I Pannoniens lera- och Donau flyter vidare....

Miroslav Krleža (Wikipedia) Jag har kommit till "femte kapitlet" i den del av Europa som kallas för Pannonien. Magris inleder med att berätta om ett drama som sänds på ungersk TV- "Familjen Glembaj" författat av "den kroatiske litteraturens store patriark" Miroslav Krleza. "Knappast några ungerska författare har med sådan kraft skildrat den pannoniska världen, den mosaik av folk och kulturer som sträcker sig från Zagreb till Budapest."

Krleza skriver om Pannonien, den kroatisk-ungerska slätten som är " fylld av damm, träsk, ruttna löv, blodiga spår efter många seklers fotvandringar och strider mellan olika kulturer som på denna slätt och i denna lera blandats och lagrats på varandra som spåren efter barbarhästarnas hovar". Krlezas verk finns översatta till många olika språk och även till svenska. Det centrala temat i hans verk, skriver Magris, är 1800-talskulturens sönderfall, framför allt mot baktrund av det månghundraåriga österrikisk-ungerska väldets upplösning.--

I "Familjen Glembaj"ger författaren en bild av habsburgepokens sista tid. Här drunknar den österrikisk-ungerska lantadeln i Pannoniens lera (för att igen citera Magris). Krlezas mest kända bok är "Återkomsten" (svensk översättning finns från 1963- boken kom ut 1932).

Magris brukar avrunda sina kapitel väldigt fint- det här är inget undantag: " I en sent utgiven memoarbok, som inte utan en viss ömhet skildrar den habsburgska mosaiken, beskriver Krleza sig själv som "en person från Agram" vilket är det tyska namnet på hans födelsestad Zagreb. Den vidsträckta kejserliga och kungliga kulturgemenskapen hade lärt också honom, liksom så många andra- även hans forne moståndare Djilas, som numera längtar efter Mellaneuropa- att älska den eller att åtminstone förstå den genom att göra revolt."

"En tårta åt ärkehertigen"- Donauresan går vidare

Ärkehertig Franz Ferdinand (på bilden med sin familj) var tronarvinge till det österrikisk-ungerska kejsardömet - år 1914 reste hann till Sarajevo med sin hustru Sophie- där väntade Gavrilo Princip. Resten av historien är välbekant. Franz Ferdinand älskade sin Sophie men hon var persona non grata i den kejserliga familjen- hon var nämligen "bara" grevinna och inte fin nog. Därför fick vare sig Franz Ferdinand eller hustru Sophie sin sista vila i Kapucinerkyrkan i Wien utan deras sarkofager står i kryptan i den kyrka som ligger alldeles intill slottet i Artstetten.

På inskriften nämns ingenting om titlar eller utmärkelser- bara "född- gift och död".

Schloss Artstetten. (fotot från Wikipedia).

-

Jag citerar Claudio Magris: "Alla var emot detta äktenskap, även hans (Franz Ferdinands) bror, ärkehertig Otto, som tyckte om att dyka upp spritt språngande naken på Hotel Sacher, endast iförd läderkoppel och sabel." Så skriver Magris om Franz Ferdinands motsägelsefullhet- hans häftighet och envishet- att han kunde vara synnerligen aggressiv och auktoritär.

-

Sophie var ,som synes ovan, en mycket vacker kvinna. De båda makarna älskade varandra djupt och de levde ett lyckligt familjeliv. Tre barn hade de- Franz Ferdinand och Sophie. Sophie, Maximilian och Ernst. (Bröderna lät Hitler deportera till Dachau år 1938).

-

År 1908 äversände sockerbagaren Oskar Pischinger en tårta av sin egen uppfinning till Hennes Höghet hertiginnan "med förhoppning om att erhålla det eftertraktade omdömet om sitt verk"

Sockerbagaren fick ett positivt vitsord för sin skapelse - och det utnyttjade han ganska snart genom att "officiellt döpa några krämfyllda Krapfen (flottyrmunkar) av egen tillverkning till "Hertiginnan Sophie"- om tårtan teg han.

"Krapfen" i tysk stil (från Wikipedia).

