En frisk fläkt från Trieste: Till bristningsgränsen av Mauro Covacich

Trieste är känd för att vara en blåsig stad-och nu kommer en  uppfriskande vind därifrån i form av romanen " Till bristningsgränsen" författad av Mauro Covacich.

Contempo förlag specialiserar sig på modern italiensk litteratur och jag ser verkligen fram emot kommande utgivningar.

"Till bristningsgränsen" kom ut på originalspråket för cirka 10 år sedan och nu kan vi alltså läsa den på svenska. Författaren, Mauro Covacich (f.1965) är från Trieste och han gjorde sin litterära debut år 1993. Han har också varit en duktig maratonlöpare och just maraton är den röda tråden i den här romanen.

Dario Rensich och hans fru Maura borde vara lyckliga och tillfreds med tillvaron- de har det mesta som man kan önska sig. Ett modernt och framgångsrikt ungt par är de och med framtiden för sig- men ett aber finns det- de är barnlösa. Nu väntar de på att få adoptera en liten flicka från Haiti- en nog så komplicerad och irriterande sölig process.

Samtidigt får Dario ett erbjudande om att träna en grupp unga kvinnor till att bli maratonlöpare - men den här träningen måste äga rum i ungerska Szeged för det är där den aktuella idrottsklubben finns. Dario ger sig av- och så börjar en ström av händelser som drar in både honom och Maura i världar som de inte kan hantera. I bakgrunden utspelar sig dessutom en av de allra värsta miljökatastrofer som hänt i området- floder förgiftas och naturen tar oerhört mycket stryk.

"Till bristningsgränsen" är en mycket modern roman- så vill i alla fall jag beskriva den. Den handlar i mångt och mycket om den nutida människans tillvaro. Det är en snabb värld och det händer då att man också dras med i den där snurrande virvlarna och så väljer man vägar utan att tänka sig för. På ett ögonblick kan allt man byggt upp raseras. Kärlek blandas raskt med otrohet- livet blir som ett enda maratonlopp och allt framstår som så oerhört bräckligt och skört- ingenting varar och allting flyter bokstavligen- men som ett gungfly.

Boken ger också en mycket otäck insikt i en kultur (idrottens) som verkligen kan vara extrem. Jag äcklades rejält av att läsa om hur de unga kvinnorna tvingas späka sig så till den milda grad för att uppnå optimala resultat. Jag är säker på att Covacich vet vad han skriver om.

"Till bristningsgränsen" är en mycket stark berättelse om vårt nutida samhälle- och det är en bok som bör leda till eftertanke.

Översättningen har gjorts av Helena Monti.

Risiera di San Sabba

Foto:Pier Luigi Mora

Mauro Covacich tar mig med till "Die Risiera von San Sabba" (boken:" Triest verkehrt", Wagenbach förlag, 2012). Här reser sig ett monument från en tid som vi inte ska glömma- och byggnaden kommer att bevaras som en evig påminnelse om några år på 1940-talet. En smärtans relik, skriver Covacich.

År 1913 uppfördes "Die Risiera" och som namnet antyder var det ris som bearbetades här. Det var innan andra arbetsuppgifter började utföras. År 1943 invaderade de allierade stora delar av Italien men just Trieste kom de inte åt. Här bet sig nazisterna fast och kvar. Risfabriken förvandlades till ett utrotningsläger - det enda på italiensk mark för övrigt, enligt Covacich. En triestinsk firma fick uppdraget att framställa en stor ugn - och den placerades nu inne i byggnaden. SS-Führer NN (jag tänker förbigå hans namn med tystnad) som för övrigt var från Trieste tog sig an arbetet med stor iver (han hade erfarenhet från Treblinka tidigare). Mellan 3000-5000 personer försvann in i förbränningsugnen och de som inte mördades här skickades  till andra läger för att pinas vidare. Den som stängdes in i en cell här visste att han aldrig någonsin skulle komma ut levande igen.

I april år 1945 övergavs lägret och krematorieugnen sprängdes i luften så att spåren skulle sopas undan. År 1965 förklarades byggnaden för "nationalen Gedenkstätte" och sedan 1975 finns ett museum inne i byggnaden "Museo della Risiera di San Sabba" .

Världens gång utanför mitt fönster

Trieste är känd för åtskilligt men kanske extra mycket för "boran". Bora är "en katabatisk vind - en vind som med hjälp av gravitationen bär luft med högre densitet nedför en sluttning. Det kanske inte säger lekmannen så mycket (själv blir jag inte direkt klokare) men se på fotot ovan (som är lånat) så blir det hela illustrerat. Jo, det ser intensivt ut måste man säga.

I Trieste kan det blåsa till rejält och plötsligt- 40 meter per sekund är inte ovanligt för den här vinden och gatorna i staden är försedda med handtag, rep och kedjor så att man som stackars utsatt fotgängare ska kunna hålla sig fast när det börjar fladdra runt öronen.

Mauro Covacich skriver givetvis om boran i sin bok "Triest verkehrt"- och så berättar han om sin mormor ,"Nonna Lisa", som kom från södra Italien - när boran satte igång som värst bänkade sig Nonna Lisa vid sitt fönster på tredje våningen i en bekväm kuddförsedd fåtölj (med en god kopp kaffe i näven) där hade hon nämligen fin utsikt mot en busshållplats. Så började underhållningen. När bussen stannade och släppte av sin last kravlade människorna runt, omfamnade lyktstolpar och en och annan drattade givetvis på ändan också och Nonna Lisa skrattade så att hon grät.

Lika roligt hade en känd svensk skald på sin tid- fast då var det ishalka det var fråga om. Esaias Tegnér skrev så här:

Världens gång utför mitt fönster
jag en stund betrakta skall.
Akten er, I dagens mönster,
som ett glas står gatans svall.
Det är farligt,
skynden varligt,
världen bringar er på fall.

Se, där går en stjärnprydd Herre.
Aj, Hans Nåd, han föll omkull!
Hela himlens här, dess värre,
rullar i den låga mull.
Kryp och bocka,
plocka, plocka
himlakartan åter full!

och så avslutar han den långa dikten så här infamt:

Dock - jag vill ej stå här länger
mina Bröder till förfång.
Ut ibland dem jag mig tränger,
ännu är dock dagen lång;
men till natten
slår jag vatten
över gatan än en gång.

Castello Miramare och två olyckliga kejsarinnor

Charlotte- prinsessa av Belgien och kejsarinna av Mexico (1840-1927). Vacker var hon- mycket vacker- men hennes liv blev sorgligt.

Mauro Covacich (f. 1965) är en triestinsk författare och han skriver på italienska, ett språk jag inte behärskar, och därför blev jag glad att hitta en tysk översättning av en bok han författat om sin hemstad "Triest verkehrt- fünfzehn Spaziergänge in der Stadt des Windes". Jag har inte läst om mer än två av promenaderna än men boken är ingen reseguide utan snarare en samling kåserier över hemstaden. Det börjar med en dag vid slottet Miramare.

Castello di Miramare ligger några kilometer utanför Trieste och alldeles invid havet. Nog ser det ut som ett sagoslott på fotot (som är från 1880). Kejsar Franz Josephs bror Maximilian av Habsburg lät bygga - och året var 1856. Fyra år senare vad allt färdigt (arkitekten hette Carl Junker) och då var slottet redo för inflyttning. Maximilian och hans hustru Charlotte tog huset i besittning på julafton år 1860.

Mauro Covacich råkar sig hit samma dag som en hel busslast med skolungdomar från Ungern väller ut för att tvingas bese slottets alla rum. (De stönar och stånkar och vill hellre vara utomhus och spela frisbee). Han filosoferar över en annan kejsarinna som också hon har anknytning till Miramare- den mera kända "Sissi"- även hon en stor skönhet på sin tid och - olycklig. Till Miramare kom Sissi för att hälsa på sin svägerska som bodde här under några år - ensam och förtvivlad. Maken Maximilian befann sig i Mexico. År 1867 lämnade Charlotte Miramare- hennes man hade mördats i juni samma år och hon tillbringade sedan resten av sitt liv i Belgien.

Kejsar Maximilians arkebusering i juni 1867. Målning av Édouard Manet.

Men åter till Covacich och hans Sissi- för han tycker att hon är som Trieste- en för evigt ung fyrtio-åring - en fyrtioåring som helt skulle smälta in i vår tidsålder- kanske med tatueringar, vältränad och mycket kostmedveten. Sissi var för övrigt mycket förtjust i långpromenader, hon red och hon såg till att motionera minst två timmar varje dag. Glöm alla filmer med Romy Schneider, säger Covacich-för hon representerar inte den "verkliga Sissi".

Covacichs Trieste är som "Sissi i spandex, med piercing, med koboltblått hår och med en salamander intatuerad på halsen." Dessutom biter hon på naglarna.

Jag tycker om Covacichs tankeflykt, hans blandning av nytt och gammalt och hans beskrivning av den gåtfulla hemstaden. Dessutom får jag stor lust att någon gång se Castello di Miramar med egna ögon. Under tiden läser jag om slottets historia HÄR.


En länk till Bodil Zaleskys Trieste HÄR.