Minnesglimtar och gubbsuckar

Tack till Eva Ström som recenserade den här sonettsamlingen i Sydsvenskan förra fredagen- jag föll direkt och köpte boken. Hur kan man motstå en poesidebut som sker vid 95 års ålder? Dessutom i sonettform.

Det är få förunnat att kunna ha en så klar blick och så rörlig hjärna vid en ålder av nära 100. Martin Tegen skriver sitt liv och sina tankar i just 95 sonetter (en för varje år på jorden)- tillbakablickar blandas med det som händer just nu- ålderdom och ungdom samsas på sidorna. Verserna flyter lätt som en sommarvind och jag har svårt att föreställa mig hur man kan skildra ett liv på bättre sätt än så här. Jag är fylld av beundran och läser och läser om- noterar och funderar.

Det finns så mycket levnadsvisdom här.

Från sonett nr 2 hämtar jag:

Otåligt märker jag sekunders gång,
men kommer ändå överens med tiden.
Naturen tröstar mig med grönskans sång,
min oro finner just nu lugnet i den.

Naturen, ensamheten (när man är 95 år gammal har de flesta av ens vänner gått bort), barndomsminnen, människor och platser.... alla dikter har fått en rubrik. Goethe, Heine och Shakespeare får alla en egen sonett- och jag fortsätter att läsa och gör en resa i tid och rum.

"Men minnena kan nästan bli en börda,
en mild sordin blir kvar från allt det hörda" (från sonett nr 19 "Döda vänner")

Minnesglimtar och gubbsuckar är utgiven på Themis förlag.

Sånger från äldreomsorgen

Jag har skrivit lite om den här diktsamlingen tidigare. Nu återkommer jag till den eftersom Jacques Werup säger att Thoursies böcker numera är rariteter- fast jag tror att just "Sånger från äldreomsorgen" från 2009 går att få tag på fortfarande via vanlig (nät)bokhandel.

Ragnar Thoursie blev 90 år gammal och belönades under sitt långa liv med flera litterära utmärkelser. På omslaget till det som kom att bli Ragnar Thoursies sista diktsamling kan man se bitar av hans mor Signes lapptäcke. Om sin bok skriver så Thoursie (med referens till Signes lapptäcke) "I mina försök gäller det dock ett lapidariskt material av annat slag. Minnesnoteringar, små anteckningar från den miljö, äldreomsorgen, som jag med ålderns rätt blivit integrerad i."

Det poetiska lapptäcket har blivit till en både sorglig och ömsint betraktelse över vårt ändliga liv.

Min far blev över 90 år gammal och de sista åren brukade han säga "Jag visste inte att det var så svårt att bli gammal". Han skulle ha känt igen mycket i Thoursies dikter som dock inte alls bara vänder sig till den som blivit mycket gammal utan  framför allt till alla oss andra som kanske kommer att vandra samma väg.

"Vi kom från intet,
går till intet.

Däremellan är vårt liv,
en strimma ljus, en dikt.

(citerat från dikten "Dagens dikt" som finns i diktsamlingen" Sånger från äldreomsorgen", Albert Bonniers förlag, 2009).


Tom Hedlund har skrivit om Ragnar Thoursie här.

Jag länkar också till sällskapet Ragnar Thoursies vänner (grundat 2012).

Vintertid

(Fotot är lånat)

Vintertid

Månen gömmer bortom isen
sin medalj i snötyngd sky.
I de rimfrostludna risen
söker sparven skydd och ly.
Än är pälsen vit på haren,
ofta än skall himlen bre
nya lakan över skaren
innan vårens sol vi se.

Många gånger tröttnar själen
mer än nog på vinterns snö.
Led på kölden, less på tjälen
längtar den till sommarns ö.
Mot den frusenhet man känner
ända in i hjärtats rot
är det skönt att äga vänner
under månens kalla klot.

Genom vinterns vita hagar
skymtar sommarn som en dröm
och vi ser dess gröna dagar
förskottsvis på tidens ström.
Vintern är en kalltrög fåne
som har flinat länge nog.
Låt oss hämta sommarns måne
frodigt röd ur livets skog.

Harry Martinson

Det underliga

Det underliga

Rymden brinner middagsklar.
Skuggorna stå korta.
Underligt att allt blir kvar,
när man själv är borta.

Eller tänk om det är vi
som blir kvar och världen
blott en syn som drar förbi
över huvudgärden.

Skog och äng och berg och sjö,
skyarna som välva,
intet märker att vi dör,
Märka vi det själva?