Två böcker av Karl-Markus Gauss

Efter att ha rest runt i Galizien med Martin Pollack och med en pågående resa längs med Donau i Claudio Magris regi, ser jag mig om efter nya äventyr. Vad kan då vara mera lockande än att göra utflykter tillsammans med Karl-Markus Gauss? (Jag har redan följt honom en bit längs Donau). Dessutom är det så bra att ett par av hans böcker finns översatta till svenska (och lätt tillgängliga). - I "De döende européerna" tar Gauss oss med till fem olika europeiska regioner. I var och en av dem fokuserar han sig på en folkgrupp "de sefardiska judarna i Sarajevo, gottschee-tyskarna i Slovenien, de albanska arbëresherna i italienska Kalabrien, sorberna i östra Tyskland, arumänerna i Makedonien. " "De döende europeerna" är utgiven av Bokförlaget Perenn. " eine große Erzählung über eine Reise, die vom Burgund nach Transsilvanien, von der Kleinstadt in Thüringen auf die Insel in Griechenland führt, eine Reportage in dreizehn Stationen, die von den Straßen von Bukarest berichtet, im Niemandsland an der Grenze zwischen Slowenien und Kroatien haltmacht, den Geräuschen von Istanbul und der Stille auf einem Militärfriedhof in Italien nachspürt" "Im Wald der Metropolen" är Gauss senaste bok och även den är en berättelse om en resa genom Europa- en kulturhistorisk odyssée.... åh, vad jag längtar att läsa.... och kanske blir även denna bok översatt till svenska- det hoppas jag innerligt.

Donau - en flod värd många böcker

Claudio Magris bok om Donau är ( i motsats till Karl-Markus Gauss om samma flod) tämligen omfångsrik- nära 400 sidor.

-

Jag kommer att göra en resa med båda dessa författare som guider så länge texten räcker och känns intressant.

-

Magris skriver om Rhen kontra Donau- de är motståndare och har alltid utamanat varandra. Rhen står då för "den tyska själens ridderliga hjältemod och oförvägna kärlek till ödet"- medan Donau är "den österländska och asiatiska tidvattensvåg som betvingar den germanska tapperheten" . Längs Donau möts och blandas folkslag- Wien, Bratislava, Budapest, Dakien... här rinner floden fram. Den omsluter det habsburgska Österrike- en blandkultur av guds nåde. ("Gott erhalte Franz den Kaiser" sjöngs på elva olika språk!)

-

"Donau är det tysk-ungersk-slavisk-romansk-judiska Mellaneuropa i kontrast till det germanska Reich"
-

Kontrasten mellan det Preussiska Tyskland och det habsburgska riket blev allt mera uttalad med årtiondena. Habsburgarna skapade sig en egen identitet genom ett övernationellt imperium- ett imperium som också blev en veritabel smältdegel för olika folk och olika kulturer.

-

Så skriver Magris om filsofen Johann Gottfried Herder-en toleransens förespråkare.

"Herder menade att alla kulturer är olika, att det inte finns någon enhetlig mänsklig natur. Han skapade termen ”Einfühlung”, att med hjälp av sina kunskaper och sin fantasi sätta sig in i andra kulturers tänkande och mentalitet, en förutsättning för att kunna studera dem."

-

På frågan om vad en nation var - svarade han:
"Ein großer, ungejäteter Garten voll Kraut und Unkraut. Wer wollte sich dieses Sammelplatzes von Torheiten und Fehlern so wie von Vortrefflichkeiten und Tugenden ohne Unterscheidung annehmen und...gegen andre Nationen den Speer brechen?... Offenbar ist die Anlage der Natur, daß wie Ein Mensch, so auch Ein Geschlecht, also auch Ein Volk von und mit dem anderen lerne...bis alle endlich die schwere Lektion gefaßt haben: kein Volk ist ein von Gott einzig auserwähltes Volk der Erde; die Wahrheit müsse von allen gesucht, der Garten des gemeinen Besten von allen gebauet werden."

-
"Vilket får betraktas som en formulering med betydande tolerans, där nationer och folkkan lära av varandra." (Citaten om och av Herder är tagna från Wikipedia).

I morgon går resan till Furtwangen.

Masurien- förr och nu (mest nu)

Vackra bilder på en vacker trakt- med en sorglig historia. Vid de masuriska sjöarna har flera svåra slag stått- och många har mist sina liv här. Idag råder lugn och man kan hyra kanoter för att paddla sig fram på vattendragen.

-

Jag företar min resa via lånade bilder och via mina böcker- men visst lockas jag av de verkliga vyerna också- vem gör inte det... vilket hänförande landskap! Mina tankar går till alla de olyckliga människor som tvingats lämna den här trakten genom århundradenas lopp.

