"Moi" självporträtt av Hjalmar Söderberg från år 1890 (då var han 21 år gammal).
Den 29 januari skriver Söderberg ett brev till Bo Bergman från Kristianstad- här de första raderna:
Kära Du,
Här har du dåliga verserna. Jag högaktar dig för din kärlekshistoria, som med all vanlighet är egnad att förvandla grå tristess till kilig zerrissenheit och att ingifva en stolt känsla af beröring med världens dåligheter.
Läser Huysmans. Han vill ha monopol på sin neurose, och det retar mig. Bangs ligger centralare.-----
ATT LÄNGTA
En gång älskar man,
kanske,
En gång dör man.
En gång längtar man.
Det är när man är ung
och står i solen.
Man säger ej att man är lycklig
och tror det icke-
man längtar.
Man talar kanske helst om vissna blad,
om natt och höst och vindens suck i träden
och böjda vandrare på öde vägar
- man lever dock:
man längtar.
Man längtar långt-
längre än tanken når
längtar man
och hoppas icke.
Och narrar tro,
att längtan utan hopp är sorg och plåga.
Nu är det grått och skymning
ute och inne.
Nu är det alltid skymning.
Och jag, som ännu räknar unga år,
jag sitter tom och trött och längtar
efter min gamla längtan,
- min första ungdoms längtan.
Hjalmar Söderberg, 1892.
.JPG)
5 kommentarer:
Det är ofta en fröjd att läsa brevväxling mellan kulturpersonligheter. Härom året läste jag brev skrivna av Vilhelm Moberg: frejdiga, fyndiga och välskrivna.
Man ska kanske vara ung och svårmodig för att riktigt uppskatta dekadensen hos Joris Karl Huysmans vars des Esseintes, hjälten i hans roman Mot strömmen (À rebours) har flätan av sin avlidna älskade framför sig på flygeln, eller var det kanske en raffinerad doftorgel? Det är femtio år sedan jag läste den.
Det kanske jag skulle göra igen - den kom i en ny svensk version 2004, med en välvald bild av en köttig orkidé på omslaget.
En annan av det förra sekelskiftets sorgesamma och fördrömda romaner som de livströtta unga människorna - i den finlandssvenska litteraturhistorien kallas de dagdrivargenerationen - med iver tog till sig den gången är belgaren Georges Rodenbachs Det döda Brügge (Bruges la morte)som jag läser om då och då - stämningen från det medeltida Brügge och de igenslammade kanalerna finns kvar i dagens, om man kan kryssa sig fram mellan horderna av japanska turister.
Att ta sig till Brügge och drömma sig tillbaka femhundra år var ett uppskattat nöje hos nordiska författare och konstnärer kring 1900, bland andra Oscar Levertin och Anders Trulson - men det är en annan historia.
Minerva: Vilhelm Mobergs brev skulle jag också gärna vilja läsa- Välskrivna gamla brev är verkliga skatter (speciellt i dagens samhälle där man knappast längre använder papper och penna....)
Ivo Holmqvist: Rodenbachs "Bruges la morte" har jag i hyllan och den tyckte jag om. Mina föräldrar var på bröllopsresa i Brügge år 1949- men det var ingen trevlig upplevelse- kanalerna var totalt igenproppade efter krigets alla härjningar och Brügge stank "to high heavens". Idag är det säkert åter en idyll. Huysmans har jag ännu inte "gett mig på"- qui vivra verra.
Hjalmar Söderberg förstod sig på kärleken. Att den alltid består mest av av längtan.
Lustigkulle: Söderberg är absolut en av de största svenska författarna. (Och hans svenska är så oerhört vacker!).
Skicka en kommentar