Charon, du gamla färjman, ro hit ett tag.
Mitt namn är Bo Bergman. Nu kommer jag.
Han blev mycket gammal, Bo Bergman- nära 100 år och han var klar in i det sista. Inne på bibliotekets öppna magasin hittade jag Per Wästbergs utgivning av valda brev som skickats mellan de två vännerna Hjalmar "Hjalle" Söderberg och Bo Bergman. "Kära Hjalle Kära Bo". (Boken är från 1969- två år efter det att Bo Bergman gått ur tiden). Brevväxlingen var som intensivast i slutet på 1800-talet för att sedan minska i frekvens men kontakt höll de så gott som hela tiden fram till dess att Hjalmar Söderberg gick bort i oktober år 1941.
Bo Bergman (1869-1967) valdes in i Svenska Akademien år 1925 och satt på stol 12. Jag tror att han är mest känd för sina vackra dikter men han var också en mycket skicklig novellskrivare för att inte tala om teaterrecensent. I mina hyllor har jag förutom dikterna också ett par novellsamlingar och en bok med spridda minnen och så Karl Asplunds biografi.
På biblioteket (och då magasinerat) kan man ännu hitta en del av Bergmans verk. Han borde inte få bli bortglömd.
Hjalmar Söderbergs författarskap har motstått tidens tand bättre och mycket beror naturligtvis på att ett par av hans böcker har filmatiserats. Jag är lycklig ägare till Söderbergs samlade verk i ganska många vackra band. Jag tänkte att det kunde vara dags att läsa lite mera i dem och nog tycker jag att "Ur glömskan" är en passande och lockande titel.
.JPG)
2 kommentarer:
När jag i "H. C. Andersens underbara resor i Sverige" för åtta år sedan tog med en tidningstext av Bo Bergman inledde jag just det stycket så här, och citerade bland annat en förbluffande statistisk uppgift från Per Wästberg:
I sin ungdom i det oskariska Sverige hörde Bo Bergman till fl anörernas livströtta
skara, eller försökte i varje fall ge litterärt sken av att göra det. »Jag älskar novemberdagens
grå / förtvivlan och grändens fasa…« heter det med tidstypisk sekelskiftespessimism
i debutsamlingen Marionetter, full av spleen. Både han och Hjalmar Söderberg
– de var födda samma år och gick samtidigt på Norra Latin – läste med iver om
Trætte Maend och Haabløse Slægter hos Herman Bang.
Men någon tid till dagdriveri fi ck Bo Bergman inte. Efter tre misslyckade år på
Uppsala universitet avancerade han efter hand till postexpeditör på Linnégatan i
Stockholm och hade samtidigt fast anställning som recensent i Dagens Nyheter, särskilt
av teater. Han var en av de aderton i Svenska Akademien och skrev en strid ström
av dikter (påfallande många av dem tonsatta), romaner och noveller och blev nästan
hundra år gammal, allt piggare ju äldre han blev. Per Wästberg påpekar i inledningen
till brevväxlingen mellan Söderberg och Bergman (Kära Hjalle, Kära Bo, 1969) att
hälften av Bergmans nära fyrtio böcker skrevs sedan han fyllt åttio.
H. C. Andersen är en ofta förekommande figur i författarskapet, i dikter (han skrev
en hyllning till hundratjugofemårsdagen 1930, tryckt i DN) och på prosa. I den sena
prosaboken Predikare lägger han ut texten kring Andersens eventyr Lyckans galoscher,
och i Stunder från 1952 låter han, med en lätt snegling på Skyggen, Hjalmar
Söderberg och H. C. Andersen sammanstråla som skuggor på en vinstuga bakom Helligaandkirken
i Köpenhamn. »Sitt och var lugn. Fast roligt är det inte. Det är nästan
lika tråkigt som när man levde«, säger Söderberg. Hans Christian är inte lika blasé:
»Tråkigt! Inte var livet tråkigt, sataniskt kunde det vara, det ska gudarna veta, men
inte var det tråkigt. Och tänk så allting gick framåt. Bara det var en glädje. Jag både
telegraferade och åkte på järnväg.«
Bo Bergmans besök i Odense på Barnens dag 1920 avsatte en artikel i Dagens Nyheter,
med underrubriken »I H. C. Andersens hus, där sagodiktarens ande ännu lever«
och med ett vackert foto på födelsehuset i hörnet av Hans Jensenstræde och Bangs Boder.
Det skulle dröja ännu många år innan en amerikanskt inspirerad stadsplanerare
vandaliserade Odense med den vräkigt breda och alltigenom onödiga genomfart som
ändar i platt intet, i en nästan övergiven industrihamn.
Ivo Holmqvist: Per Wästbergs "Kära Hjalle Kära Bo" ger väldigt många intressanta inblickar i en vänskap, i flera tidsepoker och också i andra författares verk. Jag har själv blivit väldigt nyfiken på "Trötta män" som framför allt Bo Bergman skriver så mycket om (Jag har Söderbergs recension någonstans också). "Trötta män" har jag faktiskt beställt på biblioteket....
Skicka en kommentar