Nyfiken på: Penelope Mortimer

Jag tror absolut att jag har läst något av Penelope Mortimer (1918-1999) men det är i så fall mycket längesedan och jag har glömt bort vad det var. "The Pumpkin Eater" (den svenska titeln är "Fjärde gången gift" - inte särskilt fyndigt....) är den mest kända av Mortimers romaner och den finns att få på Bokbörsen och det är möjligt att en del bibliotek ännu har den i lager. Nya utgåvor kan man säkert hitta via nätbokhandeln. "The Pumpkin Eater" måste väl kunna kallas en modern klassiker och den kom ut år 1962 som författarinnans femte bok. Edna O'Brien sa om den "Almost every woman I can think of will want to read this book".  Det blev en fimatisering också (Anne Bancroft i huvudrollen).

En annan bok i produktionen (som inte var enormt stor) är "Daddy's Gone A-Hunting" från 1958. Även den har tryckts upp i nya utgåvor på senare tid.

Penelope Mortimer levde ett mycket oroligt liv och jag är övertygad om att "verkligheten överträffade dikten"- fadern var präst och han utsatte dottern för det ena övergreppet efter det andra. Detta skriver Mortimer om i sin självbiografi som kom ut i två delar (en tredje del skrevs men den blev aldrig publicerad). Barndomen innebar också ständiga uppbrott eftersom fadern fick tjänster i många olika församlingar. Två äktenskap , ett otal förhållanden och sex barn- så blev facit till slut. Ett hårt liv som ändå blev över 80 år långt.

En förlorad värld

Det ska fortsatt handla om Ostpreussen och jag har läst en essä av Bertram Faensen- den handlar om Fritz von Farenheid (jo, han är släkt med "termometern" på långt håll) och hans makalösa konstsamling som man en gång kunde beskåda i Schloss Beynuhnen.

Fritz von Farenheid föddes år 1815 i Darkehmen (en vy från den lilla staden kan man se ovan) - han var ende sonen och familjens hopp. Fritz skickades till Königsberg för att studera "matnyttiga ämnen" men han fastnade i stället för antikens historia och konst. Det gillades inte men Fritz lyckades till slut - år 1840-tjata sig till en så kallad "Grand Tour" som kom att ta honom till Grekland, Mindre Asien och även Italien. Den resan varade i två år.

Den spartanske fadern gav upp sina försök att göra sonen till en "god preussare" (dvs bli militär eller stor godsförvaltare) och Fritz fick ta hand om ett av slotten i familjen, Beynuhnen, och när fadern gick ur tiden i slutet av 1840-talet blev sonen en rik man (som pojke fick han huvuddelen av arvet) och nu kunde han äntligen ge sig i kast med sina drömmar- ett slott fyllt av konstskatter.

Fritz von Farenheid reste genom hela Europa på jakt efter konst och han lät gjuta av en mängd skulpturer dessutom. Allt fraktades sedan till Beynuhnen.

Foto: Lienhard Schulz

På fotot ovan Humboldt-slottet i Berlin och den byggnaden lät Fritz von Farenheid "kopiera" och så fyllde han den med skulpturer. År 1854 var det hela klart för invigning och allmänheten fick tillträde. Det var inte vilken konstsamling som helst utan den allra största i hela Ost-och Västpreussen. Till skulpturerna fogades också kopparstick och målningar av kända konstnärer.

Slottsparken anlades i engelsk stil. Även här kunde man beskåda statyer och mittpunkten i parken blev ett litet tempel i dorisk stil.

När Fritz von Farenheid dog år 1888 lämnade han efter sig den största privata samlingen konstföremål i Preussen.

Foto: Lienhard Schulz

Efter år 1888 gjordes slottet om till ett fideikomiss och det höll ut till år 1930 då det blev dags för en ny ägare- en stiftelse. Så kom kriget och år 1945 den röda armén. Konsten blev beslagtagen och borttransporterad. Slottet sprängdes i bitar och resterna revs ner. Vissa delar av Farenheids konstskatt har återfunnits men den större delen har försvunnit. (Något kan man hitta på Nationalmuseum i Warswawa.)

Beynuhnen heter idag Uljanowskoje och bara ruiner påminner om Fritz von Farenheid och hans kärlek till konsten.

I knäppskalleland

"Vi är i knäppskalleland", så sa John F Kennedy samma dag som han mördades i Dallas. Det är inte utan att man vill ge honom rätt, speciellt om man går tillbaks i historien. I de amerikanska sydstaterna har våldet alltid varit nära till hands i många olika fomer och skepnader.

Igår hittade jag en trevlig lista hos Bokmania (listor är ofta inspirerande) - 100 böcker som man måste läsa innan man dör. På den här listan fanns en bok som jag har sett på liknande listor förut och det fick mig att börja kika lite närmare på titel och författare.

Robert Penn Warren (1905-1989) är en tämligen bortglömd författare idag men år 1947 fick han Pulitzerpriset för sin roman "All the King's Men" . Boken finns i svensk översättning "Alla kungens män" och den lär bara finnas antikvariskt numera. Den engelska versionen är säkert lättare att hitta.

Knäppskalleland- ja, det lär man hamna i om man läser historien om "Willie Stark" som är huvudperson i Warrens roman. Stark sägs vara modellerad på guvernören och senatorn Huey Long (1893-1935) från Louisiana- en man som inte skydde många medel för att nå och behålla makten i sin hemstat.

Washington Post kallar Long för "The most entertaining tyrant in US history", fast jag tycker inte att tyranner är det minsta lustiga. Huey Longs slut blev också i sann "knäppskalleanda"- han sköts till döds i Baton Rouge.

"Alla kungens män" har jag nu beställt från biblioteket.

Det är listornas tid....

Året går mot sitt slut och man kan göra en sammanfattning av allt som hänt- även då böcker som getts ut och fått extra mycket uppmärksamhet. New York Times har ställt samman "100 Notable Books of 2013". Det är inte mycket på den listan som jag har läst (och jag har inte lust att läsa allt där heller).

Med på listan finns naturligtvis "Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie och även Herman Kochs "The Dinner" (som kom ut på originalspråket nederländska redan år 2009 "Middagen" i svensk översättning).

Eleanor Cattons "Luminaries" kan man hitta och NoViolet Bulawayos "We Need New Names".

Jag har fastnat för Elizabeth Gravers "The End of the Point"- förmodligen för att handlingen tilldrar sig i New England. Det är en familjesaga i flera delar med början under krigsåren på 1940-talet.

En annan bok som väcker mitt intresse är Edna O'Briens memoarer "Country Girl: a memoir". O'Brien är förtjänt av en renässans. Hennes trilogi om Kate och Baba finns i nya utgåvor (The Country Girls, Girl with Green Eyes och Girls in Their Married Bliss). Det lär vara dåligt med de svenska översättningarna- något jag hoppas att det kan rådas bot på.

