Natur och kulturs klassikerserie

Hjalmar Söderberg


Inne på biblioteksmagasinet hittade jag en liten sliten novellsamling "Mademoiselle Fifi och andra noveller" av Guy de Maupassant. Utgivningsåret är 1960 och samlingen innehåller i allt elva noveller och med olika översättare. En av dessa översättare är Hjalmar Söderberg och det är också hans "versioner" av Guy de Maupassants texter som jag tror är de allra bästa. Söderberg kunde sitt språk. Till fullo.

I (exempelvis) novellen "Huset Tellier" kan man verkligen fröjdas åt en mustig, närgående och mycket rolig berättelse om hur en bordellmamma reser med hela sitt "stall" till en konfirmation i en närliggande by. Maupassant sparar inte på detaljerna och Hjalmar Söderberg (det är jag helt säker på) fångar allt med sin översättarpenna. Här beskrivs fru Tellier:

" Hon var stor och yppig och ganska tilltalande. Hennes hy, som hade blivit blek av husets ständiga halvmörker och instängdhet, lyste som av en fet fernissa. Ett tungt garnityr av krusat och friserat löshår inramade hennes panna och gav henne ett visst ungdomligt tycke, som inte riktigt tycktes passa till hennes mogna former. ---- Fula ord sårade hennes öra, och det upprörde henne när någon illa uppfostrad ung man kallade hennes etablissemang för vad det var. Hon hade en finkänslig själ, och om hon också behandlade sina flickor kamratligt, brukade hon dock gärna säga att hon inte var "av samma sort som de".

Givetvis blev jag nyfiken på vad som kunde ha getts ut i Natur och kulturs klassikerserie och här finns en lista. De stora åren för serien var mellan 1957 och 1969. I den utgivningen finns det en hel del att botanisera bland.

"

En gång älskar man

"Moi" självporträtt av Hjalmar Söderberg från år 1890 (då var han 21 år gammal).

Den 29  januari skriver Söderberg ett brev till Bo Bergman från Kristianstad- här de första raderna:

Kära Du,

Här har du dåliga verserna. Jag högaktar dig för din kärlekshistoria, som med all vanlighet är egnad att förvandla grå tristess till kilig zerrissenheit och att ingifva en stolt känsla af beröring med världens dåligheter.

Läser Huysmans. Han vill ha monopol på sin neurose, och det retar mig. Bangs ligger centralare.-----

ATT LÄNGTA

En gång älskar man,
kanske,
En gång dör man.
En gång längtar man.
Det är när man är ung
och står i solen.
Man säger ej att man är lycklig
och tror det icke-
man längtar.
Man talar kanske helst om vissna blad,
om natt och höst och vindens suck i träden
och böjda vandrare på öde vägar
- man lever dock:
man längtar.
Man längtar långt-
längre än tanken når
längtar man
och hoppas icke.
Och narrar tro,
att längtan utan hopp är sorg och plåga.
Nu är det grått och skymning
ute och inne.
Nu är det alltid skymning.
Och jag, som ännu räknar unga år,
jag sitter tom och trött och längtar
efter min gamla längtan,
- min första ungdoms längtan.

Hjalmar Söderberg, 1892.

Om starka vänskapsband

Charon, du gamla färjman, ro hit ett tag.
Mitt namn är Bo Bergman. Nu kommer jag.

Han blev mycket gammal, Bo Bergman- nära 100 år och han var klar in i det sista. Inne på bibliotekets öppna magasin hittade jag Per Wästbergs utgivning av valda brev som skickats mellan de två vännerna Hjalmar "Hjalle" Söderberg och Bo Bergman. "Kära Hjalle Kära Bo". (Boken är från 1969- två år efter det att Bo Bergman gått ur tiden). Brevväxlingen var som intensivast i slutet på 1800-talet för att sedan minska i frekvens men kontakt höll de så gott som hela tiden fram till dess att Hjalmar Söderberg gick bort i oktober år 1941.

Bo Bergman (1869-1967) valdes in i Svenska Akademien år 1925 och satt på stol 12. Jag tror att han är mest känd för sina vackra dikter men han var också en mycket skicklig novellskrivare för att inte tala om teaterrecensent. I mina hyllor har jag förutom dikterna också ett par novellsamlingar och en bok med spridda minnen och så Karl Asplunds biografi.