Ostpreussenlied

-
Land der dunklen Wälder

und kristallnen Seen,

über weite Felderlichte

Wunder gehn.

-

Starke Bauern schreiten

hinter Pferd und Pflug,

über Ackerbreiten

streicht der Vogelzug.

-

Und die Meere rauschen

den Choral der Zeit,

Elche stehn und lauschen

in die Ewigkeit.

-

Tag hat angefangen

über Haff und Moor,

Licht ist aufgegangen,

steigt im Ost empor.

-

(Erich Hannighofer)

Alla bilder från Wikipedia.

En författare från Masuren

Om Arno Surminski har jag redan skrivit lite grann på min blogg- och jag har läst hans "Jokehnen" och blivit mycket berörd. Tyvärr ser det ut att vara den enda av hans böcker som kommit i svensk översättning. Arno Surminski är annars en produktiv författare.

Slottet i Jäglack. (från Wikipedia)

-

Surminski föddes i Masuren- närmare bestämt i byn Jäglack (numera Jeglawki). Under andra världskrigets slutskede ändrades hans liv fullständigt- när ryssarna kom förlorade han allt- och framför allt miste han sina föräldrar som båda sändes till Stalins fångläger i Sibirien där de dukade under ganska snart. Hur överlever man en sådan barndom? Jag vet det inte. Kanske måste man skriva om sina minnen och sin hembygd- som man mindes den.

-

Boken ovan om en järnvägsresa i Masuren tycker jag ser så trevlig ut- det är väl en barnbok men jag får väldig lust att läsa den. Jag lär mig samtidigt från min bok "Masuren- Ostpreussens vergessener Süden" (av Andreas Kossert) att just järnvägen hade en enorm betydelse för utvecklingen av Ost-Preussen och Masuren- framför allt bidrog den till förtyskningen av området. Mellan 1873 och 1915 lades det järnvägsspår i rasande fart mellan byar och städer.

Galiziens huvudstad: Lemberg

Idag heter staden Lviv/Lwow och ligger i Ukraina.





Här en bild på den vackra universitetsbyggnaden.

Galiziens och Lodomeriens huvudstad Lemberg var en blomstrande metropol med inte bara en järnvägsstation utan flera- en av dem byggdes så sent som 1904 och var en mycket påkostad skapelse med glas(taks)täckta hallar och perronger. Här kom fjärrtågen från Wien, Berlin och Paris in. Det var heller inte för inte som Lemberg fick namnet "Lilla Wien".


-
(Hotel George som det ser ut idag)


I Lemberg huserade den galiziska lantdagen, ståthållaren och tre biskopar (en romersk-katolsk, en grekisk- ortodox och en armenisk-katolsk). Här bodde också den judiske överrabbinen. Konsulaten var många och likaså hotellen. Flera höll verkligt hög internationell klass med elektricitet indragen och hiss,telefon och rinnande varmt och kallt vatten. Det elegantaste av dem alla var "Hotel George" som än idag håller hög klass.
-
Det fanns inte mindre än fyra polska gymnasier, ett tyskt, ett rutenskt och så småningom öppnades också ett hebreiskt. Precis som i Wien fanns ett otal caféer.
-
År 1900 bodde cirka 160 000 människor i Lemberg och mer än hälften av dem var polacker , 45 000 var judar och 30 000 var rutener.
-
Lemberg var inte bara ett centrum för byråkrati utan också en så kallad "bibliopol"- det vill säga en stad med en stor mängd förlag och bokhandlar- antikvariat, kritiker och författare. Här fanns "Hermann Altenburg" och "die Polnische Buchhandlung" bland andra. Tidningscaféet "Imperial" var mycket välbesökt.

-
Vem skulle inte vilja bo i en "bibliopol".....?


(Samtliga foton är lånade).
-
Här länkar jag till en mycket fylligare beskrivning av Lemberg- hos Bodil Zalesky.
-
Min källa under hela den här resan i det gamla Galizien har varit Martin Pollacks: Galizien- Eine Reise durch die verschwundene Welt Ostgaliziens und der Bukowina. (Insel Verlag), 2001.