Tysk torsdag- historiens vingslag

 

Tyskland var en gång ett mycket stort rike och det omfattade stora delar av det som idag är både Litauen och Polen. Det som en gång var Ostpreussen har en rik historia och den är jag intresserad av. Det finns en hel del skrivet om de gamla platserna och i boken "Kulturlandschaft Ost-und Westpreussen" kan man verkligen få sitt lystmäte vad gäller information om vitt skilda ämnen och platser.

Här ovan en bild på det som en gång kallades för Nordens Venedig (det är inte bara Stockholm som har fått den benämningen) -Danzig (idag Gdansk).

I boken finns två hela kapitel om den här intressanta staden- med nedslag både i tidig och senare historia. Vackra illustrationer får man på köpet.

I ett annat kapitel skriver Martynas Purvinas om de litauiska boksmugglarna- en nog så spännande historia om modiga personer som vågade trotsa tsarens diktatur vad gällde det fria ordet. Litauen var på den tiden indelat i Storlitauen och Lilla Litauen. Den "stora delen" var rysk och den lilla tysk. (Jag uttrycker mig nu förenklat). Ryssarna ville med kraft hävda sin makt och då gällde det att införa det kyrilliska alfabetet. Detta gillades inte av befolkningen och det kom att bli till en veritabel guerillakamp. Böcker på det latinska alfabetet tryckes upp i mängd i det lilla Litauen och så smugglade man över på alla möjliga och omöjliga ställen längs gränsen.

Det var mestadels religiös litteratur men inte enbart. Den som ertappades kunde räkna med en gratis semester i Sibirien. Många fick sätta livet till på detta sätt.

"Kulturlandschaft Ost- und Westpreussen" omfattar nära 400 sidor och här kan man läsa om konstakademien i Königsberg, utvandringen från Salzburg till Ostpreussen under 1700-talet, bärnstensletande, Masuren... och mycket, mycket annat. Det är alls inte svårläst - skribenterna är många och- som sagt- ämnena likaså.Ett omfattande register och en historisk överblick får man på köpet.

Kvarnen vid Floss

"En vidsträckt slätt, där floden Floss allt bredare strömmar fram mot havet mellan sina gröna stränder och tidvattnet lidelsefullt skyndar den till mötes och hejdar den i en häftig omfamning."

Så börjar George Eliots (Mary Ann Evans) stora roman om Maggie Tulliver- för det är om Maggie den här boken främst handlar.  Om jag någonsin får för mig att lite så där lagom pretentiöst sätta ihop en lista på "underbara klassiker" kommer "Kvarnen vid Floss" att hamna mycket högt upp på den. 

"The Mill on the Floss", som romanen heter på originalspråket, kom ut år 1860 och den innehåller med största sannolikhet ett av litteraturhistoriens allra finaste kvinnoporträtt (eller flickporträtt för Maggie är mycket ung i större delen av den långa skildringen.). Det handlar också om kvinnor och deras ställning, det handlar om viktoriansk dubbelmoral, det handlar om kärlek (på många plan). Kort sagt: den här boken innehåller så gott som allt man kan önska sig som läsare.

Maggie Tulliver är dotter till kvarnägaren vid floden Floss och hon och hennes bror Tom är "enda barnen". Modern är snäll och menlös och uppfostrad att sköta hemmet och inte mycket annat. Mr Tulliver är duktig på att sköta sin kvarn- familjen är tämligen välbeställd men... han älskar att processa och det kommer så småningom att stå honom mycket dyrt. (Så även hans okontrollerade temperament). Maggie är den som har den stora begåvningen i familjen- men det blir Tom som man satsar på. Han är ju pojke och " i mycket större behov av bildning". (Må vara att det sedan är helt bortkastat).  Trots att Maggie blir orättvist behandlad älskar hon sin bror över allt annat.

I en tid utan säkerhetsnät blir livet svårt om man faller utanför- och det är precis vad som händer när Mr Tullivers processande tar ett mycket eländigt slut. Tom får ta över som familjeöverhuvud och han styr med kraft- även över Maggie som så längtar efter kärlek och uppskattning att hon fogar sig i diktatorsfasonerna.

"Kvarnen vid Floss" ger en god bild av det viktorianska samhället och den ger framför allt en mycket god bild av kvinnornas ställning (detta sistnämnda ämne visste George Eliot mycket om av egen erfarenhet). Bipersonerna är mästerligt tecknade och Gun-Britt Sundströms översättning är berömvärd, tycker jag. Det kan inte ha varit alldeles enkelt att göra vettigt språk av t ex gårdfarihandlaren Bob Jakins många ordrika utläggningar.

"Kvarnen vid Floss"är med rätta en klassiker och därmed har den också ständig aktualitet. Maggies situation är tyvärr inte något som hör det förflutna till- ännu idag tvingas kvinnor underkasta sig "patriarkatets lagar".  Maggies längtan efter ett eget och självständigt liv kommer aldrig att bli mera än just en längtan men det är just skildringen av hennes tankar och hennes väg genom livet som väcker läsarens medvetande och förhoppningsvis stora medkänsla.

"Bror och syster" (Kvarnen vid Floss) har getts ut i pocket av Bonniers förlag. Vill man köpa den i pappersform finns den att få hos t ex AdLibris till ett pris av 19 kronor. Det är sannerligen inte mycket för ett av världslitteraturens mästerverk.

Hittat i den allmänna litteraturhistorien

 Foto: Christian Nyholm-Olsen

På fotot ovan "moster Marie" och året är 1913. Systersonen har just blivit döpt i Lögstörs kyrka på Jylland.  "Moster" var född år 1880 på Christiansö utanför Bornholm och hon hade turen att ha en mycket modern far. "Moster" (och hennes två systrar) fick samtliga en yrkesutbildning- i "mosters" fall en handelsutbildning men hade hon själv fått välja kanske hon hade läst litteraturhistoria för böcker kom att bli en stor del av hennes liv. I mina hyllor har jag hennes "Almindelig Literaturhistorie av  Johannes Scherr" tryckt i Köpenhamn år 1876. Där kan man hitta mycket smått och gott som idag är helt eller delvis bortglömt.

Jag ville läsa vad som fanns skrivet om Mary Ann Evans (som skrev under pseudonymen George Eliot).  Det var inte många rader men i stället hittade jag ett inlägg om Mary Russell Mitford (1787-1855)  (bilden ovan).

Mary Russell Mitford var enda dotter till en far som gillade att göra slut på pengar. Mycket pengar. Detta till trots var dottern  mycket fäst vid sin far och tillbringade en stor del av sitt liv tillsammans med honom. Mary skrev för att bidra till uppehället och hon var mycket produktiv. Idag är nog de flesta av hennes alster bortglömda med undantag för "Our Village" som består av en samling berättelser/sketcher från ett samhälle i  1810- och 1820-talets England. Mary bodde i den lilla  byn Three Mile Cross i Berkshire.

