskland. Hon dog år 1943 i dåvarande Waldenburg i Schlesien. (Då var hon 70 år gammal). Hennes memoarer finns i svensk översättning- och ja, jag har faktiskt beställt dem via fjärrlån. Den här damen kan väl ha en del att förtälja, tänker jag....

Why the Child Is Cooking In the Polenta av Aglaja Veteranyi

Aglaja Veteranyi var en rumänsk (schweizisk) författarinna (1962-2002) som gick bort alldeles för tidigt. Under hösten år 2001 plågades hon svårt av inre demoner och hon valde att själv göra slut på den här tillvaron. I februari 2002 fick Zürichsjön ta emot hennes kropp. Då hade hon lyckats göra sig ett stort namn inom både teater och "vanligt" skriftställeri. Hennes debutroman " Warum das Kind in der Polenta kocht" kom ut år 1999. Nu finns den äntligen i engelsk översättning- och en mycket välgjord sådan (av Vincent King, som också har skrivit ett långt efterord till romanen).

Jag har läst och förundrats över denna begåvade unga kvinna som skriver praktiskt taget med sitt eget blod- för så känns det. Romanen är till stor del självbiografisk och den är skriven på ett mycket poetiskt vis- sidorna fylls inte ut och gärna använder sig Veteranyi av korta, kärnfulla beskrivningar och accentuerar ofta med versaler.

Aglaja Veteranyi växte upp i en familj av cirkusartister-  och i romanen är moderns främsta "trick" att hänga högt över manegen i sitt långa hår. Fadern är clown. Familjen är på flykt undan diktaturens Rumänien och man kan aldrig vara säker- Securitate finns överallt. Barnen får i mångt och mycket klara sig själv (det är två flickor- halvsystrar). När det känns som mest skrämmande och hotfullt berättar den äldre flickan otäcka sagor; bland annat den om ett barn som koktes i majsgröt- så skingras tankarna på det egna livet.

"WE MUST NEVER GROW FOND OF ANYTHING.

I'm used to arranging things wherever I am so that I feel all right.
All I have to do is spread my blue scarf over a chair.
That's the sea.
Next to my bed I have the sea.
All I have to do to go swimming is get up out of bed.
In my sea you don't have to be able to swim to go swimming.
At night I cover my sea with my mother's robe, the one with flowers
on it, so that the sharks can't grab me when I have to pee."

"The dictator is a shoemaker by trade; he bought his school diploma. He can't read or write, my mother says; he's stupider than a wall. But walls don't kill people, my father says."

och så den här meningen- den etsar sig fast:

IN A FOREIGN COUNTRY MY FAMILY IS LIKE SHATTERED GLASS.

När jag läser tänker jag på Herta Müllers "Hjärtdjur" - men Veteranyi skriver mera poetiskt och har givetvis sin helt egen stil- men den tysta desperationen fyller sidorna- den är den spända fiolsträngen som man anar kommer att brista. Så mycket svårt kan man inte överleva utan att få sår som aldrig riktigt kommer att läka.

Barnhemsvistelse, påtvingad "anpassning" av välmenande myndighetspersoner "viktigast är att ha ett ordentligt arbete", föräldrarnas skilsmässa, moderns olycka, utnyttjandet av barnen för att försöka klara livhanken... Det behövs många sagor om barn i kokande polenta för att ta bort uppmärksamheten från allt detta.

"Why the Child is Cooking in the Polenta" kommer med allra största sannolikhet att vara en av de mäktigaste och starkaste böcker jag läst i år. Jag kan bara beklaga att den inte finns översatt till svenska.

Boken jag läst är utgiven på Dalkey Archive Press - HÄR en länk till förlagets hemsida.

Här hamnade jag....

På villande vägar kom jag till nationalteatern i staden Košice. En gång var staden en del av det habsburgska riket och Ungern. Då hette den Kaschau eller Kassa. Jag har också lärt mig vad ett komitat är för något nämligen: den tyska beteckningen för de regionala förvaltningsenheterna i Ungern. År 1867 fanns hela 64 komitat- idag existerar bara 19.

