Via diverse irrvägar (för jag hade tänkt att skriva om något helt annat idag) hamnade jag mitt i Svenskt översättarlexikon och där läste jag om översättaren och författaren Eva Alexandersson. Vägen dit gick via novembernumret av "Magazine Littéraire" där det på sidan 45 finns en stor annons som presenterar filmen "Violette" i regi av Martin Provost. "Violette" är Violette Leduc- en på sin tid mycket kontroversiell författarinna- som blev mycket berömd för framför allt sin självbiografiska bok "La bâtarde" från 1964. Nu har alltså Leducs liv kommit i ny filmatiserad form och kritiken är både bra och dålig men jag är helt övertygad om att det är en sevärd film (fast hit till Sverige kommer den väl inte).
(Leduc hade ingen mindre än Simone de Beauvoir som beskyddande ängel och musa. )
Nå, så över till Eva Alexandersson och hennes översättargärning- "La Bâtarde" finns nämligen att läsa på svenska, utgiven av Bonniers förlag år 1969 och översatt (just det) av Eva Alexandersson.
Eva Alexandersson (1911-1994) har lämnat en synnerligen diger mängd av översättningar efter sig och hennes språkliga spridning är mycket imponerande. Hon översatte främst från franska och italienska men spanska, tyska och engelska fanns också med på paletten. Mycket omtalad blev hennes tacklande av den säkert synnerligen språkligt utmanande "Rosens namn" av Umberto Eco. Då skrev vi 1983.
" Under arbetet med Ecos roman läste hon de redan utkomna spanska, tyska och franska översättningarna. Den tyska utgåvan tyckte hon helt enkelt var dålig, den hoppade över alla svåra problem och var inte till mycket hjälp; den franska ansåg hon var mycket bra, om än en aning torr. Om sin egen översättning sa hon: ”Man kan aldrig lyckas helt. Det finns alltid något att slå ner på i en översättning, hur bra den än är.” (Svenskt översättarlexikon).
Eva Alexanderssons ypperliga arbete med "Rosens namn" blev både uppmärksammat och prisbelönat.
HÄR länkar jag till Eva Alexanderssons sida i Svenskt översättarlexikon. Nog är raden av översatta böcker imponerande och lockar till både läsning och omläsning.
.JPG)
3 kommentarer:
Svenskt översättarlexikon är ett pågående projekt som utvidgas allt eftersom man finner skribenter som är villiga att ta sig an allt fler av denna undervärderade grupps insatser.
Oftast nämns inte översättaren vid namn när en utländsk roman recenseras. Så var det dock inte när Eva Alexandersson med så lyclat resultat gav sig i kast med Rosens namn.
Umberto Eco lät munkarna i de lärda diskussionerna tala både klassiskt och medeltida latin. På slutet av Rosens namn(Brombergs, 1983) finns en fullständig översättning till svenska av Monika Asztalos av sådana sentenser, citat och inlägg. Den är behövlig, påstod jag när jag recenserade boken för trettio år sedan.
Och så skrev jag så här:
"I detta sammanhang också något om Eva Alexanderssons insats. Hennes översättning är ett storverk, oerhört imponerande! Den väldiga detaljrikedomen, den medeltida föreställningsvärlden, den esoteriska kunskapen, allt är återgivet på en formidabelt ordrik och nyanserad svenska, där någon gång gamla bibelöversättningar får stå för de ålderdomliga stildragen. Alla superlativa lovord är översättarinnan förtjänt av. Säkert kommer detta arbete också att rendera henne översättarpris."
När Ecos PS till Rosens namn kom på svenska två år senare, fortfarande i Eva Alexanderssons försvenskning, fick man några nycklar till de många låsen i romanen, och fick veta (vilket man nog redan när man läste romanen förstod) vem den munk som är styresman i klostret delvis var kalkerad på, "bibliotek plus blind kunde bara ge Borges".
Sedan dess har Eco skrivit mycket mer, bland annat en bok Om skönhet, en annan Om fulhet (paradoxalt vacker), och den långa romanen Begravningsplatsen i Prag - jag har dem liggande i väntan på att läsas.
Hans egen boksamling (han bor numera i Milano) är omfattande: trettio tusen band. Så har han också haft tid att bringa samman den under ett långt och verksamt liv som författare och professor i semiotik - han är född 1932.
När han reste runt i Skandinavien i kölvattnet på Rosens namn kom han också till Helsingfors. Jag råkade bo på samma hotell nere i hamnen, hade just läst romanen och var förstås full av beundran. Han var van vid komplimanger, det märktes vid frukostbordet.
Innan han energiskt studsade iväg till en föreläsning hann han säga något om den förenklade läsning som bara tar fasta på de sex spektakulära morden i boken och därför reducerar den till blott och bart en detektivroman. Så ska den inte läsas (om man gör det får man bortse från de flesta av de lärda och någon gång abstrusa diskussionerna och utvikningarna).
Jag kan fortfarande efter trettio år se honom framför mig, kort och voluminös i sin slängkappa och bredbrättade hatt och omgiven av en grupp muskulösa yngre män...
Även om filmen med Sean Connery fick skära bort mycket från romanen blev den bra. Den är nog fortfarande sevärd.
Bra översättare ska man vara rädd om.
Ivo Holmqvist: tack för det intressanta inlägget. Översättarens lott är ofta så orättvis- den glöms alldeles för lätt bort. Det är mycket länge sedan jag läste "Rosens namn" och jag har den heller inte i min bokhylla. Jag har inte läst Begravningsplatsen i Prag- men den står högt på min vill-läsa-lista (och den listan är lång....)
Hannele: Goda översättare ska man höja till skyarna och absolut inte glömma bort.
Skicka en kommentar