Elizabeth Barrett Browning och Mary Mitford blev vänner och de växlade många brev med varandra. Den brevväxlingen kan man ta del av i bokform.

"Our Village" finns i många utgåvor och jag skulle själv välja en antikvarisk och illustrerad variant. Vill man läsa "gratis" finns många av Mary Mitfords böcker på Project Gutenberg (inklusive "Our Village").

Lite mer information om Mary Russell Mitford HÄR.

En makalös översättargärning

Via diverse irrvägar (för jag hade tänkt att skriva om något helt annat idag) hamnade jag mitt i Svenskt översättarlexikon och där läste jag om översättaren och författaren Eva Alexandersson. Vägen dit gick via novembernumret av "Magazine Littéraire"  där det på sidan 45 finns en stor annons som presenterar filmen "Violette" i regi av Martin Provost.  "Violette" är Violette Leduc- en på sin tid mycket kontroversiell författarinna- som blev mycket berömd för framför allt sin självbiografiska bok "La bâtarde" från 1964. Nu har alltså Leducs liv kommit i ny filmatiserad form och kritiken är både bra och dålig men jag är helt övertygad om att det är en sevärd film (fast hit till Sverige kommer den väl inte).

(Leduc hade ingen mindre än Simone de Beauvoir som beskyddande ängel och musa. )

Nå, så över till Eva Alexandersson och hennes översättargärning- "La Bâtarde" finns nämligen att läsa på svenska, utgiven av Bonniers förlag år 1969 och översatt (just det) av Eva Alexandersson.

Eva Alexandersson (1911-1994) har lämnat en synnerligen diger mängd av översättningar efter sig och hennes språkliga spridning är mycket imponerande. Hon översatte främst från franska och italienska men spanska, tyska och engelska fanns också med på paletten. Mycket omtalad blev hennes tacklande av den säkert synnerligen språkligt utmanande "Rosens namn" av Umberto Eco. Då skrev vi 1983.

" Under arbetet med Ecos roman läste hon de redan utkomna spanska, tyska och franska översättningarna. Den tyska utgåvan tyckte hon helt enkelt var dålig, den hoppade över alla svåra problem och var inte till mycket hjälp; den franska ansåg hon var mycket bra, om än en aning torr. Om sin egen översättning sa hon: ”Man kan aldrig lyckas helt. Det finns alltid något att slå ner på i en översättning, hur bra den än är.” (Svenskt översättarlexikon).

Eva Alexanderssons ypperliga arbete med "Rosens namn" blev både uppmärksammat och prisbelönat.

HÄR länkar jag till Eva Alexanderssons sida i Svenskt översättarlexikon. Nog är raden av översatta böcker imponerande och  lockar till både läsning och omläsning.

NRK

NRK är förkortning för Norsk Rikskringkasting och hos Bokelskerinnen läser jag om romanpriset som program 2 (kulturkanalen, som jag förstår) ska dela ut inom kort (februari). (Hos Bokelskerinnen kan man också se hela den långa listan).

Jag tycker att det är spännande att få se dessa utvalda representanter för modern norsk litteratur. Jag har själv blivit lite extra intresserad av de här tre.

Roy Jacobsens böcker har blivit flitigt översatta till svenska och säkerligen kommer "De usynlige" också att komma ut på vårt språk. Det är en familjehistoria som skildras och det gäller åren mellan 1913-1928- större delen av mellankrigstiden alltså.

En fiktionaliserad biografi om den spanske konstnären Goya- kan det vara något? Jo, det tycker jag och skriver genast upp den här titeln.

 

"I Mitt liv var et hett bibliotek følger vi bibliotekaren k, og hans arbeid ved Drammen folkebibliotek i perioden 1999-2006. Gjennom bøkene han er satt til å sortere, forteller han sin livshistorie; erotikken, dødsangsten, forholdet til samboeren, familien og hjembyen - sett i lys av forfattere som Roth, Kafka, Proust, Beckett, Joyce m.fl. Et sentralt tema er hvordan bevisstheten (hos en litteraturelsker) hele tiden er i dialog med skrivekunsten, så å si befinner seg inne i den. Fortelleren undersøker hvordan den store litteraturen ankommer det han kaller «historiens utkant»; det lille og lokale livet. "

 

Nu gjorde jag det lätt för mig men visst låter det intressant ?

 

 

En kedjereaktion

Fotot av Arne Garborg och hans hustru Hulda är taget cirka 1890 och fotografen hette August Haraldsson.

Det är inget ovanligt att läsningen av en bok ger upphov till läsningen av en annan- och så vidare med en massa "mer eller mindre fria associationer".

Jag hade till exempel stort utbyte av "Kära Hjalle Kära Bo" (brevväxlingen mellan Hjalmar Söderberg och Bo Bergman under femtio år). I flera brev skrev Bo Bergman om en roman han hade läst och som gjort ett djupt intryck på honom- han bad enträget att "Hjalle" också skulle läsa- och det gjorde han så småningom. Boken i fråga var den norske författaren Arne Garborgs "Trette men" från 1895.

Arne Garborg kände jag inte alls till (det är ganska härligt att vara obildad för då finns det ju så mycket man kan förkovra sig med). Jag hade turen att få tag på "Trötta män" (alltså en svensk översättning) - ett fjärrlån från Linköpings universitetsbibliotek.  Fjärrlån är en utmärkt institution, den är jag så tacksam för.

Arne Garborg (1851-1924) var säkert en kontroversiell herre på sin tid och han var en förkämpe för nynorska. "(I Sverige har vi en enda skriftspråksnorm. I Norge har man bokmål, den skrivna norska vi bäst känner till (egentligen en anpassad danska från den tid länderna var i union), och nynorska som bygger på de talade norska dialekterna." Citerat från en artikel i SvD 18.12 2012 av Anna-Malin Karlsson.)

Det här hämtar jag från bokens baksida:

"Strömningarna inom konsten och idédebatten i Skandinavien hade vid slutet av förra sekelskiftet ett centrum i Kristiania där den s k Kristiania-bohemen (en sammanslutning av en rad kända författare och konstnärer) var tongivande. Denna miljö har skildrats livfullt av Arne Garborg i hans romaner Män och Trötta män."

"Trötta män är en bok om tro, hopp och kärlek--- impressionistiska dagboksanteckningar om en splittrad och sökande människas kamp mot pessimism och livsleda--- . "

Det kallades också för "fin de siècle-stämning".

Carl-Henning Wijkmarks bok "Vi ses igen i nästa dröm" (som fått komma med på fotot ovan) handlar kanske inte direkt om trötta män men "inre arkeologi och att stiga ner i sitt personliga ursprung" låter oerhört originellt och spännande.