På biblioteket (och då magasinerat) kan man ännu hitta en del av Bergmans verk. Han borde inte få bli bortglömd.

Hjalmar Söderbergs författarskap har motstått tidens tand bättre och mycket beror naturligtvis på att ett par av hans böcker har filmatiserats. Jag är lycklig ägare till Söderbergs samlade verk i ganska många vackra band. Jag tänkte att det kunde vara dags att läsa lite mera i dem och nog tycker jag att "Ur glömskan" är en passande och lockande titel.

Hjalmar Söderberg- ständigt aktuell

Här en liten volym med de bästa citaten från Söderbergs verk (urvalet gjort av Kaj Attorps).

Intressant är det också att läsa förordet och här jämför Attorps Söderberg med ett antal jämnåriga författarkolleger - och en uppräkning följer:

Henning Berger
Henning von Melsted
Gustaf af Geijerstam
Per Hallström
Tor Hedberg
Marika Stiernstedt
Lubbe Nordström
Gustaf Hellström
Sigfrid Siewertz

Vem läser dessa författare idag? Det går snabbt att bli bortglömd, konstaterar jag än en gång(alltför snabbt). Hur som helst- Hjalmar Söderberg hör inte till denna skara och det får man glädjas åt.

Jag är själv lycklig ägare till flera av hans verk i gamla och vackert inbundna utgåvor.

När det gäller citaten dras jag speciellt till samlingen som är tagen från "Gertrud". (Gertrud är ett skådespel från 1906).

"Man talar så vanvördigt om sunt förnuft, som om det vore något mycket vanligt, något som allt bildat och hyggligt folk har gemensamt... Det är tvärtom det sällsyntaste som finns- mycket sällsyntare än geni."

"Det är åldern som tar oss. Och mot den sjukan finns det ingen bot."

En otrolig översättargärning

I BLM nr 4 1953 hittar jag en artikel som fångar mitt intresse extra mycket- Herbert Friedländer skriver om Marie Franzos (som var brorsdotter till författaren Karl-Emil Franzos som jag har skrivit lite om HÄR).

Marie Franzos (1870-1941) levde och verkade i Wien och hon måste ha varit en utomordentligt språkbegåvad kvinna. På egen hand lärde hon sig först italienska och spanska- sedan också svenska och danska. Hon kom att bli en av de främsta översättarna av svensk och dansk litteratur. De allra bästa svenska (och danska) verken kunde spridas till en tyskspråkig läsekrets tack vare Marie Franzos. Bland de översatta författarna finns idel storheter som Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, Oscar Levertin, Herman Bang och Ellen Key för att bara nämna några.

Marie Franzos efterlämnade också en stor brevsamling- nära 3000 brev- som finns bevarade i Nationalbibliothek i Wien. Till denna samling har många svenska författare bidragit och Herbert Friedländer gör en uppräkning. Högst upp på listan finns bland andra Alfhild Agrell och Hjalmar Bergman. Det som intresserar Friedländer mest är dock de 77 brev som skrivits av Hjalmar Söderberg som tydligen var "ökänt skrivlat" .

År 1907 skriver Söderberg " Ja, så är alltså olycksbarnet Dr Glas placerad. Låt oss nu hoppas att han säljs i 1.000.000 expl., så blir det ju alltid lite pengar. Tror Ni att jag att börja med kan motse honoraret för första upplagan utan allt för långt dröjsmål?"

Så här låter det år 1913 - boken det är fråga om är "Den allvarsamma leken":

" Ni skref till mig, att Ni inte trodde att boken "passade för Tyskland". Det tror jag visserligen inte heller att den gör, ty jag tror att hela mitt författarskap "inte passar för Tyskland".

Enligt Friedländer får man genom breven en god inblick i de svårigheter Söderberg hade att brottas med i sitt författarskap och så här sammanfattar Friedländer:

"När Hjalmar Söderbergs brev en gång utges, kommer de bland annat att visa att han långtifrån att vara "lat" åstadkom underverk av arbetsprestationer, trots familjetragedier och en tidvis så störd daglig tillvaro, att de flesta pennans män i hans situation skulla ha blivit alldeles lamslagna och improduktiva.

En tacksamhetens tanke ska vi skänka till Marie Franzos- för alla de fina översättningar hon gjort och för att hon bevarade denna skatt av brev.