När gammalt borde bli nytt

Så här skriver Åke Runnquist i BLM 1950 (januarinumret): "Den största upplagan för en skönlitterär bok nådde i år som ofta förut Olle Hedberg. Hans gäckande metod att överlämna ett allvarligt ämne i raffinerad presentförpackning ger honom alldeles särskilda garantier hos både publik och kritik som uppehållits även i år, trots att Blenda Heurman inte längre sa nej."

Olle Hedberg (ledamot av Svenska Akademien mellan 1957 och fram till sin död 1974) är idag en så gott som bortglömd författare. Ändå kom han ut med minst en bok per år mellan 1930 och 1974. På "mitt" bibliotek fanns fyra av hans romaner i magasinet och nu vistas de inte där längre för de ligger i en prydlig hög på mitt läsbord. Allt annat är utgallrat- putz weg. Jo, det är sannerligen dags att damma av Olle Hedberg! för att citera Ivo Holmqvist i tidningen Kulturen.

De fyra böcker jag tog med hem från biblioteket handlar just om Blenda Heurman och hennes Hans Hasseldahl- Dan före dan, Mera vild än tam, Häxan i pepparkakshuset och Då bleknar bruden- en serie som på sin tid fick många lovord. Samtidigt läser jag Vilgot Sjömans biografi om Hedberg (från 1990-talet) "Drömtydaren" - den hittade jag i ett antikvariat för några år sedan.

I mina föräldrars hyllor fanns en del romaner av Hedberg och jag försöker samla ihop det jag hittar. En del av dem har jag redan "konsumerat" (och skrivit lite om också). Någonstans läste jag att man borde sätta ihop en bok med "Hedberg-aforismer" eller citat- kanske har det redan gjorts? Annars är det ett bra tips, tycker jag. I "Mera vild än tam" hittar jag de här:

"Ibland kan man undra om inte de högre allmänna läroverken se som sin huvuduppgift att förbereda elever på ett liv i ämbetsverk och statliga kommissioner. Man infinner sig vissa tider i ett stort och påkostat hus, pratar mycket om sitt oerhörda arbete, sover med öppna ögon, grälar om befordringar och störtar på dörren då tiden är ute- sjuk, kroppsligen och andligen, av leda." (Jag ler igenkännande åt denna beskrivning och minns hur noga jag studerade Malmö Johanneskyrkas stora urtavla genom ett antal år- ingen klocka kunde gå långsammare än just den.)

Några sidor längre fram i samma bok finns de här raderna:

"Fru Thimlin övergick emellertid till att tala om böcker hon läst på sista tiden. Hon ägnade sig numera nästan helt åt memoarer. Det avslutade, de åldrades minnen tilltalade henne mer än något annat. För hennes livssituation var memoarer den mest passande läsningen, men redan hennes oerhörda beläsenhet hänvisade henne till detta litteraturval. Memoarer är det sista den döende litteraturälskaren kan förtära. När inte heller detta går ner längre sluter boken för alltid sina pärmar. REQUIESCAT IN PACE. Sen återstår ingenting annat än att fiska och att knyppla spetsar."

Några av Hedbergs romaner blev filmatiserade- en av dem var Iris och löjtnantshjärta och den skrev jag lite om här (romanversionen då). Det kanske blir mitt sommarprojekt- att göra ett djupdyk i Olle Hedbergs författarskap. Vi får se.

Iris och löjtnantshjärta av Olle Hedberg

(fotot är lånat).

Titeln är både vacker och passande. Jag har läst och försvunnit in i en värld befolkad av människor från en annan tid men ändå känns mycket bekant idag.

I "Iris och löjtnantshjärta" (1934) har Olle Hedberg lagt sitt fokus på att beskriva en över lag mycket obehaglig uppkomlingsfamilj- den nyrika släkten Motander,gjort sin förmögenhet på att sälja skor (och se till att ta kål på sina konkurrenter också).

Robert Motander är yngste sonen och sladdbarn- han har en äldre bror Baltzar och en halvsyster Mary. Någon större kärlek råder inte i den här familjen- alla verkar tycka ganska illa om varandra. Speciellt Mary har stora problem med omgivningen (maken till megära får man nog leta efter i litteraturens värld). Familjemiddagarna innebär stora prövningar för framför allt de som blivit ingifta i den här klanen.