Om livet i Greenwich Village

"Kafka Was the Rage" är den engelska titeln på Anatole Broyards minnen från sitt 50-tal i New York. Nu kommer den här boken i svensk översättning (snart) och "Vykort till litteraturen: memoarer om Greenwich Village" heter den då.

Det är Ràmus förlag som står för utgivningen.

Jag drogs till titeln och så blev jag givetvis tvungen att ta reda på vem han var denne Anatole Broyard. Om man läser Wikipedias artikel (men Wikipedia gör man klokt i att inte använda som enda källa både här och i övriga sammanhang) hamnar man mitt i ett getingbo och man lär sig inte så mycket om skribenten som sådan (och det är väl den personen jag är mest intresserad av som läsare).

Anatole Broyard (1920-1990) var en framstående litteraturkritiker och knuten till framför allt The New York Times. Han skrev mestadels kortare stycken (noveller och essayer) men han hann också med att skriva ner sina minnen från Greenwich-tiden innan han dog. (Broyard drabbades av prostatacancer och han kämpade mot tiden- de här memoarerna kom ut postumt. (1993).

Jag ser fram emot att läsa om Anatole Broyards liv i New York och det kan hända att jag läser på engelska först.

 Jag kan berätta att Wikipedias artikel om Broyard lyckades reta upp den amerikanske författaren Philip Roth så till den milda grad att han fann för gott att skriva ett långt öppet brev som publicerades i tidningen "The New Yorker".

Vill man läsa mera om Anatole Broyard skriver Jim Burns HÄR.

Siegfried Lenz Amerika

Jag har skrivit om den här boken tidigare men eftersom de här dagarna får mig att minnas en annan tid- en tid som verkligen har etsat sig fast i hjärnan på alla oss som var med- blir det omtagning.

Siegfried Lenz har varit produktiv som författare i så gott som hela sitt liv och hans böcker har också översatts flitigt till andra språk- bland annat svenska (Förlaget Thorén & Lindskog har bidragit med två kortromaner "En tyst minut" och "Vilken teater").

Förra året kom Lenz ut med "de enda dagboksanteckningar" han fört- och det var noteringar från en resa i USA under hösten 1962. Resan varade i drygt en månad och författaren kryssade sig fram i staterna från öst till väst och så tillbaks igen via bland annat New Orleans. Avsnitten är korta och koncisa men Lenz är givetvis en mycket god iakttagare (med "the writer's eye)- han missar inte mycket med sin örnblick.

Nu var det alltså 1962 och när Lenz anländer hamnar han så gott som genast mitt i en av de allra största politiska kriser någonsin- Kubakrisen. I Boston råder det full beredskap den 24 oktober och invånarna där väntar på det krig som de är helt säkra på ska komma. Man frågar efter skyddsrum och "säkra platser". Hotellets portier säger "The United States are prepared to go to war". Lenz kan inte göra så mycket utan fortsätter att äta sin stadiga frukost (han uppskattar mycket frukostarna i USA).

"Amerikanisches Tagebuch" är lättläst och ger en mycket god bild av det amerikanska samhället som det var då- man kan också läsa om den tacksamhet som det tyska folket kände inför president Kennedy som "räddade Berlin undan ryssen". Det var inte för inte som Kennedy blev så hyllad i just Berlin sommaren 1962- men det är givetvis en annan historia.


Det här inlägget borde jag ha skrivit i torsdags men ... nu blev det bättre sent än aldrig.....

Bror och syster

En händelse som ser ut som en tanke men det var en ren sinkadus att jag råkade få hem två böcker på temat "bror och syster" på en och samma gång.

Eimear McBride tilldelades "The Goldsmiths Prize 2013" för debutromanen "A Girl Is A Half-formed Thing" som handlar om en mycket speciell syskongemenskap mellan en syster och hennes sjuke bror. Det är dock inte bara en relation som skildras utan också en del av ett samhälle. Språket är lite av en utmaning (man får tänka James Joyce...) men en utmaning som jag är övertygad om kommer att ge stor utdelning. Eimear McBride har fått fina recensioner och många lovord för sitt förstlingsverk. Jag återkommer när jag har läst klart.

Undanstoppad på en hylla i ett dolt hörn hittade jag (i en av de där stora och ganska trista bokhandlarna vars namn jag vill låta vara osagt) George Eliots "Bror och syster" (The Mill on the Floss). Det är en tegelsten på nära 800 sidor - George Eliot har ett ganska "omfattande" sätt att skriva. Just den här romanen har jag inte läst (men väl annat av henne) så jag var snabb att ta med den hem.( Så slapp man belasta sina hyllor med något så tråkigt som en klassiker.)

George Eliot skriver med vass humor och stor insikt- och ja, det handlar om Tom och Maggie- bror och syster som växer upp tillsammans i en tid då kvinnor skulle tiga still och vänta på att bli fördelaktigt gifta. Verkligt spännande läsning och även här skriver jag "återkommer senare".

Boken som jag förmodligen inte kommer att läsa

Det är mycket möjligt att Jonathan Mayos bok är både välskriven och intressant- men jag orkar inte läsa mera om den där hemska dagen i Dallas för idag exakt 50 år sedan. Då vill jag hellre läsa böcker om Kennedys liv och gärning- gott som ont.

Min generation är präglad av det kalla kriget, rymdkapplöpningen och Vietnamkriget. I USA kämpade medborgarrättsrörelsen för allas lika rättigheter i sydstaterna (oberoende av rastillhörighet). Jag minns morden, jag minns upploppen.  Jag minns också den unge och nytillträdde presidenten som var omgiven av en alldeles speciell aura och med ordet i sin makt. Han var symbolen för något nytt och mycket annorlunda på den politiska arenan och vi som var unga lät oss ryckas med och begeistras fastän vi kanske inte förstod så mycket av det som hände bakom kulisserna (jag var inte gammal när Kennedy svor presidenteden).

John F Kennedy har det skrivits en oändlig mängd böcker om- jag har ett fåtal av dem i min hylla men Robert Dalleks "An Unfinished Life" och Ted Sorensens "Counselor" är båda mycket välskrivna och lärorika redogörelser för en tid som aldrig kommer tillbaka. 

Systrarna Lasson

Bokken (Caroline) Lasson 1871-1970

I Agnes Henningsens memoarböcker (fjärde delen- "Kaerlighedssynder") kan man läsa en hel del om en av hennes bästa och käraste väninnor norska Bokken Lasson.

"Först i 1904 skrev mín norske veninde og spurgte om jeg midt i februar vilde fölge hende til Hamborg og Leipzig... hun haded at vaere alene paa turné. Paavirket af Holger Drachmann var hun i stedet for koncertsangerinde blevet varietéstjerne. Det var lige noget for mig! Og hendes fortryllende selskab. Og alt gratis i to maaneder.---"

Bokken Lasson var utbildad sångerska och hon slog sig senare fram som kabaréartist. Hon och hennes make grundade så småningom "Chat Noir" i dåvarande Kristiania. (Året var 1912). Nu är vi alltså bara framme vid år 1904 och Agnes Henningsen är glad och lycklig över Bokkens generösa erbjudande.

