.JPG)
En smakebit på søndag v. 46 2024
1 timme sedan
måndag 18 november 2013
The Year
I
A storm of white petals,
Buds throwing open baby fists
Into hands of broad flowers.
II
Red roses running upward,
Clambering to the clutches of life
Soaked in crimson.
III
Rabbles of tattered leaves
Holding golden flimsy hopes
Against the tramplings
Into the pits and gullies.
IV
Hoarfrost and silence:
Only the muffling
Of winds dark and lonesome-
Great lullabies to the long sleepers.
Carl Sandburg
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
När han hade träffat Carl Sandburg första gången skrev den kritiske Robert Frost så här: "His mandolin pleased some people, his poetry a very few, and his infantile talk none. His affectations have almost buried him out of sight. He is probably the most artificial and studied ruffian the world has had."
Vad han vtyckte lyckades han dölja ganska väl - Sandburg skrev så här efter samma möte: "Met Frost, about the strongest, loneliest, friendliest personality among the poets today; I´m going to write him once a year; and feel the love of him every day."
Jolo åstadkom ett trevligt kåseri om den gången den åldrade Carl Sandburg kom till Västergötland och letade efter sina rötter. Han talade som ingen svensk längre gjorde - sin eftertänksamma svenska hade han lärt sig av sina utvandrade föräldrar.
Frost är förstås den bättre poeten, men Carl Sandburg hade ett vidare register: förutom dikterna också insamlingarna av amerikansk folklore, Lincoln-biografin, självbiografin Always the Young Strangers (kanske är de inkommensurabla storheter).
Grass, en dikt som Sandburg skrev 1918 då USA sedan ett år tillbaka var indraget i första världskriget, knyter an till Walt Whitman och hörde säkert till det som Artur Lundkvist uppskattade (likheter finns i hans diktsamling Liv som gräs):
Pile the bodies high at Austerlitz and Waterloo
Shovel them under and let me work -
I am the grass; I cover all.
And pile them high at Gettysburg
And pile them high at Ypres and Verdun.
Shovel them under and let me work.
Two years, ten years, and passengers ask the conductor:
What place is this?
Where are we now?
I am the grass.
Let me work.
Ivo Holmqvist: Jag är mycket förtjust i Carl Sandburgs dikter. "Grass" tycker jag är en av de allra starkaste anti-krigsdikterna. Hans Lincoln-biografi har jag inte läst (ännu) men de samlade dikterna har jag i hyllan.
Skicka en kommentar