Jag har som sagt läst ut den trevliga boken med "Ungerska noveller" från 1932 (Norstedt och Söner förlag). Ytterligare en författare vill jag nämna innan jag lämnar boken tillbaka (den hör hemma i Malmö. )

Kálmán Mikszáth (1847-1910) är kanske inte bortglömd i sitt hemland men här i Sverige är det nog inte många som vet vem han var/är och de få översättningar som fanns av hans böcker verkar vara helt utgallrade från biblioteken.

Så här skriver Fredrik Böök: Mikszáth tillhör en bortgången diktargeneration i Ungern, som följde i Jókais spår. Den svenska publiken har endast varit i tillfälle att stifta bekantskap med denne alltigenom kärnsunde ungerske författare genom hans roman "Sankte Pers paraply" (1889, Bonniers förlag), i vilken han med varm och älskvärd omedelbarhet låter legenden om det gamla bortglömda röda paraplyet spinna sig samman uppe bland slovakerna i Nordungern.

(här en tysk översättning).

Han har skrivit omkring 30 volymer romaner och berättelser, av vilka en del även bearbetats för scenen. Mikszáths hela diktning är så äktungersk och så fast rotad i den ungerska miljön, att en hel del går förlorad vid översättning till andra språk. Till danskan har emellertid Alexander Schumacher översatt en del av hans berättelser."

Jag läser att den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt blev så förtjust i "Sankte Pers paraply" att han insisterade på att besöka Mikszáth i hans hem under en resa i Europa.

Jag vill också läsa om den här magiska paraplyn!

I novellsamlingen fäste jag mig vid Mikszáths ömsinta berättelse om "Anna Bedes skuld". Den unga Anna Bedes har blivit dömd till sex månaders fängelse för häleri och nu ska straffet avtjänas men... det finns ett stort aber- Anna är död och i stället träder hennes syster Lisa in i rättssalen. Det hon berättar för de stela och kalla ämbetsmännen får en oväntad inverkan på deras samveten.

Ungerska noveller

Ferenc Molnàr 1878- 1952. Foto: Carl Van Vechten

Novellsamlingen i min hand är från 1932 och den har ett ganska långt förord av Fredrik Böök. Cirka tjugo författare finns representerade i volymen som har lite över 200 sidor. (Norstedt & Söner förlag)

Jag har läst de flesta av novellerna i samlingen och jag fäster mig extra mycket vid en handfull av dem.

Molnárs "Saga i skymningen" handlar om Závoczki- "en stor skurk". Han slåss och han stjäl, han bedrar men han är trots allt detta snäll också ibland och hans fru älskar honom högt. Livet som skurk är inte lätt- och stackars Závocki blir så utom sig en kväll att han tar sitt eget liv. Han hamnar i skärselden. Eftersom han glömt att invänta sitt barns födelse vill han återvända till jorden- en önskan som han får beviljad först efter 16 år.

Besöket på jorden går inte alls som Závoczki väntat sig och han hamnar i helvetet efteråt "där han i all evighet måste brinna och förtäras av smärta". Den sista som talar i novellen är dottern- och slutet är inte alls som man kan förvänta sig. En sorglig men mycket lärorik historia och väldigt vackert berättad på vara några få sidor. Jo, den här mannen kan skriva!

Här är inledningsorden till den fina novellen:

"Mödrar kunna berätta den, då de vagga sina små till sömns. Den kan också berättas av barn, som i skymningen vilja söva sina gamla föräldrar till ro. Den skall förtäljas lågmält och flytande, i början livligt, som vore den sann, mot slutet viskande och långsamt. Och när berättaren har slutat, skall sömnen ha smugit sig även över åhöraren".

Ferenc Molnárs har också skrivit romaner och skådespel- och det finns svenska översättningar av hans verk.