"Jeg begynder at glaede mig", sagde jeg og lo af fuld hals. "Hver en af Bokkens söstre er en oplevelse." --- Imens löb min ivrige mund over om Bokkens söstre. Den smukke laegefrue paa Eidsvold som jeg havde besögt. Malerinden Oda Krogh som jeg havde set skride frem i Tivolis gange ved sin berömte mands side som et smidigt rovdyr."

Oda Krogh (f. Lasson 1860-1935) gift med konstnären Christian Krogh (och själv mycket skicklig konstnär).

Tavla målad av Oda Krogh


En annan av Bokken Lassons systrar var Alexandra (1862-1955) som var gift med konstnären Fritz Thaulow. "Fritz Thaulows höje frue som paa gennemrejse fra Paris til Norge havde imponeret mig med fransk frokost og som lignede det stolte portraet Herman Bang havde lavet af hende i sin pariserroman: Michaël."

Soffi Lasson (1873- 1917) - yngst i systraskaran- gifte sig med Holger Drachmann  (1846-1908). Soffi var en skör kvinna och även om hon var dominerande var sinnet bräckligt. Hon led svårt av depressioner och tvångstankar.

"Hvad fejler hun dog?" spurgte jeg. "Depressioner", svarede Bokken. "Ordet kender jeg men er det ikke noget med termometre?" spurgte jeg lidt aengstelig for at ville til bunds i en sag som var Bokken pinlig. "Vet du heller ikke hvad manio-depressiv er?" spurgte hun. --- Min erfaring er bare at fok med den sygdommen bli mest vonde mot dem som holder mest av dem."

De sista kapitlen i Agnes Henningsens bok handlar mest om Skagen och en sommar där i början på förra seklet. Här "paraderar" de- Holger Drachmann med den unga hustrun Soffi , P.S. Kröyer och flera andra kulturpersonligheter från den tiden.

Det känns som om jag måste fortsätta läsningen av Agnes Henningsens nedtecknade minnen.... vilket rikt liv den kvinnan hade.

Fotograf Mary Steen

 "Alt hos Mary Steen var kraftigt og energisk. Hun rystede på det löveagtige hoved og ville ikke have elev. Hun ville fraråde enhver at få atelier i Köbehhavn. Jeg gav mig til at beundre hendes store gruppebillede fra Fredensborg. "De som har hele hoffet. Går det da ikke Dem storartet?"
   Det svarede hun ikke på. Hun fortsatte: "Det er sjaeldent ens bestilling er så behagelig at man vil anbefale den til andre." (sid 57 "Byen erobret" av Agnes Henningsen (1943) och i nytryck av Gyldendal år 2000).

Mary Steen (1856-1939 -självporträtt ovan) var en av Danmarks mest kända fotografer på den här tiden och hon blev flitigt anlitad av hovet.

 Porträtt av Edvard Brandes

Mary Steen behärskade den svåra konsten att fotografera interiörer i en tid utan elektriskt ljus. Här har hon "plåtat" drottning Victoria och hennes yngsta dotter Beatrice.

Det var inget lätt arbete att vara fotograf i början av förra seklet- utbildningen var lång och det förväntades att man skulle gå i lära under en längre tid (ofta ett par år). Glasplåtarna som användes var sköra och retuschering var mycket viktigt att behärska till fullo. Bakgrunderna skulle vara passande och objektet skulle sitta absolut stilla och helst fångas på ett så fördelaktigt sätt som möjligt dessutom var utrustningen tung och klumpig.

Mary Steens råd att inte sätta upp ateljé i Köpenhamn var säkert gott- konkurrensen måste ha varit ganska mördande. Bäst då att hitta en mindre stad (men tillräckligt stor för ett rejält kundunderlag) och starta sin rörelse där.

Det var Mary Steen som uppmanade Agnes Henningsen att öppna en frisersalong men hon sa också: "De skal ikke röre ved hår. Det må de slet ikke. Det finder vi sagtens nogen til. De skal bare modtage i Deres mönstersalon. Slank. Sortklaedt. Selv mondaen."

När staden erövrades

När man väl har börjat läsa Agnes Henningsens memoarer kan man inte sluta. Nu har jag skaffat mig del tre och fyra också och läser, och läser. I del tre handlar det mesta om Köpenhamn och Agnes desperata försök att hitta en försörjning för sig själv och sina fyra barn sedan maken tvingats fly till USA (han var lärare och hade kysst en av eleverna).

Agnes är inneboende hos författaren Karl Ewald och hans familj (Karl Ewald var far till hennes yngste son, Poul). Något måste hon nu hitta på att försörja sig med. Hennes försök att få utbilda sig till barnmorska går om intet och så kommer hon på att hon ska ta lära hos en fotograf " I morgen på samme tid går jeg til sagförer efter fire hundrede kroner til at laere fotografering for", svarade jeg."

Agnes Henningsens tankar om fotografyrket visade sig vara mycket orealistiska och det gick inte så bra (mer om detta i nästa inlägg). Men.... att bli hårfrisörska skulle kanske gå bättre och så startar hon upp en salong "Manon" men inser snabbt att hon inte kan frisera (heller) men det finns det ju utbildat folk för- som man kan anställa -och så får det bli.

Det är många turer i Agnes liv och tråkigt är det sannerligen inte och nog kan hon skriva fängslande om sina erfarenheter. Memoarböckerna skrevs ganska sent i hennes liv men beskrivningarna är detaljerade och levande. Agnes Henningsen fick möta så många av den tidens kulturpersonligheter och hon verkar mycket uppriktig i sina omdömen. De här böckerna ger också en väldigt fin inblick i tidens strömningar och idéer.

Jag sitter som klistrad och ja, det blir nog läsning av resten av memoarböckerna också.....

Paradisäpplena

Martin A. Hansen

"Paradisäpplena" eller Paradisaeblene som boken heter på originalspråket innehåller sju stycken noveller och en av de allra starkaste är den som har fått ge namn åt hela samlingen. Martin A. Hansen behärskar den svåra novellformen till fullo och berättelsen om den lille pojken som är på väg hem från sin momor med en korg paradisäpplen är  mångbottnad, vacker och både svår och lätt på samma gång. Man kan läsa den som en spännande historia om en pojke som går vilse i skogen men man kan också börja fundera på den djupare mening som döljer sig i författarens ord och meningar. Man kan dessutom läsa novellen för att njuta av det vackra språket.

"Mormor kom med en kurv fuld af små gulröde aebler, som hon kaldte paradisaebler. De var meget söde og fine i smagen, saerlig når de blev lidt runkne. Kurven havde facon som en lille kiste, den havde et hvaelvet låg og et lukketöj, som mine söstre altid havde troet var af guld. Den havde en behagelig hank med håndtag af rödt flöjl. Vi syntes, det var en eventyrlig kurv. Jeg skulle baere paradisaeblerne hjem i den."