Jag fortsätter att resa

Jag har en etapp kvar på min resa i Galizien- den kommer i morgon. Nu funderar jag på nästa resa som troligen kommer att gå till den östligaste utposten av det gamla tyska riket- nämligen Ost-Preussen. Masurien tänker jag göra ett extra långt stopp i- (en av Masuriens vackra sjöar ses på fotot ovan som är norpat från Wikipedia). Masurien är den sydliga delen av Ost-Preussen.

Det finns flera författare som har skrivit om den här trakten och som har kommit härifrån.

-

Siegfried Lenz ,till exempel, är född år 1926 i byn Lyck som ligger just i Masurien. Just nu är han aktuell med "Vilken teater" som kommer ut i svensk översättning inom kort på bokförlaget Thorén & Lindskog- en pocketutgåva av hans "En tyst minut" kommer också mycket snart även den på Thorén & Lindskogs förlag.

Jag är väldigt nyfiken på den här novellsamlingen som ska handla om just Masurien.

Brody och Podolien- fortsättning på resan

Det nuvarande Podolien- markerat här på kartan med några ljusblåa fält- (det hör numera till Ukraina.) I Martin Pollacks bok om det gamla Galizien läser jag att Podolien alltid varit osäker mark- här drog plundrande horder av mongoler, tatarer, turkar och kosacker fram genom århundradenas lopp. Hit lockades de av stora polska lantegendomar med förmodade (och verkliga) rikedomar. Vägen de kom kallades i folkmun för "den svarta vägen".
-
Podolien är ett landskap fyllt av ruiner- inga städer finns där man inte kan se spår av härjningar och blodiga slag.
-

På bilden ovan den gamla synagogan i Brody- den finns fortfarande kvar men är mycket förfallen.

Marknaden i Brody runt förra sekelskiftet.

En gränsövergång i Podolien- år 1905.




I Brody föddes Joseph Roth år 1894- Han skrev många reportage om sin hembygd och år 1924 förtetog han en resa genom Podolien på uppdrag av Frankfurter Zeitung. Habsburgska väldet hade fallit - Polen hade återfått sin självständighet och i Ryssland kämpade bolsjevikerna för sin överlevnad. I Podolien var dock allt som förut- "So war's, als der Kaiser Franz Joseph regierte, und so ist es heute", sa Joseph Roth . "Visserligen bärs det andra uniformer - men det som är väsentligt förändras inte."

-

Det är tur att Joseph Roth inte fick leva för att se all förödelse som det andra världskriget skapade av hans värld.

Sadagóra

"Poets and writers sang about the rubble that once was Sadagora.
About the little Jewish city – there on the Pruth. They wanted to part the fog. "

-

Sadagóra var en liten förstad till Czernowitz i Bukowina- även kallad "lilla Vatikanen". Åtta kilometer norrut färdades man från Czernowitz- oftast i en fiaker. Hade man starka benmuskler kunde man våga sig på en färd på en velociped.

-

Sadagóra var också känt för hästhandel (och hästsmuggling).

-

Jag har hittat några vackra rader om Bukowina- av Paul Celan:

-

"Landschaft, die mich erfand, wasserarmig, waldhaarig, die Heidelbeerhügel honigschwarz. Viersprachig verbrüderte Lieder in entzweiter Zeit. Aufgelöst strömen die Jahre ans verflossene Ufer."

-

Paul Celan föddes i Czernowitz, Bukowina år 1920.

