Livsens Ondskab av Gustav Wied

Jag fick leta fram den danska litteraturhistorien också för jag ville veta mera om Gustav Wied innan jag satte igång med läsningen av först "Livsens Ondskab" och sedan "Knagsted".

"I have often said, and oftener think, that this world is a comedy to those that think, a tragedy to those that feel — a solution of why Democritus laughed and Heraclitus wept."

Det yttrandet kunde nog lika gärna ha fällts av Gustav Wied- men det tillskrivs Horace Walpole (1717-1797). Wied uttrycker sina frustrationer med galghumor och det är främst genom hans mycket speciella karaktär "Esau" Knagsted som dessa frustrationer kommer fram.

Livsens Ondskab är en dubbelbottnad titel- dels står den för livets alla djävligheter i stort och dels för det öknamn som Knagsted går under. Jo, man kallar honom för just "Livets ondska" för han är inte alldeles lätt att förstå för gemene man i den lilla provinshålan "Gammelköbing". Vad man inte kan förstå är man oftast rädd för- Gammelköbing utgör härvid inget undantag .

"Byen ligger ved Fjorden. Og fra Spadserstierne neden om Baghaverne er der Udsigt ud over Vandet til fjerne Bakker, Skove og Gaarde. Det er en gammel By og en söd By med mange smaa, underlige Huse, maerkelige Gadenavne og krogede Straeder og Gyder. Og midt i Byen paa en Banke ligger Kirken, stor og hvid med brogede Ruder og takkede Gavle.----- Thi Byen var lille, Gaderne snaeve og smalle. Man kikkede ind i hinandens Stuer. Lugtede hinandens Middagsmad."

Ungefär så inleds romanen och här anslås tonen som är lätt ironiserande och mycket iakttagande. Det är inte bara Knagsted som är huvudperson utan en stor del av stadens invånare får passera revy och bli dissekerade både på ont och på gott- men aldrig att det blir tråkigt. Vi får möta "Thummelumsen"  (Emmanuel Thomsen) som bor med sin gamla mamma och han har bara en längtan och ett mål i livet: att köpa tillbaka fädernegården som han och modern så förtretligt tvingats lämna för flera år sedan. "Thummelumsen" gnetar och sparar, han tar på sig olika små arbetsuppgifter för att lägga undan så gott som vartenda öre. Mamman arbetar i sin "Lingerie- og Garnhandel".  "Thummelumsen" är en mycket speciell karaktär- han också - han är vidskeplig och därför har han fortfarande kvar den gamla tuppen "Mortensen" och katten "Knors" -nu femtonåriga reliker - från tiden på gården. Så länge de lever tror han att gården kan bli hans igen.

En stad som Gammelköbing har naturligtvis också ett rikt föreningsliv- i boken beskrivs främst sällskapet "De danske Aededolke" (aededolk= matvrak). All möten är  slutna och här både äter och dricker man i övermått. ("Thummelumsen" serverar.) Slöseriet är omåttligt- man äter så att man nästan spricker. Wied har säkert haft mycket roligt när han skrev ner de här scenerierna (och de är obetalbara).

-Hvem vil ha' en Ostepind med Köd paa?
- Aa, gaa ad Helvede til!
- Dengang jeg drog af Sted, min Pige vilde med....
-En Lysholmer, gamle Dreng?
- Ptöj, for Satan, den er ble'en lunken!

Det är ett mycket färgstarkt galleri som Wied målar upp men det är inte bara menat som underhållning- det finns något mycket lärorikt i botten av allt. Knagsted må kallas för "Livsens Ondskab" men det är ändå han som kommer att dra det längsta strået när boken är slut- "Thummelumsen" kommer också att få lära sig något om vikten av längtan och vad som är den viktigaste drivkraften i livet- och så är det alla de andra som tar sina platser i berättelsen...  det myllrar, kan man säga.

Jag citerar Tom Kristensen: "Personerne i "Livsens Ondskab" har alle "den samme mytologiske egenskab som Dickens' komiske figurer, at man aldrig bliver ked af at traeffe dem igen, selv om de er evigt oforanderlige."

Just så. "Livsens Ondskab" gick som TV-serie (Danmark) i början av 1970-talet. Det är inte utan att man  önskar en repris.