Mormor är trygg- hon bor ensam och räds ingenting- hon har sin tro och när vinden rör snöbärsbuskens grenar mot fönsterrutan tänker hon att det är änglarna som går vakt runt hennes stuga och råkar nudda den med vingarna. Så ska pojken gå hem med äpplekorgen i dimma och mörker. Det är fortfarande kallt och isen ligger kvar på sina ställen. Ån är täckt av svart is och pojken ska ta sig över- han blir övermodig när han lyckas och känner sig oövervinnlig. Tänk om han kunde gå vilse!

"Nu går jeg vild! råbte jeg. Jeg lukkede mormors kurv på, det faldt mig ind, tog en håndfuld paradisaebler og kastede dem ud i mörket omkring mig. Så gav jeg mig til at lede efter dem."

Mörkret har fallit helt, det är svart, dimman omsluter landskapet och det finns många faror på vägen för en pojke som har tappat riktningen och som nu verkligen är "vill" på färden. Kommer han att nå hemmet helbrägda?

Berättelsen om "Paradisaeblerne" är mäktig och lämnar ingen läsare oberörd. Det gör heller inte novellen om den stackars utsatta Rita "Arme Rita" liksom "En isbod åbner" (om konsten att sälja glass där det inte finns så goda förutsättningar för det).

Och jag önskar att de här fina novellerna gavs ut på nytt......

The Year

                I

A storm of white petals,
Buds throwing open baby fists
Into hands of broad flowers.

                II

Red roses running upward,
Clambering to the clutches of life
Soaked in crimson.

                III

Rabbles of tattered leaves
Holding golden flimsy hopes
Against the tramplings
Into the pits and gullies.

                 IV

Hoarfrost and silence:
Only the muffling
Of winds dark and lonesome-
Great lullabies to the long sleepers.


Carl Sandburg

Marianne North

Fotot av Marianne North är taget på dåvarande Ceylon av en av fotokonstens pionjärer Julia Margaret Cameron (1815-1879).

" Fotografen hade ett drygt arbete med att ge mig den rätta exotiska inramningen".


Marianne North (1830-1890) var en tidig globetrotter- en vagabond men inte utan fokus. Hon var nämligen mycket intresserad av växter. Med sig på sina resor hade hon målarfärger, penslar och staffli.

"Vilken tur att naturen givit kvinnorna fingrar som kan sticka, måla och liknande. Annars skulle de väl bli galna"- så skriver Marianne North i sin självbiografi. Hon fick själv vänta länge innan hon kunde förverkliga sina drömmar- och det var först sedan hennes föräldrar gått bort som Marianne North lyckades lämna London och allt det som kändes instängt och tråkigt för en kvinna som bara längtade bort och ut. Hon kom att tillbringa cirka 20 år på resande fot och hon var så gott som överallt i världen -Europa, USA, Karibien, Indien, Brasilien, Indonesien, Japan....

Kew Gardens fick en botanisk trädgård år 1880 och två år senare kom ytterligare en attraktion: Marianne Norths många målningar av vackra och exotiska blommor fick ett alldeles eget galleri (och det finns där än i dag). 

Om Marianne North har jag läst i "Resenärer i långkjol" av Ulla & Olof Siljeholm (Carlssons förlag 1996- en bok från bibliotekets magasin.).

Marianne Norths självbiografi " Recollections of a Happy Life" finns i nya utgåvor. "A Vision of Eden" är som jag förstår en förkortad utgåva av självbiografin och den finns att få för en spottstyver via diverse nätantikvariat. (Jag har inte kontrollerat om det finns möjlighet att läsa Marianne Norths bok via Project Gutenberg men kanske är det så.)

HÄR en länk till Kew Gardens webbsida där man kan se en del av Marianne Norths imponerande blommor och växter.

Min helgläsning

Den danske författaren Martin A. Hansen (1909-1955) ska förgylla min helg. I skolan fick vi läsa flera av hans noveller men han skrev många och jag har tänkt att ägna mig åt de sju som finns samlade i "Paradisaeblerne og andre Historier" (1953). Romanen "Lögneren" kom ut år 1950 och den har en alldeles speciell historia.

"Lögneren" skrevs för att läsas på radio och Martin A. Hansen skrev under stark press- men boken kom att bli en stor framgång och den såldes i över 400 000 exemplar. (Den finns översatt till svenska).

Martin A. Hansen fick ett alldeles för tidigt slut på sitt liv och omständigheterna var mycket tragiska:

"Endnu værre blev det, da han under en nordisk litteraturkongres i Stockholm fjernede en plet på sine bukser med noget medbragt rensevæske. Han fandt det uforsvarligt at hælde den giftige væske ud i vasken, og hældte den i stedet for i sit vandglas på natbordet. Da han om natten vågnede og var meget tørstig, tømte han glasset. Han tog til skadestuen, hvor han forpint sad og ventede på tur, da Palle Lauring  fik ham opsporet og råbte: "Så skynd jer dog og lad ham komme til! Det er Danmarks største digter, der sidder derude og dør!" Så først blev Hansen pumpet ud, men nyrerne havde taget yderligere skade, og førte til hans tidlige død. " (Danska Wikipedia)

Bokomslagen är vackert illustrerade av konstnären Ib Spang Olsen.

 

Året var 1969

Pär Lagerkvist (foto: Ateljé Uggla).

År 1969 var året då en svensk TV-kanal blev till två- den så kallade kanalklyvningen ägde rum i december det året och TV-publiken fick finna sig i en irriterande liten vit pil som blinkade envetet när det var dags för programbyte i grannkanalen (detta upphörde så småningom). År 1969 var också ett särdeles gott år för den så kallade TV-teatern, en institution som jag verkligen saknar i dessa såpoperornas och realityshowernas tider. Man hade som sagt inte så många kanaler att välja på men nog var utbudet av oändligt mycket högre kvalitet än det är numera. Den tiden kommer aldrig tillbaka och det är bara att vara tacksam över att man har fått uppleva den.

Den 9 februari år 1969 spelade TV-teatern "Hissen som gick ner i helvete" i regi av Bengt Lagerkvist (son till Pär Lagerkvist).  Jag minns just den företställningen mycket väl- en av huvudrollerna spelades av ingen mindre än Ernst-Hugo Järegård och jag tror att han som vanligt fick "skurkrollen" i det här fallet "kamrer Jönsson" som hamnar i helvetet tillsammans med "lilla frun" (inte kamrer Jönssons fru).

"Hissen som gick ner i helvete" är en av flera noveller/berättelser i samlingen "Onda sagor" av Pär Lagerkvist (från 1924). Kamrer Jönsson och "lilla frun" är på väg till en liten herdestund på ett hotell och kliver in i hissen- men.... den går åt helt fel håll och landar efter en lång färd nedåt- i helvetet. Där i djupet finns både manliga och kvinnliga djävlar och så en uppassare som verkar bekant.....