Äro vi som leva här
bränsle eller flamma?
Liv och död, kanhända är
det i grund detsamma.

Från diktsamlingen Trots allt (1931) av Bo Bergman

Vinter

Vinterdager, klarast bland alla
dagrar jag minns,
låt på din stillsamma vandring
ditt ljus i mitt mörker falla!
Bär om all klarhet bud,
som ute i rymderna finns.

Vinterdagsljus, kom till fönstret,
kom genom frostblom in.
Du som samlar i lugna och svala vågor
hela din värld av gnistrande, skiftande lågor
- tysta låga, bliv min!
Lys med ditt stilla ljus min dag av frågor.
Stig i klarnande styrka-
djupt mot middagen brinn!

Nils Svanberg (1902-1939)

Kvinnan och havet

Det var i Grebbestad hon växte upp, Ebba Lindqvist (1908 - 1995). I BLM 1946, marsnumret, finns följande vackra dikt som jag tycker passar en dag som denna- kall och vintrig.

Vinter

Träden blommar i rimfrost.
Björkarnas grenar darrar under dropparna,
inga blad är vackrare än frusen dagg.
Och på rutan mot skogen
slår en blomma ut i natt,
strålformad, färdig redan-
utan att sås av vinden,
utan att ligga i jorden,
utan att vissna ner och dö.
Å, hur ska jag orka våren,
då vintern ger mig värme nog.
Frusen är marken, snön ligger bländvit,
men inunder tunna huden
kan jag känna jordens hjärta slå.

Glädjande är det att se att det går alldeles utmärkt att få tag på Ebba Lindqvists dikter i bokform fortfarande- tack vare Warne förlag i Partille.

Novemberdikt

Foto: Yann Richard

 Från "Dagens Dikt - en lyrisk tänkebok" (utgiven av Radiotjänst) hämtar jag de här vackra raderna. Den här utgåvan av Dagens Dikt är från 1944 och det ska man kanske ha i åtanke när man läser.

Trädtopparna

Vi har tummat allt och fläckat allt
på den jord, vi våldtagit tusenfalt.

Men något finns där ändå, ändå,
som vår kliande lystnad ej kunnat nå.

I trädens toppar svävar en värld,
oberörd och längtansvärd.

Där spelar en vind, där sjunger en trast,
om allt man ej fångar och håller fast.

Där gungar dunmjuka fågelbon
i det vingades ro, i den enda ron.

Som facklor höstlövens lågor tänds
 av isig eld från förintelsens gräns.

Och rimfrosten ritar sin dröm av kristall
långt bortom människans syndafall.

Där blommar i sol, där tindrar av is
det oupphinnligas paradis.

Sten Selander (1891-1957)

Unga svenska författare 1950:8

Foto: Bjarki Sigursveinsson

Ingeborg Erixon (1902-1992) skrev "sensibel, formsäker lyrik med mjukt naturliga tonfall."

Här ett exempel taget från diktsamlingen "Främling i eget landskap" (1951).

Lugn dag

Man märker den aldrig,
mottar den bara
som vore den självklar,
lapar den lojt
som en katt lapar mjölken-
men när den försvunnit,
i fjärran ha bergen fördunklats,
långt nere inunder oss
ha alla floddalar djupnat.

Ingeborg Erixon tilldelades Ferlin-priset år 1978. Här är hennes produktion ; och ja, hon var gift med den kände konstnären Sven X:et Erixon.

Tjällossning 1945

Kustlandskap 1946

Ebb och flod 1948

Främling i eget landskap 1951

Spegelbild 1955

Aftonens alfabet 1957

Dikter i urval 1962

Xet - de unga åren 1978

Landskap för länge sedan 1980

Unga svenska författare 1950: 7

Juni månad- idyll vid flommarna

Det går fort att bli bortglömd i litteraturens värld.

År 1948 tilldelades en ung poet Svenska Dagbladets litteraturpris- hans namn var Ragnar Bengtsson (1910-1961).

"Klassicistiskt romantisk lyrik, ofta på antika versmått, av melodisk vemodig skönhet, med suggestiva bilder och sinnrika symboler." Så skriver man i När Var Hur. Jag får leta i mina antologier men i "Dagens dikt" från 1957 hittar jag till slut det jag söker:

Vi hade några ögonblick

Vi hade några ögonblick med vattenytans ljus
i kedjan av smutsiga stunder.
De glimmar som en bergkristall i vardagsmödans grus.
Svala och susande under.

Liv ge mig dessa timmar. Jag ska samla allt i dem
när jag står vid det nedersta steget
en vandrare vid havet som bär vindsus med sig hem
och vill kalla dess eko sitt eget.

(från "Till en glömd juni", 1946)

En ständigt aktuell höstdikt

Här står nu en höstdag förtrollande skön
och pockar på uppmärksamhet.
Och här sitter jag med mitt klank om miljön,
en ständigt förbannad poet
med surmulen uppsyn och träsmak i röven.
Jag tror jag går ut bland de gyllene löven.

Här lyser en höstsol förtrollande gul.
En vind smeker varligt min stuss.
Som ekorren samlar på nötter till jul
jag fyller mitt visthus med plus.
Man skriver om minus. Men sällan förklarar
man tydligt och klart vad det är man försvarar.

Här står nu en ek så förtrollande stark
och ökar mitt gladkapital.
Nu sipprar det fram ur min vresiga mark
en källa, kristallklar och sval.
Jag tillönskar Sverige all lycka och medgång.
Sen blir jag väl arg, efter soljävelns nedgång.

Tage Danielsson (1928-1985)

Om maskrosor

Denna sommarlika höstdag med temperaturer väl över 20-strecket gick det så bra att sitta ute och läsa några julnummer av  gamla "All världens berättare". I årgång 1948 hittar jag några dikter av Harry Martinson- ingen kan som han skildra naturen i poesi.

Ängsdikt

Ingenting är mjukare och lenare
än utslagna maskrosor.
Sedan de torkat i sol
som regntoviga auroror
luta de doftvarma och kelna
mot varandra sin gyllene ludd.
I deras strålnings guldskog
leker snabbspringande nektarsökare
kurragömma i en honungsdimma värmd av sol,
i en gul svalka som härmar eld.

Fotot är lånat.

Lyrikhösten 1955

"Sverige kan just nu visa upp ett lyrikintresse som knappast har sin make i något av de länder, där vi har möjlighet till insyn" --- "Även diktsamlingar som ter sig ganska exklusiva kan nå
5-6000 köpare i originalutgåvan."

Citat från det lilla häftet ovan- som innehåller en sammanställning ur diktsamlingar utkomna på Albert Bonniers förlag hösten 1955. Det är ett mycket fint litet häfte med lockande smakprov och vackra illustrationer av Ulla Sundin-Wickman.

De här fina poeterna gav ut diktsamlingar år 1955. Ja... det var tider....

Gunnar Ekelöf: Strountes
Artur Lundkvist: Vindrosor, Moteld
Bertil Malmberg: Klaviatur
Karl Vennberg: Vid det röda trädet
Anders Österling: Vårens löv och höstens
Ingrid Arvidsson: Leendet
Elis Elmgren: Blindo
Ingeborg Erixon: Spegelbild
Svante Foerster: Gränstid
Britt G Hallqvist: Förenklat
Viveka Heyman: Får jag ha julgran?
Björn Julén: Dagtingan
Staffan Larsson: Kardiogram
Arne Nyman: Ytor
Bo Setterlind: Flickan och hinden
Stig Sjödin: Molnskugga
Östen Sjöstrand: Främmande mörker främmande ljus

Jag citerar några rader ur en dikt av Ingrid Arvidsson

"Fäst din vagn vid en häst
och stjärnorna skall befriade från våra remtyg
renade från våra oblyga piskrapp
milt lysa över vårt stilla trav mot döden
genom vissnande lunder".

(Från dikten "Alternativ" , diktsamlingen "Leendet", Bonniers förlag 1955).

Det lilla häftet som Bonniers gav ut inspirerar verkligen till vidare upptäcktsfärder i lyrikens värld.

Flodtid

Kanal i Gävle (fotot är lånat)

Jag läser Katarina Frostensons senaste diktsamling "Flodtid". Den kräver långsamhet i "anslaget". Stor långsamhet. Jag låter sinnena dra iväg med mig i mycket stilla mak och så hamnar jag i Gävle. Där blixtrar det till för mig när jag följer med i dikten med titeln "Å".

"Kanalen i Gävle är blank som metall" (Inger Christensen).

--- den är kall Gävles å, går genom en stad, en svart sliten provins
den är gjord
den är hård
i slutenhet blänker framtiden
ett ålamörker vi går in i
utan hopp-är det så
vattnet går, bara det, allt står fast som husen som block längs med ån-----

----
det som går ut i haven är en kanal
i dagen natt
mitt i kölden här, i en sluten som belägrad stad----

--- en led går fram
ostörd
kall som fan
katadrom*
en elektrisk ål

kanalen i Gävle är blank som metall

* Katadrom; fiskart som lever i sötvatten men fortplantar sig i saltvatten.

Poesi från Ådalen

Då tänker jag på Birger Norman- och i BLM 1/1952 recenseras hans diktsamling "Sånger vid floden" av Åke Janzon (Floden är så klart Ångermanälven). Enligt Norman är apokalypsen och utopien tvillingsystrar och "Endast den som vågar en form kan räddas, och bara den som bryter sig loss skall leva".

Normans poesi är sannerligen inte överdekorerad- den är mycket rakt på sak- för det mesta "utan exter". (Jag har alltid tyckt mycket om Birger Normans dikter).

Jag har aldrig varit i Ångermanland men det är ett landskap som lockar mig oerhört. En gren på mitt släktträd kommer härifrån- kanske är det därför. I husförhörslängderna läste jag ortnamn som Nora, Ramsele, Junsele....

Så här diktar Norman:

I mars ligger snön ännu kvar

och redderna är frusna

Lekatten slinker runt brädstapelns hörn

i sin vinterdräkt

Men skymningen kommer med en blå slöja

till husen, träden och den sista dagsskifttimmens

tända fönster i såghuset

Marskvällarnas blå timme i Ådalen

Vad rör mig Paris

I år kom Birger Normans reportagebok (som kom ut ffg 1968) om Ådalskravallerna ut i ny upplaga- (Murbruk förlag.)

En dikt av Ingrid Arvidsson

Om Ingrid Arvidsson har Enn Kokk skrivit ett inlägg HÄR (och där finns också några dikter). I BLMs oktoberupplaga från 1951 hittade jag det här:

Vid flodens mynning

Räck mig din hand över vattnet
ty sommaren ristar vårt avsked
avsked som liljorna blommar sitt avsked av stranden
avsked av havet

Liljor blommar där floden mynnar i havet
havet som fört till vår fot
den renade döden
Räck mig din hand den är vatten och vind
mot min

men marmor och brons är det drunknade rådjuret
evigt som döden
vår eviga skuld
vårt eviga avsked

Sommarens äng är förbränd
men sommarens stjärnor är nära
Vatten och vind är min hand
som var din
men stjärnorna ristar vårt avsked
avsked till allt utom rådjurets stelnade skönhet
skönhet i döden

Mörkare högre blir sången från krossade vågor
Kall är den vitnande sanden där spåren försvinner
Floden har skilt oss
floden som mynnar i havet
bland liljor

Majken Johansson

Biblioteket gallrar ut böcker- och jag blev mycket glad att kunna "fynda" en samlingsvolym av en del av Majken Johanssons dikter. Fem kronor är rena vrakpriset för så fin lyrik. För cirka två år sedan läste jag en biografi om MJ "Bottenglädjen.

Dagen

Dagen är en snöfradga över stenar,
har gott korn:
fuktig om nosen och vädrar alla mänskors spår.

Jag är spår och byte
inom stenarnas ring,
jag är den vita stenen
i dagarnas ring.
Jag är snö och snödrottning,
jag är kejsarpingvin i arktiskt rike.

(Från diktsamlingen "Buskteater", 1952.

Då nu är jag

Jag läser Elsie Johanssons "urvalsdiktsamling" "Då nu är jag" som nu ges ut lagom till 80-årsdagen. Elsie Johanssons litterära debut kom 1979 med "Brorsan hade en vevgrammofon" och många av dikterna i den här samlingen kommer just därifrån, men mycket är nytt och jag tycker om blandningen.

Lyckligast är den
som har avslutat sin resa
lång eller kort
Näst lyckligast är den
som knappt och nätt har dragit
det första
andetaget
Och ännu inte vet
vad resan handlar om

Alla vi andra har att vistas
mellan två Evigheter
Dömda till att längta
framåt eller bakåt

Någonstans inom oss
finns en vattendelare
där flödet ändrar riktning
och Ursprunget
så sakta
börjar suga oss tillbaka
Suga oss rygglänges ned
i det fördolda
där alla strömmar möts

Anna Greta Wide- en lågmäld poet

Anna Greta Wide dog ung- alldeles för ung. Bara 45 år var hon när hon gick bort- drabbad av svår sjukdom. Hon hann att ge ut sex diktsamlingar och en samlingsvolym ,"Dikter", kom ut 1989 på Bra Böckers förlag. Kerstin Anér har skrivit ett långt och innehållsrikt förord till denna utgåva och hon börjar med att minnas en dag i maj år 1945.... en dag då studenterna vid högskolan i Göteborg vandrade runt i staden och hyllade freden. Bland studenterna fanns bland andra Kerstin Anér, Lars Ulvenstam och- Anna Greta Wide. Alla var så glada- så extatiska och framåt kvällen tog Lars Ulvenstam fram dagens upplaga av GHT (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning) och sa "Nu läser Anna Greta aftonbön"- för på kultursidan fanns nämligen en dikt av henne. Jag citerar några verser:

-

" Jag ligger och andas, andas
med lungor och själ och hud.
Jag drömmer bestämt om klockor
med sjungande glädjebud.
Ett namn kommer för mig:Danmark.
Jag vaknar vid klockors ljud.
Ja ,klockorna är i Danmark,
och klockornas bud är Frihet!
och frihetens gud är gud.

-

Jag vet att vi själva skonats.
Jag vet vad de andra led.
Men nog har vi anat skräcken
och anat hur slagen sved.
När klockorna sjuger: Frihet!-
nog vågar vi sjunga med.
En ruvande natt har vikit.
Tack älskade liv, för vårsol!-
och frihet- och rätt- och fred!

-

Anna Greta Wide var tystlåten och Kerstin Anér skriver om hur hon frågade henne "varför hon aldrig sa något när man ändå visste att hon nog hade mest av alla att säga." Svar kom- ett rakt och ärligt sådant- där Kerstin Anér fick några sanningar serverade. (Kerstin Anér tog inte illa upp). "Varför ska man använda ord när allt sägs så mycket bättre i musik" sa Anna Greta Wide också vid ett senare tillfälle.

-

Från diktsamligen "Nattmusik" (1942) kommer dessa vackra ord:

-

Undret
-

Sakta förklingar en fågeldrill.
Fjärilar fladdra i parningsdans.
Någonting slutar att finnas till.
Någonting börjar som inte fanns.
Någonting övergår allt förnuft:
dödens och födelsens under,
skådat i strålande juniluft
några fördrömda sekunder.


-

Den kanske mest kända och mest älskade av Anna Greta Wides dikter är "Du har ett liv" från diktsamlingen "Orgelpunkt" 1944.
-
Du har ett liv, ett fattigt eller rikt.
Och det är inte någon annans likt.
Och du kan handskas med det ganska fritt.
Med ändå är det inte riktigt ditt.
-
Du kan förråda det för mat och sold.
Du kan förtrycka det med hot och våld.
Du kan förneka vad det innerst vill.
Men mycket skall det inte tjäna till.
-
Du skall till sist med ödmjukhet förstå
en sanning, som är prövande att nå,
och som du kanske tvivlar på ännu:
Ditt liv är mycket starkare än du.

-

Anna Greta Wides dikter finns bara att få via antikvariat och bibliotek idag- tyvärr.

En av mina 15 allra käraste....

"Ämnen som tas upp är bl a. första världskriget, skotten i Ådalen, fascismens och nazismens framväxt, andra världskriget samt kalla kriget."

-

Just boken ovan av Erik Blomberg har jag inte- men mycket av hans lyrik och en samling essäer från 1933- "Stadens fångar". Här skriver han bland annat om Tjechov och Ljeskov- och han nedtecknar väldigt bitskt om Aldous Huxley : "Verklig intellektualism kan vara driven av den djupaste känsla, av mänsklighet, medlidande. Det finns en tankens eld, likaväl som ett hjärtats eld. Den söker jag förgäves i Huxleys böcker. Där finns elegans och fyndighet, några intelligenta reflexioner och hekatomber av struntprat. Tidens idéer har författaren tagit noga reda på- men tidens nöd, samhällets kamp går han lugnt förbi. Är det den invigdes förtegenhet? Pessimistens tystnad?"

-

Jag har skrivit ett par korta inlägg tidigare om Blomberg- för mig är han den store svenske poeten... idag tyvärr ganska bortglömd.

-

Till ljuset

-

Gränslöst är mörkret, evig är natten,

dagen en gnista i öde rymd.

Fyll mina ögon, ljus som förbrinner,

innan min blick för alltid är skymd. (ur diktsamlingen Nattens ögon ,1943)

-

Varning för boken!

Jag citerar några rader ur en dikt av Ulf Sundblad.

-

"Är du rädd för sanningar

som väcker de världar

du blundat för?

Rör ej boken!

-

"Ni har makten, jag har ordet", sa Strindberg.

En bok kan förklara

och avslöja

men också såra och förvirra.

Den kan allt utom att rodna, enligt Cicero.

-

Ändå fylls alla tider

av ivrigt bokläsande.

Också den framtid

som börjar med dig."