"Moi" självporträtt av Hjalmar Söderberg från år 1890 (då var han 21 år gammal).
Den 29 januari skriver Söderberg ett brev till Bo Bergman från Kristianstad- här de första raderna:
Kära Du,
Här har du dåliga verserna. Jag högaktar dig för din kärlekshistoria, som med all vanlighet är egnad att förvandla grå tristess till kilig zerrissenheit och att ingifva en stolt känsla af beröring med världens dåligheter.
Läser Huysmans. Han vill ha monopol på sin neurose, och det retar mig. Bangs ligger centralare.-----
ATT LÄNGTA
En gång älskar man,
kanske,
En gång dör man.
En gång längtar man.
Det är när man är ung
och står i solen.
Man säger ej att man är lycklig
och tror det icke-
man längtar.
Man talar kanske helst om vissna blad,
om natt och höst och vindens suck i träden
och böjda vandrare på öde vägar
- man lever dock:
man längtar.
Man längtar långt-
längre än tanken når
längtar man
och hoppas icke.
Och narrar tro,
att längtan utan hopp är sorg och plåga.
Nu är det grått och skymning
ute och inne.
Nu är det alltid skymning.
Och jag, som ännu räknar unga år,
jag sitter tom och trött och längtar
efter min gamla längtan,
- min första ungdoms längtan.
Hjalmar Söderberg, 1892.