I "Onda sagor" kan man också hitta "Far och jag" en mästerligt berättad historia om ångest och skräck. Det börjar med en helt vanlig söndagspromenad. Den tioårige pojken (författaren som barn) tar sin far i handen och går ut i skogen för att lyssna på fågelsång och se på blommor och blad. Det är en så vacker dag och allt är stilla och trivsamt men så faller mörkret.... naturen förvandlas i ett svep och trots att fadern är helt lugn så förmår han inte påverka den lille pojken som hetsar upp sig mer och mer och undan för undan stegras spänningen till ett starkt crescendo.

"Jag kände mig ensam, övergiven. Det var så underligt att bara jag var rädd, inte far, att vi inte tyckte detsamma. Och underligt att inte det han sade hjälpte mig, så att jag inte behövde vara rädd mer. Inte ens det han sade om Gud hjälpte mig. Jag tyckte han också var hemsk. Det var hemskt att han fanns överallt hör i mörkret, nere under träna, i telefonstolparna som mullrade- det var nog han- överallt. Och så kunde man ändå aldrig se honom."

Det finns en del böcker i nytryck (och även några e-böcker) av Pär Lagerkvist och "Dvärgen" ska komma ut på nytt nästa år. Jag hoppas att man satsar på "Onda sagor" också och varför inte Lagerkvists vackra dikter?

Vinnaren av The Goldsmiths Prize

"The Goldsmiths Prize has been established to celebrate the qualities of creative daring associated with the University and to reward fiction that breaks the mould or opens up new possibilities for the novel form. Accordingly, the annual prize of £10,000 will be awarded to a book that is deemed genuinely novel and which embodies the spirit of invention that characterises the genre at its best."

The Goldsmiths Prize har i år tilldelats författarinnan Eimear McBride och romanen A Girl Is A Half-formed Thing. Man kan provläsa lite i boken på t ex Amazon och bilda sig en uppfattning- och ja, språket är säkert lite av en utmaning men jag tror att man blir väl belönad om man gör sig  mödan.

På den korta listan hittar man t ex "Tapestry" av Philip Terry- boken som handlar om Bayeuxtapeten och kvinnorna som broderade (och där kan man tala om språklig innovation också men det var en mycket spännande berättelse!)

Jag tänker läsa Eimear McBrides bok- dels för att jag är nyfiken dels för att jag tycker att det är värt att stödja (om än i väldigt blygsam mån) ett litet och oberoende förlag- för det är ju oftast dessa förlag som "vågar" och som ser till att vi får möjlighet att läsa annat än så kallade "säkra kort".

Sällskap för kvinnor

och då menar jag kanske främst boken till höger - (Wallace Stegner  är en författare som kan avnjutas av båda könen.)

Woman's Home Companion var en stor tröst och ett mycket efterlängtat sällskap för så många kvinnor i USA under nära 100 år (1873-1957). Det var ett månadsmagasin som innehöll precis den rätta blandningen av "följetänger", stick- och virkbeskrivningar, råd för hemmets skötsel och så matrecept. De där matrecepten blev verkligt populära och det gavs ut flera omgångar kokböcker på dem.

Min svärmor Marion (som jag aldrig hann träffa) fick sitt exemplar av den här kända kokboken när hon gifte sig (ett år innan "the day of infamy" alltså den 7 december år 1940- datumet i fråga gjorde att man aldrig ville fira bröllopsdag i det huset.) Kokboken är sliten och mycket väl använd och många av favoritrecepten lärde hon ut till sina fem söner (som alla tvingades lära sig att laga mat).

Jag tänker mycket på Marion när det är Thanksgiving- hennes recept på "turkey stuffing" (taget från just den här kokboken) var osedvanligt lyckat och hennes efterättspajer lär ha varit gudomliga.

Wallace Stegners roman "The Big Rock Candy Mountain" har jag precis börjat läsa men redan efter några sidor pratas det om Woman's Home Companion..... Plats: The Dakotas- och tiden är förra seklets början. Fortsättning följer så småningom.

Tysk torsdag: Berlin, Berlin!

På ett nätantikvariat hittade jag den här boken "Berlin literarisch". Den kunde jag så klart inte motstå och nu har jag i min hand lite över 300 sidor med blandade intryck från blandade författare. Här finns både nytt och gammalt (mest gammalt och det tackar vi för!). Berlin är den gemensamma nämnaren.

Det är också blandat vad gäller dikt och prosa vilket verkligen tilltalar mig. (Inte glömma bort lyriken!). Som en liten krona på verket får man också förslag på litterära stadsvandringar.

Den här typen av bok gillar jag för den kan (och ofta blir det just så) inspirera till vidare läsning av så många författare. Boken har flera kapitel med lockande titlar: "In literarischer Gesellschaft" - "Berliner Vergnügungen" och ett antal "Strassenbilder".  Bland de mera kända författarna finns exempelvis Hans Fallada, Kurt Tucholsky, Robert Walser och Theodor Fontane representerade.

Jag citerar från de sista raderna i en dikt av Mascha Kaléko:

---
Hier war mein Glück zu Hause. Und meine Not.
Hier kam mein Kind zur Welt. Und musste fort.
Hier besuchten mich meine Freunde
Und die Gestapo.
Nachts hörte man die Stadtbahnzüge
Und das Horst-Wessel-Lied aus der Kneipe nebenan.
Was blieb davon?
Die rosa Petunien auf dem Balkon.
Der kleine Schreibwarenladen.
Und eine alte Wunde, unvernarbt.

Från dikten Bleibtreu heisst die Strasse som man kan hitta i diktsamlingen In meinen Träumen läutet es Sturm.

Mascha Kaléko (1907-1975) föddes i det gamla Galizien (Chrzanów) i den del som idag tillhör Polen. Precis som så många andra flyttade hon med sin familj därifrån efter första världskriget. Främst är hon känd för sina dikter som hon först fick publicerade i tidningarna Vossische Zeitung och Berliner Tageblatt. En del av hennes dikter har översatts till andra språk (bl a engelska).

Gränstrakter- ett kvinnoöde

En idyllisk bild från en gränstrakt. Fotot är taget inte så långt från Kirkenes i norra Norge. Fotografen hette Ellisif Wessel (1866-1949) och hon var en stark och målmedveten kvinna, en kvinna som kämpade för de svagas rättigheter i en svår tid.

Ellisif Wessel var gift med en läkare och paret bosatte sig i Kirkenes långt ovanför polcirkeln. Det kom att bli ett mycket hårt liv och Ellisif drabbades av många personliga sorger. Ändå orkade hon att leva vidare och arbeta för att andra skulle få det bättre. Hon var en eldsjäl.