Robert, familjens benjamin, är den ende som man som läsare vågar hysa ett visst hopp inför. Han är militär (fänrik) och även om han är både slug och beräknande han också har han längst inne i hjärtat en känsla för vad som är rätt och anständigt. Han har träffat en ung flicka, Iris Mattsson, som arbetar som hembiträde hos "arvtanten" Ebba Asp. Robert hade från början bara tänkt sig en snabb affär och så avpollettering av objektet men ödet vill lite annorlunda och Iris är inte lika lättlurad och lättfotad som han inbillat sig. Det utvecklar sig till ett mycket mera seriöst förhållande och kärleken växer dem emellan- med hotande moln för här kommer skillanden i social ställning att vara till ett bekymmer. Detta förstår båda parter.

Slutet är oväntat och mycket starkt skildrat- här kommer i sanning alla apokalypsens ryttare farande på en gång.... Hedberg syr ihop allt så otroligt väl.

"Iris och löjtnantshjärta" förtjänar att tas fram ur magasin och dammiga gamla hyllor. Jag är mycket glad att jag hittade romanen i min egen bokhylla och jag kan också se att den varit väl läst en gång i tiden. Boken har dessutom filmatiserats (1946) och regissören var ingen mindre än Alf Sjöberg och Mai Zetterling och Alf Kjellin spelade huvudrollerna.

Jag vill också länka till Rävjägarns mycket fina recension.

Berömda svenska böcker

Tryckt år 2004 och utgiven på Bokförlaget DN. Huvudredaktör: Staffan Bergsten. Den fanns till utlåning för biblioteket hade varit generöst nog att köpa in två exemplar och då gick det alltså bra att ta det ena med sig hem.

Det är nära 500 svenska böcker som presenteras här och jag citerar:

"En allmän begränsning som gäller både denna och föregående upplaga följer av fenomenet berömmelses flyktiga och ibland nyckfulla natur. För att man ska våga sätta den kanoniska stämpeln på ett verk bör det ha rätt många år på nacken. Därmed bortfaller praktiskt taget allt från det senaste decenniet och lite till, hur stor uppmärksamhet ett samtida verk än visats."

--- " Om våra val i några fall skulle leda till att tidigare försummade verk räddas ett stycke in i framtiden är däremot glädjen delad"----

Och..... jag begav mig ut på jakt bland hyllorna. Olle Hedberg är en idag så gott som totalt bortglömd författare. En av mina grannar brukar ofta prata om hur man varje år såg fram emot "Hedbergs nya" för man visste att det skulle produceras något från det hållet- Hedberg var mycket flitig som skribent . Jag har själv en del av Hedbergs böcker på skilda ställen i huset - arvegods från mina föräldrar. "Iris och löjtnantshjärta" hör till en av de böcker som nämns bland de "berömda" och jag hittade det här lite slitna exemplaret i ett hörn... Norstedts förlag gav ut och det tillhör en serie som har det sympatiska namnet "De goda vännerna- Norstedts fritidsböcker".

En rofylld dekoration pryder pärmen- och jag tycker att man förflyttar sig tillbaka till en annan och kanske lite lugnare tid.

Den gåtfulle Olle Hedberg

Mycket produktiv var han, Olle Hedberg- en bok varje år mellan 1930 och fram till sin död 1974. Han satt på stol 6 i Svenska Akademien mellan 1957 och 1974. Hans böcker är inte mycket lästa idag- han håller på att bli bortglömd. Hans "Dockan dansar klockan slår" från 1955 finns dock att få som ljudbok- alltid något. Jag har skrivit lite om Heberg här och här.

Jag gjorde ett väldigt fint bokfynd idag på biblioteket- i "begagnat till försäljning"-hyllan hittade jag Vilgot Sjömans biografi "Drömtydaren"om Hedberg. Den ska jag ge mig ordentlig tid att läsa.

Större än du nånsin tror

Världen är så stor, så stor,
Lasse, Lasse liten!
Större än du nånsin tror
Lasse, Lasse liten.

Där är hett och där är kallt,
Lasse, Lasse liten!
Men Gud råder överallt,
Lasse, Lasse liten!

Många mänskor leva där,
Lasse, Lasse liten!
Lycklig den som Gud har kär,
Lasse, Lasse liten.

När Guds ängel med dig går,
Lasse, Lasse liten!
Ingen orm dig bita får,
Lasse, Lasse liten.

Säg, var trives du nu mest,
Lasse, Lasse liten?
Borta bra, men hemma bäst,
Lasse, Lasse liten!

Zacharias Topelius

Så har jag läst ut Olle Hedbergs långa roman om lille Lasse som får ge sig ut för att se världen. Ett mycket vackert tecknat porträtt av en ömtålig och skör liten pojke- handlingen tilldrar sig runt förra sekelskiftet.

Lille Lars Westrin tillhör inte de lyckligt lottade barnen i den här världen- han är faderlös (pappan dog när Lars var bara några månader gammal) och modern är sjuklig. Mycket pengar har de inte att röra sig med även om det finns gott om rika och "bättre bemedlade" släktingar. Lasse är så rädd att mista sin mor också- Lasse är rädd för nästan allt. Han har lärt sig att krypa undan, att vara till lags, att inte ta plats. Det är en tystlåten och försagd pojke vi möter- man lider sida upp och sida ner av att läsa om Lasses rädslor och utsatthet.

Lasses skolmiljö i synnerhet är gräslig- han går i en privatskola som styrs av två gamla damer- tant Maria och tant Sofie- en ena är alkoholiserad och den andra är direkt vidrigt elak mot sina elever.

"Inne hos tant Maria var väggarna täckta med bokhyllor, där nästan alla böcker såg likadana ut; de hade svarta blanka ryggar med fastklistrade vita nummerlappar. --- Alla de blanka svarta ryggarna med de gulvita nummerlapparna framkallade en dyster stämning, ja en hemsk. Orm.... svart orm med vita tecken på ryggen.... Bokhyllorna liknade naturligtvis inte en orm, men stämningen i rummet var sådan att huggormens idé var närvarande."

Boken spänner över några månader och Lasse får ge sig ut på äventyr över sommarlovet. Modern ska till ett vilohem- Lasse tas om hand av olika släktingar. Den skygge Lasse utvecklas och lär sig mycket under denna korta tid- och romanen slutar hoppfullt. (Då har Lasse bland annat varit med på en lång båtresa till England).

Jag tyckte mycket om den här romanen- jo, den är "gammal" och den känns också gammal ibland men det gör ingenting för det är en mycket fin skildring av en liten pojke- ett barn som tar sina första stapplande steg mot större tillförsikt i tillvaron, större självsäkerhet.

Olle Hedberg är i det närmaste bortglömd som författare idag- det tycker jag är mycket synd. Om man inte läser något annat av Hedberg ska man i alla fall ge sig tid med den mycket aktuella (tyvärr) "Ut med blondinerna" som jag skrev lite om här på min blogg i höstas.

Dags för en roman av Olle hedberg

Idag är han väl närmast bortglömd, Olle Hedberg. Jag blev intresserad av att läsa "Större än du nånsin tror" eftersom den fick en så fin utmärkelse av Sveriges bokhandlare år 1947. "Större än du nånsin tror" är en tegelstensbok men detta till trots är jag helt fast efter bara ett hundra sidor. Porträttet av den lille ömtålige och sköre Lasse är så fint tecknat- och Olle Hedberg riktigt kryper in under skinnet på pojken. Jag skulle tippa att den här boken har många självbiografiska inslag. (Det har väl i och för sig många skönlitterära böcker men här är det extra påtagligt).

Den här boken kommer jag att återkomma till inom kort.

En titt bland hyllorna

Regnet strilar ner för jag vet inte vilken dag i rad- då blir det mest inomhusaktiviteter. Jag har hittat några böcker modell ä. bland hyllorna. Carl-Emil Englunds "Minnet sliter i spindelväv" har jag dessutom börjat läsa i- så vackert och poetiskt han skriver... och boken är så fint illustrerad också av Ulla Sundin. Första kapitlet heter "Emigranter" och Englund lyckas fånga hemlängtans svårmod och alla naturens skiftningar på ett alldeles otroligt skickligt sätt. Enn Kokk skriver på sin blogg att Englund idag är en tämligen oläst författare- det är säkert så- och det är synd. Mer att läsa om Carl-Emil Englund här.

Olle Hedbergs "Större än du nånsin tror" fick en hedrande andra-placering i bokhandlarnas "Tack för boken-stipendium-lista" (året var 1947, boken kom ut 1946). En rejäl tegelsten är det- på nära 600 sidor. Den har tillhört min mor som noggrant har sprättat och läst. Vad hon tyckte om boken vet jag tyvärr inte. Nyfiken blir jag allt så jag kanske gör ett försök att ta mig igenom den här luntan.

"Nya berättelser" kom ut 1949- en samling (fem berättelser) som jag tycker ser mycket läsvärd ut. Tage Aurell var född i Oslo men bosatte sig i Värmland (Mangskog).