Zablotow- en barndom

I sin självbiografi "Die Wasserträger Gottes" skriver Manès Sperber om sin födelsestad Zablotow som låg i nordöstra Galizien. "Zablotow- så hette den lilla orten som var så lik hundratals andra städer där Galiziens judiska befolkning trängdes på en liten yta. Vid förra sekelskiftet hade Zablotow cirka 3000 invånare och de var till 90 procent av judisk börd.
-
Det var en smutsig och fattig stad och Manès Sperber tillbringade sina första tio år här. Det fanns varken gas eller elektricitet och husen saknade vattenledningar. Man fick förlita sig på brunnar- och de var få till antalet. De som hade råd anlitade vattenbärare (Wasserträger) och inne i husen förvarade man sedan vattnet i stora tunnor. Ofta trängdes två familjer i ett litet hus och de fick dela kök- inte undra på att fruarna skällde och bråkade med varandra.
-
Redan vid tre års ålder fick Manés börja skolan och genom fönstret kunde han titta ut över Karpaternas höjder som ändrade färg i takt med årstiderna. Bergstopparna tycktes nå ända upp i himlen.... Läraren talade om det fina vattnet som fanns i bergskällorna - om att det var samma klara vatten som funnits där sedan urminnes tider- men ändå aldrig samma vatten. Senare förstod den lille eleven att detta var en första undervisning i begreppet "panta rhei" (allting flyter).
-
Zoblotow ligger vid floden Pruth som är en biflod till den stora Donau. En stor järnbro gick över floden från en sida av staden till den andra. Ibland kunde man göra en tur med flotte. På sommaren badade man och det fanns en speciell badbrygga- till höger var det männens plats och till vänster kvinnornas. Järnbron var stadens stolthet.
-
Att växa upp i Zablotow innebar flerspråkighet- vare sig man ville det eller ej. Man måste göra sig förstådd på ukrainska, polska, jiddish, hebreiska och tyska. Manès Sperber lärde sig fort att Wasser, Woda och Majim var ord för samma sak men han skriver att han orden framkallar olika bilder i hjärnan på honom- så blir det slaviska "woda" något flytande som tas ur en brunn- det hebreiska "majim" tas ur en källa och det tyska "Wasser" kommer från en vattenkran.
-
Vattenbäraren var en viktig person i Zablotow- han var kraftigt byggd och han bar vattnet in i husen under alla årstiderna. Varje gång hade han två fyllda ämbar som hängde från ett ok. Hans rygg kröktes under bördorna. Den lille Manés trodde att vattenbäraren måste vara den rikaste mannen i Zablotow eftersom han arbetade så mycket- men så fick han veta att visserligen var det ett tungt arbete men det var ändå så enkelt att utföra att det inte värderades högt alls. Där såddes ett frö i den lille pojken om att världen var mycket orättvis. Från det ögonblicket "stod han på vattenbärarens sida".
" Mich empörte es, dass Gott uns die Treue so schlecht lohnte, ja, dass er uns bestrafte und nie belohnte. Wir waren die Wasserträger Gottes! Wenn er gerecht war, wie konnte er es dann zulassen, geschweige denn fordern, dass wir von Ewigkeit zu Ewigkeit seine Wasserträger seien?"

Jag började läsa Manés Sperbers "Die Wasserträger Gottes" i går kväll. Det är en mycket levande barndomsskildring om en lika levande stad- men barndomen varade inte länge nog- famlijen tvingades fly undan ryssarna strax efter första världskrigets utbrott. Deras hus fördärvades och alla familjefotona brändes av kosackerna som härjade sig genom staden.

-

Den slutliga dödsstöten för Galizien kom med nazisterna år 1942.


"Die Wasserträger Gottes" , Manés Sperber . På svenska kan man hitta "Som tårar i havet" utgiven år 1957 på Rabén och Sjögrens förlag.

Czernowitz- myt och verklighet

Den här boken har jag nu äntligen i min hand. Cirka 250 sidor- och om enbart Czernowitz, Bukowinas huvudstad .
-
Upplägget är sådant att Czernowitz betraktas av de olika befolkningsgrupperna- de får alla sitt eget kapitel. Här kan man läsa om det österrikiska Czernowitz- det judiska Czernowitz, det polska Czernowitz, det rumänska Czernowitz, det ukrainska Czernowitz- tyskarna i Bukowina får ett kapitel, konst och kultur i det gamla Czernowitz får ett annat- och som avslutning får man flera sidor om myt och verklighet vad gäller denna stad. Ett mycket fint "bihang" förklarar vissa ord och berättar om "speciella och kända personer"- och en "tidstavla" finns också med. Boken är fint illustrerad. Jag känner för att sträckläsa men får nog tåla mig något... det finns annat som ska hinnas med också.

Czernowitz

Vid Karpaternas sluttningar ligger Bukowinas huvudstad- Czernowitz. Idag hör den till Ukraina och mellan 1918 och slutet av andra världskriget var Czernowitz rumänskt territorium.

En mångkulturell stad- på bilden den armenska kyrkan.

År 1875 inleddes en blomstringsperiod- då grundades universitetet i Czernowitz (det östligaste i det habsburgska väldet). Czernowitz blev något av en kulturell metropol.

-

Cirka 75 000 invånare hade staden och två järnvägsstationer. För vidare transport från stationen kunde man hyra en "Fiaker"- (den som syns på bilden ovan är från cirka 1830). Czernowitz kallades ofta för "Lilla Wien". Tidningen som de flesta läste hette Bokowinaer Post- här en länk till äldre upplagor.