 Bor man i gränstrakter lever man ofta under krigshot- här en bild från 1944. Den tyska arméns representant stoltserar på fotot.

 Idag är Kirkenes mycket präglat av närheten till Ryssland. (fotot är lånat).

Om Ellisif Wessel och hennes liv i gränslandet och i Kirkenes har bland andra Cecilie Enger skrivit.
Preus Museum har många av Ellisif Wessels foton i sina arkiv. Även Varangers Museum har mycken information om denna fascinerande kvinna.

Ser du en fattig smågutt
sitte der sulten og trett av gråt-
hils ham og kyss hans bleke kinn,
for han er sorgen min.

Så du de bitre tårer
Kysset dem bort, men manglet bröd
Strömet det gjennom ditt harme sinn:
Han viser veien min!

Hör mig, du bleke lille-
sorgen du baerer i denne stund
gråten jeg ser omkring din munn
skal vende verdens grunn.

Ellisif Wessel (1903).

Det underliga

Det underliga

Rymden brinner middagsklar.
Skuggorna stå korta.
Underligt att allt blir kvar,
när man själv är borta.

Eller tänk om det är vi
som blir kvar och världen
blott en syn som drar förbi
över huvudgärden.

Skog och äng och berg och sjö,
skyarna som välva,
intet märker att vi dör,
Märka vi det själva?

Äro vi som leva här
bränsle eller flamma?
Liv och död, kanhända är
det i grund detsamma.

Från diktsamlingen Trots allt (1931) av Bo Bergman

En gång älskar man

"Moi" självporträtt av Hjalmar Söderberg från år 1890 (då var han 21 år gammal).

Den 29  januari skriver Söderberg ett brev till Bo Bergman från Kristianstad- här de första raderna:

Kära Du,

Här har du dåliga verserna. Jag högaktar dig för din kärlekshistoria, som med all vanlighet är egnad att förvandla grå tristess till kilig zerrissenheit och att ingifva en stolt känsla af beröring med världens dåligheter.

Läser Huysmans. Han vill ha monopol på sin neurose, och det retar mig. Bangs ligger centralare.-----

ATT LÄNGTA

En gång älskar man,
kanske,
En gång dör man.
En gång längtar man.
Det är när man är ung
och står i solen.
Man säger ej att man är lycklig
och tror det icke-
man längtar.
Man talar kanske helst om vissna blad,
om natt och höst och vindens suck i träden
och böjda vandrare på öde vägar
- man lever dock:
man längtar.
Man längtar långt-
längre än tanken når
längtar man
och hoppas icke.
Och narrar tro,
att längtan utan hopp är sorg och plåga.
Nu är det grått och skymning
ute och inne.
Nu är det alltid skymning.
Och jag, som ännu räknar unga år,
jag sitter tom och trött och längtar
efter min gamla längtan,
- min första ungdoms längtan.

Hjalmar Söderberg, 1892.

Om starka vänskapsband

Charon, du gamla färjman, ro hit ett tag.
Mitt namn är Bo Bergman. Nu kommer jag.

Han blev mycket gammal, Bo Bergman- nära 100 år och han var klar in i det sista. Inne på bibliotekets öppna magasin hittade jag Per Wästbergs utgivning av valda brev som skickats mellan de två vännerna Hjalmar "Hjalle" Söderberg och Bo Bergman. "Kära Hjalle Kära Bo". (Boken är från 1969- två år efter det att Bo Bergman gått ur tiden). Brevväxlingen var som intensivast i slutet på 1800-talet för att sedan minska i frekvens men kontakt höll de så gott som hela tiden fram till dess att Hjalmar Söderberg gick bort i oktober år 1941.

Bo Bergman (1869-1967) valdes in i Svenska Akademien år 1925 och satt på stol 12. Jag tror att han är mest känd för sina vackra dikter men han var också en mycket skicklig novellskrivare för att inte tala om teaterrecensent. I mina hyllor har jag förutom dikterna också ett par novellsamlingar och en bok med spridda minnen och så Karl Asplunds biografi.

På biblioteket (och då magasinerat) kan man ännu hitta en del av Bergmans verk. Han borde inte få bli bortglömd.

Hjalmar Söderbergs författarskap har motstått tidens tand bättre och mycket beror naturligtvis på att ett par av hans böcker har filmatiserats. Jag är lycklig ägare till Söderbergs samlade verk i ganska många vackra band. Jag tänkte att det kunde vara dags att läsa lite mera i dem och nog tycker jag att "Ur glömskan" är en passande och lockande titel.

Historien om ett lejon

Flensburg/Flensborg är en vacker och gammal stad med många bevarade hus och minnesmärken.(Den skonades så gott som helt från skador under andra världskriget). Idag bor här cirka 90000 människor och krig och härjningar har man förhoppningsvis glömt.

År 1850 var det däremot oroligt i området och det så kallade treårskriget var i full gång. Den 25 juli det året stod ett av det krigets blodigaste slag- det på Isted Hede. Cirka 40 000 danska soldater mötte 35 000 (cirka) Schleswig-Holsteinska dito och det blev till slut dansk seger- men en dyrköpt sådan.

Tilll minne av de tappra danskarna och de "ärorika lagrarna" fick konstnären Herman Wilhelm Bissen i uppdrag att färdigställa en staty- och det kom att bli ett vackert och mäktigt lejon- det så kallade Istedlejonet. År 1862 ställdes det upp på sin sockel i Flensborg som då var den administrativa huvudstaden i området.

 

 

 

 Herman Wilhelm Bissen (1798-1868)

Ja, och så bar det sig inte bättre än att det blev ett nytt krig- och nu gick det väldigt illa för Danmark som förlorade båda sina hertigdömen där i söder. Den nya gränsen kom att i stort sett följa Konge å- och det var ett "stort tab". Lejonet väckte givetvis ont blod hos segermakten- inte kunde det stå där och påminna om en annan tid. Väck med det bara och iväg med det till Berlin. Man ställde upp det utanför den preussiska kadettakademin. Där fick det sedan stå och se ledset ut fram till 1945 då de amerikanska trupperna förbarmade sig över det stackars lejonet och så småningom transporterade hem det till Danmark igen- som gåva till dåvarande kung Christian X . Den nya placeringen kom att bli i Köpenhamn (Tøjhusmuseets gård.).

Så, äntligen, år 2011 kom man på att Istedlejonet nog ändå passade bäst på hemmaplan- i sitt  Flensburg/Flensborg. Nu pryder det åter igen sin plats där på gamla kyrkgården. Nog tycker jag att lejonet ser mycket stoltare ut idag....

(foto: Soenke Rahn).

Det var på Isted Hede

og så i Øvre-Stolk,
for gamle Danmarks ære
da stred det danske folk,
ja, for den danske tunge
og for det danske land
stred heltene de unge
som gamle Hildetan

( N. F. S. Grundtvig, 1850)