Ut med blondinerna! av Olle Hedberg

Vem läser Olle Hedbergs böcker idag? Kanske inte så många? Ändå var han en oerhört produktiv författare och kom ut med en bok per år mellan 1930 och 1972 (han dog 1974). I mina hyllor finns spår av honom- det är förstås arvegods. Olle Hedberg satt på stol nummer 6 i Svenska akademien och han efterträddes av Per-Olof Sundman (Nu sitter Birgitta Trotzig där)

-

"Ut med blondinerna!" (1939) är en kort roman på bara lite över 100 sidor- det är en häftig satir mot nazismen. Tyvärr (måste jag väl säga) har boken fortsatt stor aktualitet. Hotande ofrihet och ytterst verklig ofrihet finns lite varstans och man ska inte slå sig till ro och tro att allt är så mycket bättre idag.

-

Hedbergs berättelse utspelar sig i det fiktiva landet Salinien där de mörkhåriga leder och styr samhället. Blondiner förföljs och liknas vid svin. "Svin är också blonda. Blonda och blåögda".

-

Huvudpersonen Nicolas Smitt är en helt "vanlig" människa- en av många som inte reagerar och inte tänker så mycket på samhället och de problem som finns. Han undviker att ta ställning och han smyger sig undan när saker och ting "hettar till". När två små barn blir hånade och förödmjukade funderar han dock lite mera- men... så går han sin väg ...

" Envar har fullt sjå här på jorden att försvara sina egna positioner, att själv försvara sig mot angrepp. Skulle man sätta sin existens på spel var gång, man tyckte det luktade orättvisa och vrånghet, ja, då vore man sannerligen inte mycket värd. Och hur skulle det gå, om alla ingrepo till allas hjälp? Det är klart att det skulle bli en ryslig förvirring. Samhället skulle störta samman. Det vore Ragnarök."

-

Diktatorn kallas för "Lillefar" och honom är man rädd för och honom bugar överheten för : "De offrade åt Lillefar för att få behålla sina liv.... ursäkta, sina löner."

-

Så till slut händer något som får Nicolas att ta ställning- han möter en gammal blondin på en mörk smal träbro- Nicolas utnyttjar sin "företrädesrätt" och den gamle går självmant ner i vattnet för att undvika konfrontation. "Det var självklart att Nicolas Smitt inte skulle gå åt sidan för ett blondinsvin."-- Oförskämd och skrytsam ska man vara inte bara mot blondiner utan över huvud taget, det är Det XX:e århundradets mythos".

-

Men... Nicolas grips av väldiga samvetskval- han ber blondinen om ursäkt men möts av ursinne.

" Ni plågar mig från morron till kväll, men jag har förstås ingen anledning till klagan, inte?" --- men Gud ska straffa er för allt det onda ni gjort. Gud ska straffa er. Han kommer att straffa er!"

-

" I Nemesis Divina skriver Linné: " De plundrade ha vapen kvar. De appellera till Gud".

-

Så jämförs blondinförföljelserna med 1600-talets häxförförljeler " ett vansinne, som härjade epidemiskt över hela den "civiliserade världen".

-

Hur det går för Nicolas Smitt tänker jag inte avslöja. Jag tycker att Hedbergs bok förtjänar en läs-renässans. Den är odödlig.

-

"Det går som en viskning mellan världens fyra hörn: Det finns ingen heder och ära. Det är bara ett talesätt, någonting man säger till små barn liksom man skrämmer dem med sotarn. Ha-ha-ha! Man är viril och realpolitiker. Om vi äro skeppsbrutna och sitta i en räddningsbåt, så skola vi slå oss ihop några stycken och slå ihjäl de ensamma och äta upp dem. Vi kunna nog skaffa oss en präst, som ber Gud välsigna maten!"

-

Vilgot Sjöman har skrivit en biografi om Olle Hedberg "Drömtydaren" (från 1992)

Med tanke på valresultatet

Jag funderade bara lite på en kort-roman av Olle Hedberg- Jag har en del av hans böcker- och jag minns också att ett kapitel från just denna kort-roman fanns med i en av mina skolböcker (i "svenska språket och litteraturen" som det så vackert hette på 60-talet).

-

Utgívningsåret : 1939 men den verkar vara aktuell ännu- sorgligt nog.

En kvartett Olle Hedberg

En fyra Hedberg..... nu när jag ändå hade kameran framme så....

Inte vet jag om jag just nu känner för att läsa någon av de här böckerna- de får nog ligga till sig lite till ("Bekänna färg" kanske lockar lite mer än de andra- vi får se....