-

Det var en typisk lokaltidning med många "små nyheter"- ett mikrokosmos i en tid mera präglad av makrokosmos kanske....

-

Ibland önskar jag att man kunde göra tidsresor... då skulle definitivt Bukowina ligga högt på min lista över resmål.

En vacker vy över ett bukovinskt landskap. (Alla foton är lånade).

Mot Bukowina

Från Zablotów gick järnvägen över floden Prut (som syns på fotot ovan från Wikipedia) och efter cirka 35 kilometer nådde man Bukowinas huvudstad Czernowitz. Landskapet var kuperat och med majsfält, ängar och fruktträdgårdar. Bukowina tar sitt namn från boken (trädet alltså)- buk på polska och ukrainska och buc på rumänska. Bukowina omfattade cirka 10 000 kvadratkilometer och med 75 000 invånare under slutet av 1800-talet. Människorna här var precis som i större delen av Galizien- en väldigt blandning av folk- och språkgrupper. Ruthener, Huzuler, Rumäner, Tyskar....

Från det gamla Radautz i Bukowina.

-

Vy över Kimpolung - nu tillhörande Rumänien (tidigare Bukowina).

(Alla bilder från Wikipedia).

I morgon tuffar tåget in till Czernowitz.

Från Stryj till Stanislau

Det gamla övergivna rådhuset i Kalusz (fotot från Wikipedia)

Det är 12 svenska mil mellan Stryj och Stanislau- det tog tre och en halv timma för snälltåget att avverka den sträckan i början av förra seklet. Då hade man säkert tid att njuta av landskapet - som gick genom Stryjdalen och via badorten Morszyn som även idag är ett populärt resmål och kurort. Efter ett tag vek järnvägsspåren av mot öster och de mäktiga Karpaterna kom inom synhåll igen. Byar som Bolechow och Kalusz hade stora kolonier av tyska nybyggare.

-

Bilden tagen från http://www.ualberta.ca/~german/PAA/Galicians.htm

-

Fram till och med 1867 undervisades det i tyska språket i alla högre skolor i Ost-Galizien. I början av 1900-talet hade tyskan tappat betydelse och bara i två gymnasier kunde man lära sig språket i fråga. (Gymnasierna låg i Brody och i Lemberg).

Ett gammalt foto från Stanislau (taget från http://www.galicia.org.ua/galicia/?q=en/node/9 )

-

I Stanislau bodde cirka 30 000 invånare vid förra sekelskiftet. Hälften av dem var judar- många mycket fattiga. Idag ligger Stanislau i Ukraina och har bytt namn till Ivanov Frankovsk (uppkallad efter författaren Iwan Franko).

-

Jozef Wittlin (Wikipedia)

En författare från den här trakten, Józef Wittlin, (1896-1976) skrev boken "The Salt of the Earth" (Das Salz der Erde) om en tid och en plats som inte skulle komma igen. Joseph Roth skrev förordet till boken. Wittlin flydde till USA år 1939 och återvände inte till sitt hemland.
"Jordens salt" har översatts till svenska (1939) och finns tillgänglig på åtta bibliotek.

Till Bojkernas land- med Martin Pollack

Runt och i Synevidsko Vyzne bodde under förra sekelskiftet cirka 100 000 bojker fördelade på en bit över 100 byar. Synevidsko Vyzne var huvudorten. Bojkerna hade sitt eget språk och sina egna sedvänjor. Mest försörjde de sig som boskapsskötare men de sålde också frukt, nötter och kastanjer på olika marknader. Bojkerna reste långt för att idka sin handel.

-

Här i närheten - nära staden Tuchla besegrade Bojkerna en av Djingis Khans arméer. Detta hände någon gång under 1200-talet. I sin bok om Galizien skriver Martin Pollack att under senare år kom andra erövrare- sågverken. Stora skogar höggs helt sonika ner och smalspåriga järnvägar anlades. På fotot ovan kan man nog se en del av följderna.

Idyllisk bild från bojkernas land... Slawsko heter byn.


-


Floden Opir rinner genom landskapet som till större delen idag hör till Ukraina.

(Foton från Wikipedia).

Författaren Iwan Franko har skrivit om bojkerna i bland annat "Sturm im Tuchla-Tal")