.".... för hans berättarkonst, som med fin känsla uttrycker japanskt väsen i dess egenart." Yasunari Kawabata (1899-1972) tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1968. Jag minns mycket väl den äldre och spröde mannen i sin traditionella japanska dräkt.
Kawabata kom från Osaka där hans far var läkare ( han skrev också dikter på fritiden- även modern var litterärt intresserad). Tragiskt nog dog båda föräldrarna när Kawabata var bara fyra år gammal och han uppfostrades av sin morfar som ett mycket ensamt barn.
Tidigt drogs Yasunari Kawabata till litteraturens värld och han gjorde sin debut med noveller - men så kom det andra världskriget och hans röst tystnade temporärt. År 1947 gavs hans roman Yukiguni (Snöns rike) ut och sedan följde flera böcker .
"Kyoto eller de unga älskande i den gamla kejsarstaden" trycktes först upp som följetong i en av Japans största dagstidningar och den kom i bokform år 1962. Just den boken blev en av Kawabatas allra största framgångar. Jag hittade ett exemplar av den djupt inne i bibliotekets magasin och nu har jag läst.
Det är en vemodig och mycket vacker berättelse om natur, längtan och drömmar och den sparsmakade stilen påminner om poesi. I nio kapitel som alla har årstidsbundna titlar "Vårblommor", "Gionfesten", "Höstfärger" etc får vi möta den unga Chiëko och hennes värld. Chiëko har adopterats av en rik klädeshandlare och hans hustru och vi får veta att hon är ett hittebarn. Nu undrar hon var hon har sina rötter- var hon kommer ifrån- och svaret på gåtan ska också uppenbara sig under sidornas gång. Språket är så gnistrande vackert och personerna tecknas så känsligt och insiktsfullt att man glömmer både tid och rum och bara sjunker in i den här så annorlunda världen.
" Chiëko såg att violerna på den gamla lönnens stam hade slagit ut. "Å, de blommar i år också!" tänkte hon och hälsade därmed den milda våren.----- Plantorna växte på ungefär en fotsbredds avstånd från varandra. När Chiëko hade kommit upp i tonåren tänkte hon ofta: "Jag undrar om violerna kan finna vägen till varandra? Om de känner varandra?" Men vad innebär "finna vägen" eller "känna varandra" för violer!"
"Under tiden hade den närmaste åsen förlorat konturerna i den täta dimman. Naturligtvis var detta inte samma slags dimma som på våren, och himlen såg också annorlunda ut. Var inte denna stämning typisk för Kyoto? Marken var också redan fuktig. Snart hade alla bergen försvunnit i ett ljusgrått töcken och höljts i dimma. Töcknet kom drivande ner i ravinen i täta moln blandade med vita flingor. Det började hagla."
(Översättning (från tyska språket) av Vanja Lantz). Bonniers förlag. 1968.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar