Time Present and Time Past

 "Time present and time past
Are both perhaps present in time future,
And time future contained in time past."

T.S. Eliot (Burnt Norton)

Citatet ovan går som en röd tråd genom Deirdre Maddens roman och jag har varit trollbunden sedan första sidan. Nu är boken utläst (tyvärr) och jag försöker samla tankarna. Berättelsen handlar om familjen Buckley och dess förgreningar och i fokus står Fintan, en tämligen framgångsrik man i övre medelåldern. Fintan bor i Dublin och han har en "fin" adress ute på Howth men i dagens Dublin är kommunikationerna täta och helt utmärkta och Fintan pendlar lätt och smidigt till sitt arbete i centrum. I hemmet bor sönerna Rob och Niall (båda vuxna men det är svårt att få tag på eget boende till rimlig kostnad när den keltiska tigern ryter och vrålar- vi skriver år 2006) , trogna hustrun Colette och sladdbarnet Lucy. Systern Martina bor tillsammans med sin moster Beth och mamma Joan (änka) har en modern lägenhet i Glenageary.

Det händer inte så mycket på sidorna men det är liksom inte det som är vitsen- boken väcker tankar och funderingar och vad som syns på ytan är som bekant inte allt som finns i en människas liv. Deirdre Madden lyckas mycket väl med att porträttera sina gestalter som verkligen blir  levande och mycket välskulpterade som riktiga människor. I allt vandrar tiden fram och tillbaka mellan dåtid och nutid och även framtid- allt hänger ihop på ett mystiskt men  också helt normalt sätt. Ett par gamla foton väcker upp minnen och minnena vävs samman med nuet.

 Fintan växer fram på sidorna och från att ha ansetts vara "a strong contender for the title of Most Unimaginative Man In Ireland" blir han i stället lite av en katalysator för aktivitet och inlevelseförmåga. Fintan är en mycket sympatisk karaktär och det är verkligen upplyftande att läsa om just en sådan.

"Let us think, then, of the past, so that we may speak of real things that have actually happened; conscious always that the past, like the future, also shimmers behind the veil of imagination." (s.148)

"Let us leave her there and return to the present: to her great grandson Fintan Buckley, asleep with his wife Colette beside him, and all of his children still under his roof. Tonight, as so often, all of Ireland lies under a soft thick blanket of cloud. The wind rises, and soon it begins to rain." (s.150)

Deirdre Madden kommer ursprungligen från County Antrim- och hon är född 1960. År 1989 tilldelades hon The Somerset Maugham Award för romanen "The Birds of the Innocent World". Här kan man läsa mera om hennes författarskap (The Guardian).

Jag har hittat två svenska översättningar: Dolda symptom (1988) och Fågelrop  (1990). Har man tur så kan några exemplar fortfarande finnas på biblioteken.

 

 

Om en resa till Bornholm

Aidan Higgins är en irländsk författare (f.1927) och han har en diger produktion bakom sig- bland annat den här romanen som handlar om ett kärleksförhållande (med förhinder) och en resa till Bornholm (som titeln anger).

Dalkey Arvhive Press gav ut boken år 2006 - någon svensk översättning har jag inte hittat.

The Heat of the Day

Jag har börjat läsa Elizabeth Bowen och hon är en magnetisk författarinna. Hon har ett mycket speciellt sätt att skriva och det blir ofta intensivt, tätt och meningarna måste läsas med  långsamhet.

"The Heat of the Day" ("Middagshöjd" blev den svenska titeln, en titel som jag inte är förtjust i  men jag har läst på engelska och min utgåva kommer från Vintage Classics (1998).)

Den här romanen hör till en av Bowen's mest omtyckta och kanske mest lästa. Jag kan förstå varför. Vi hamnar i ett nästan spöklikt London som är hårt härjat av blitzen- året är 1942 och kriget håller på att ta en vändning. Det är mörkläggning och matransonering- det vilar något kusligt över hela den här anrättningen som Bowen så skickligt dukar upp.

Kärlek och spioneri- ond bråd död och diverse sidointriger- allt blandas och läsaren dras in i handlingen ganska snabbt även om det är långsamhet som är mantrat i den här romanen. Huvudpersonen är den intelligenta och aristokratiska Stella, änka efter Victor men nu i en ny relation med Robert, en man som lever med en hemlighet som inte kommer att avslöjas förrän på de allra sista sidorna. En annan viktig person i berättelsen är den mystiske Harrison som dyker upp med jämna mellanrum- han formeligen smyger sig in både på sidorna och i Stellas lägenhet. Vem är han? Kan man lita på honom?

Stellas son Roderick blir arvtagare till en irländsk herrgård och skapar en alldeles egen sidohandling med sina nedslag i familjehemligheter och annat. I den här boken är inget som det synes vara och som läsare sitter man där ofta med rynkad panna och ett stort frågetecken målat i ansiktet. Allt får sin lösning och sina uppklaranden till slut men det är egentligen inte "facit" som är viktigt- det är resan genom boken i sig.

"Every love has a poetic relevance of its own; each love brings to light only what is to it relevant. Outside lies the junk-yard of what does not matter." (sid. 99)

Mot norr

Hon borde få en renässans, Elizabeth Bowen. Bli nyöversatt- få flera verk översatta- och så vidare. Det är allt tur att de engelska förlagen inte behandlar hennes böcker lika styvmoderligt som de svenska. Det är över trettio år sedan det kom ut något i  svensk översättning av Bowen om jag ser rätt. Jag misstänker att hennes romaner har blivit flitigt utgallrade på våra bibliotek dessutom.

Nu har jag fängslats av hennes "To the North" (från 1932). Det är tjugotal och det är England- människorna som befolkar sidorna hör till den överklass som inte egentligen behöver arbeta för att försörja sig- de driver runt, går på cocktailparties, reser (i den här romanen reser man flitigt) och ser ut att ha verkligt härliga liv. "Charmed lives". Men.... skrapar man på ytan är det något helt annat som träder fram och Elizabeth Bowen skrapar rejält.

Persongalleriet är precis lagom stort för att man ska kunna greppa det (utan att fråga sig "vem sjutton var nu det?) och det är väl utmejslade porträtt dessutom. Bowen skriver med stundtals vass humor och man måste läsa långsamt för att inte missa de små fina svängarna. Huvudpersonerna är två kvinnor- Emmeline och hennes svägerska Cecilia (Cecilia är änka efter Emmelines ende bror). Cecilia och Emmeline bor tillsammans i St Johns Wood i London- Emmeline är delägare till en liten resebyrå och går rätt mycket upp i sitt arbete. Cecilia lever på kapitalet och söker efter en ny make.

"Towards the end of April a breath from the north blew cold down Milan platforms to meet the returning traveller." (Tala om klassisk inledning!). Vi möter först Cecilia som är på väg hem efter en resa till Italien- på tåget möter hon den skrupellöse "Markie"(Mark Linkwater)- ett möte som ska få ödesdigra konsekvenser, inte för Cecilia utan för svägerskan Emmeline.

Så utvecklar sig handlingen i sakta mak- och spiralen böjar vridas mer och mer och slutet blir oväntat och svart. Vägen går mot kyla i hetta kan man säga. "To the North".

Det är inte bara det superbt skickligt tecknade porträttet av Emmeline som speciellt fastnar utan också beskrivningen av den sakliga och tämligen känslokalla Cecilia, den snokande ingifta tant Georgina, den stackars föräldralösa  Pauline och tråkmånsen (äktenskapskandidaten) Julian. Alla ingår i berättelsen som viktiga personer och de speglar tidsandan under ett numera svunnet England.

Jag kan varmt rekommendera denna bok men man måste läsa på engelska för jag tror inte att det finns någon svensk översättning.

Ett par röda tygskor

"She's wearing those red canvas shoes. They're in all the photographs. They're there at the airport, while she's being helped down the steps. They're there in the Botanic Garden. At the Pergamon Museum. Also outside the opera house. They made her feel light on her feet."

Hugo Hamilton har skrivit om en resa till Berlin, en kort och intensiv färd tillsammans med en döende vän. Det är ett vackert och vördnadsfullt porträtt av en sällsam och komplicerad kvinna (i romanbiografin blir hon Úna ). Det är ingen hemlighet att kvinnan i boken egentligen hette Nuala O'Faolain , journalist, författare och förkämpe för kvinnors rättigheter.

Den svårt sjuka kvinnan har haft en sista önskan- att få resa till Berlin. Liam (vännen) följer med för att vara till hjälp och stöd. Berättelsen vindlar sig genom Berlins många sevärdheter och dessa kommer att utgöra en bakgrund för samtal, förtroenden och tillbakablickar på två liv med skilda, men djupt tragiska skeenden. Dysfunktionella familjer, ett Dublin som inte längre finns, minnen, gott och ont- och så ständigt tiden som jagar oss- allt detta.

Vad kan och vem kan man förlåta? Det är ett stort tema i boken.

"I think forgiveness is a bit overrated. They keep goind on about it nowadays. Open up. Forgive the past. Especially things that you can do nothing about." ----- I forgive nobody, she said.
It's allright, Ùna. - I wish them all the fires and ice of hell.- -. "

Både Liam och Ùna gör resor bakåt i tiden och samtalen är djupa och det är hisnande läsning- det här är en bok man inte kan lägga åt sidan och man glömmer den heller inte i första taget. Den etsar sig fast.

 Drygt en vecka efter hemkomsten från Berlin lämnade Ùna sitt jordiska liv.

"She made me work things out for myself. It's only in Berlin with her that I discovered how to remember, how time was always going backwards in our family."

Ò's a Rí na glóire gile
Tabhair ar ais an oiche aréir

(Oh King of the bright glory
Bring back last night)

Här kan man läsa Tim Adams recension (Guardian/Observer) av boken.

Irländskt

Hugo Hamilton är en irländsk författare (född 1953 och från Dublin). För svenska läsare är han mest bekant för sin självbiografiska roman "De spräckliga" som kom ut i svensk översättning år 2011 (Grate förlag). Den boken skrev jag lite om här.

Nu håller jag hans senaste roman i handen- Every Single Minute- och här handlar det om en stark och mycket viktig vänskap, en vänskap som snart ska lämna den här världen. Hugo Hamilton har skrivit vackert och vördnadsfullt om författarkollegan och vännen Nuala O'Faolain och hennes sista dagar.

Nuala O'Faolain (hon är bokens Úna) vill resa en sista gång i livet och turen går till Berlin- Hugo Hamilton (bokens Liam) följer med för att vara till stöd och hjälp.

Jag kommer att få anledning att återkomma med mina tankar om den här romanen.

En obehaglig resa

William Trevor är en irländsk författare (f.1928) från County Cork men sedan många år är han bosatt i England. Trevor har varit mycket flitig med pennan och en del av hans böcker finns översatta till svenska (dock bara en bråkdel av allt han skrivit).

Nu har jag läst hans roman "Felicias Journey" från 1994 (den mottog författaren Whitbread-priset för). Boken har också blivit till film.

Det är en mycket obehaglig berättelse och precis lagom skruvad. Ung irländsk flicka möter ung pojke- ljuv musik uppstår och så går det som det går- hon blir "in the family way". Flickan- Felicia- bor hemma hos fadern (som är änkeman) och i huset finns ockå gamla (nära 100-åriga) farmors mor. Farmors mor blev änka under påskupproret och familjen är mycket pro-republikansk. Felicia har just mist sitt arbete på en konservfabrik och då passar det bra att hon tar hand om gamla farmorsmor. Det är en grå bild som tecknas av hemmiljön som också innefattar ett par bröder.

Felicias pojkvän, Johnny, har försvunnit iväg till Birmingham (mycket lägligt) och hans mor vill inte berätta var han finns någonstans. När boken börjar möter vi Felicia på färjan över till England. Hon är på väg till Birminghan för att leta upp Johnny men hon har ingen aning om hur stor staden är och hon vet heller inte riktigt var hon ska börja letandet- men letar gör hon (och med sig har hon en summa pengar som hon stulit från farmorsmor). Felicia är ung, naiv och så möter hon Mr Hilditch- en till synes snäll och hjälpsam man- men... han ruvar på hemska hemligheter och hans planer för Felicia är otäcka.

William Trevor lyckas fängsla läsaren till den sista sidan och det är en otäck psykologisk thriller han har satt ihop. Att slutet inte kan bli rosenrött förstår man från början. Obehagligt och förbaskat skickligt sammanfogat säger jag och lämnar läsningen med lätt darrande händer....


En annan bok av Trevor som jag tycker mycket om är The Old Boys.

 

Min hund Leif slöade framför en av Trevors böcker en varm sommardag för några år sedan nu...

Bror och syster

En händelse som ser ut som en tanke men det var en ren sinkadus att jag råkade få hem två böcker på temat "bror och syster" på en och samma gång.

Eimear McBride tilldelades "The Goldsmiths Prize 2013" för debutromanen "A Girl Is A Half-formed Thing" som handlar om en mycket speciell syskongemenskap mellan en syster och hennes sjuke bror. Det är dock inte bara en relation som skildras utan också en del av ett samhälle. Språket är lite av en utmaning (man får tänka James Joyce...) men en utmaning som jag är övertygad om kommer att ge stor utdelning. Eimear McBride har fått fina recensioner och många lovord för sitt förstlingsverk. Jag återkommer när jag har läst klart.

Undanstoppad på en hylla i ett dolt hörn hittade jag (i en av de där stora och ganska trista bokhandlarna vars namn jag vill låta vara osagt) George Eliots "Bror och syster" (The Mill on the Floss). Det är en tegelsten på nära 800 sidor - George Eliot har ett ganska "omfattande" sätt att skriva. Just den här romanen har jag inte läst (men väl annat av henne) så jag var snabb att ta med den hem.( Så slapp man belasta sina hyllor med något så tråkigt som en klassiker.)

George Eliot skriver med vass humor och stor insikt- och ja, det handlar om Tom och Maggie- bror och syster som växer upp tillsammans i en tid då kvinnor skulle tiga still och vänta på att bli fördelaktigt gifta. Verkligt spännande läsning och även här skriver jag "återkommer senare".

En roman om 1950-talets Irland

"Love and Summer" är titeln på William Trevor's fjortonde roman (från 2009). Den har ännu inte översatts till svenska vilket verkligen är att beklaga för det här är en verkligt mästerligt skriven berättelse.

William Trevor (f.1928) är "still going strong" och han hörde till en av de tjugo irländska författare som tidningen The Irish Independent valde ut i serien " Great Irish Writers". Trevor är visserligen bosatt i England sedan många år tillbaka men hjärtat har han i sitt hemland, Irland.

Tro inte för ett ögonblick att det här är någon liten banal kärlekshistoria - fjärran från det. Läsaren hamnar i den lilla (fiktiva) byn Rathmoye och det är sent 1950-tal. En begravningsprocession paraderar långsamt på huvudgatan och det är en av byns "mera kända och mera välbesuttna" som förs till sista vilan- Mrs Connulty. Mrs Connulty's hem var No 4 The Square, och där har hon tillsammans med sina två (nu medelålders) barn drivit hotellrörelse. Miss Connulty sörjer inte direkt sin mors bortgång- mera ledsen är hennes tvillingbror.

På avstånd står en ung man med en kamera och han fotograferar begravningsföljet (något som väcker förundran och missnöje bland ortsbefolkningen). Den unge mannen heter Florian Kilderry - son till en italiensk mor och en irländsk far (ganska nyligen avlidna) och han bor i grannbyn.

Till handlingen fogas också Ellie Dillahan, en ung kvinna som växt upp i ett kloster (hon är hittebarn) och  fått plats som hushållerska hos Mr Dillahan som efter några år gift sig med henne. Mr Dillahans liv är starkt präglat av en stor tragedi- han har genom eget vållande (en traktorolycka) dödat sin fru och sitt lilla barn.

Så rör sig alla dessa människor i riktning mot varandra och det mesta i den här romanen sker helt subtilt, under ytan. Mellan Florian och Ellie spirar kärlek men det är en kärlek som växer på helt olika villkor för Florian är inte en sådan man som stannar. Miss Connulty iakttar och låter munnen gå- men någon ond människa är hon egentligen inte- i sitt bagage har hon en illegal abort och hon vet vad det vill säga att vara utsatt.

Katalysatorn blir till slut Orpen Wren- byfånen. Slutet är mycket vackert konstruerat och det väcker många, många tankar. Vad är frihet? Hur uppnår man den som människa?

Med "Love and Summer" visar Trevor verkligen vilken stor författare han är.

Jag citerar slutraderna:

The sea is calm, the engines' chug the only sound, the chill of autumn morning lingering. You know what you'll remember, he reflects, you know what fragile memory'll hold. Again the key falls on the flagstones. Again there are her footsteps on the road.
The last of Ireland is taken from him, its rocks, its gorse, its little harbours, the distant lighthouse. He watches until there is no land left, only the sunlight dancing over the sea."

Ingen blir profet i sitt eget land

Den irländske författaren John McGahern (1934-2006) blev mycket illa behandlad i sitt hemland och hans böcker förbjöds. Under flera år kände han sig mycket ovälkommen på Irland. Detta trots att han av många ansågs vara den störste irländske författaren sedan Beckett. Så småningom återvände han dock och bosatte sig i  County Leintrim.

Jag har läst den roman som anses vara hans största mästerverk "Amongst Women" (1990 och i svensk översättning "Bland kvinnor" 1996). Den här boken har också gjorts till TV-serie.

Amongst Women är berättelsen om den desillusionerade republikanen Moran som bor med sin andra hustru i Great Meadow. Fem barn har han varav tre döttrar. Nu är han gammal och ser tillbaka på sitt liv som spelas upp i olika scener och akter. Berättelsen är inte kronologisk men det är inte alls svårt att följa med i handlingen.

Det handlar om relationer-  mellan män och kvinnor,  mellan fäder och söner och i allra högsta grad döttrar. Det är intensivt och det är hårt. Moran är en enstörig man, fåordig och svår till sitt lynne. Han lever ett inrutat liv och han är på kant med så mycket i tillvaron. Sällan har jag läst ett så fängslande och sorgligt psykologiskt porträtt av en människa. Jag tycker också att McGahern fångar en stor del av Irland i ett nötskal.

""Who cares? Who cares anyhow?" det är det mantra som förföljer Moran och som ekar mellan sidorna i boken.

Moran slogs för att få ett fritt Irland men vad blev det av det hela? Männen i hans pluton blev slaktade och bara ett fåtal var kvar när vapenstilleståndet slöts.

"What did we get for it? A country, if you'd believe them. Some of our own johnnies in the top jobs instead of a few Englishmen. More than half of my own family work in England. What was it all for? The whole thing was a cod."

Jag kan inte göra rättvisa åt den här romanen vad jag än skriver- jag länkar till John McGaherns dödsruna i tidningen The Guardian och och så till Colm Toibins tankar om "Amongst Women" (där man även kan läsa ett utdrag ur boken).

Den bitske recensenten

John Broderick (1924-1989) var journalist och författare- från Irland (född i Athlone) och han fick många artiklar publicerade i framför allt Irish Times. Jag skrev några rader om Broderick för ett tag sedan här. Nu har jag i min hand ett antal av hans "tidningsalster", samlade under titeln "Stimulus of Sin" och i redaktion av Madeline Kingston. Förordet har skrivits av Colm Tóibín. (The Liliput Press).

Broderick räds varken fan eller censuren- och det han anser vara dålig litteratur (eller inte litteratur över huvud taget) - det öser han sin galla över. Här finns det inga heliga kor och en sådan storhet som Yeats får sig en rejäl skrapa i recensionen med rubriken "The Rose and the King". Broderick har läst två böcker- Axel av August de Villiers de L'Isle-Adam och Sugar Ray av Sugar Ray Robinson. Två böcker kunde säkert inte vara mera diametralt motsatta- men Broderick lyckas få till det ändå.

Villiers de L'Isle-Adam (1838-1889) skrev i symbolistisk stil och Axel är ett lyriskt drama. Så här skriver Broderick om sin läsning:

"Axel might be likened to comsumption, once so prevalent, now almost conquered; while Sugar Ray is bang up-to-date and highly fashionable, like cancer and slipped discs. From the literary point of view, both are poisonous." Broderick fortsätter- och nu kommer han riktigt i gasen- " Set to music by Debussy, Axel might be acceptable, since no one expects an operatic libretto to make any kind of sense. On its own it reads like nothing on earth, and not even the valiant efforts of Marilyn Gaddis Rose, the new translator, can bring it to life.

W.B. Yeats was much impressed by this twaddle, and I am not in the least surprised. The old poseur spent his life fooling the mob with mystical roses, most of them artificial."

Så avslutar Broderick med några få meningar om Sugar Ray Robinsons biografi: --- I can only judge Sugar Ray Robinson's autobiography on its literary merits, which are non-existent. It is obviously ghostwritten, taped, and the result is a bookject. ---- Those who are interested in boxing will of course read it; they will need no recommendation from me; and they will get none. After which the bell rings for the end of this particular round."

(infört i The Irish Times den 12 september 1970).

En irländare man inte bör missa

I somras skrev jag (inspirerad av tidningen Irish Independent) några inlägg om "Great Irish Writers". Det blev i allt 20 stycken. Bland dessa fanns inte John Broderick med- för han blev inte nämnd bland de 20. Det borde han ha blivit- om det så bara vore för en enda bok- "The Pilgrimage" som kom ut 1961.

Att John Broderick har "återuppväckts" ska man nog främst tacka förlaget "The Lilliput Press" för.

John Broderick (1924-1989) bodde större delen av sitt liv på Irland (han var från Athlone) och började sin karriär med att skriva reseberättelser och senare också litteraturkritik i Irish Times. Han lär ofta ha varit vass i sina omdömen.

Hans första roman "The Pilgrimage" kom ut 1961 och blev genast förbjuden i hemlandet. Så frispråkig fick man inte vara vad gällde sexualitet och framför allt kyrkans inflytande. Fyra år senare kunde boken ges ut under annan titel (The Chameleons) och den sålde  mycket bra i framför allt USA.

Nu har jag läst det här lilla mästerverket (det är en kort roman- under 200 sidor) och förundras över hur den har kunnat bli så bortglömd.

Irland under 1950-talet var fullständigt styrt av den katolska kyrkan (och kyrkan behåller sitt grepp än i dag även om det har blivit något lösare)- men i mitten av förra århundradet var Irland i mångt och mycket en sluten värld , en värld där det väller av frustrationer under ytan- och- det är just under ytan som den här romanen rör sig.

Den vackra Julia är gift med den betydligt äldre och handikappade (ledgångsreumatism) stenrike Michael Glynn. I hushållet finns också betjänten Stephen och den unge läkaren Jim (som är brorson till Michael) tittar in av och till- dessutom har han en kärleksaffär med Julia. Fader Victor ingår också i persongalleriet. En pilgrimsresa till Lourdes förs på tal- Michael hoppas på ett underverk och han stöttas ihärdigt av fader Victor .

Julia är utsvulten på både kärlek och erotik men i brist på det förra ger hon sig hän åt det senare och hon lyckas alltid leta upp älskare- men även Michael och Stephen har sina hemligheter- det sjuder och kokar på många håll i den här berättelsen och det är färgen svart som är den förhärskande. Dolt och hemligt måste allt vara- man lever under ytan och inget får kallas vid dess rätta namn. Det är obehagligt och det är verkligen klaustrofobiskt. Man längtar efter en sten som kan krossa fönstret så att frisk luft kan komma in- men så här var samhället konstruerat den gången (och jag har själv upplevt delar av just detta Irland).

Broderick gisslar med rätta dubbelmoralen, hemlighetsmakeriet och kyrkans hyckleri. "The Pilgrimage" är en stark och enastående modig roman med många vinklingar och psykologiska porträtt (både av människor och av samhälle).

"He would always be attracted to the perverse, the abnormal, the corrupt, because only with them could he construct the impossibly romantic vision of life which he cherished. Julia thought with a bitter smile that only those who tasted dung could walk with a rose in their mouths."

"Look at the lovley Catholic girl that you are going to marry. Could any young man ask for better? Four brothers in the Church and a father and mother that dote on her. That's the best preparation for a happy marriage, a good home. And now this pilgrimage coming off just before your wedding."

En verkligt fyllig och välskriven recension av boken hittar man HÄR hos KevinfromCanada.

Muiris Ó Súilleabháin och minnen från the Great Blasket

Det som finns kvar av O'Sullivans hem idag. (lånat foto).


Maurice O'Sullivan (1904-1950) (som namnet stavas på engelska) var en irländsk författare som blev känd för sin bok om uppväxten på ön the Great Blasket- en ö som ligger utanför Co. Kerry, Irland.

"Twenty Years A-Growing" fick översvallande recensioner när den kom ut (på irländska och på engelska) år 1933- Dylan Thomas började skriva ett filmmanus till boken (men det hann han inte få färdigt, tyvärr.).

O'Sullivan började skriva för sitt eget nöjes skull och han hade först inte en tanke på publicering men hans berättelser blev populära och så blev de tryckta. Nu har jag "Twenty Years A-Growing" på mitt läsbord. Så kan jag också resa till the Blasket Islands- på mitt eget lilla vis....

Idag är öarna obebodda . År 1953 evakuerades de sista invånarna. Ett dödsfall där hårda stormar hindrade en läkare att ta sig till ön fick myndigheterna att fatta beslutet att de inte längre kunde garantera invånarnas säkerhet. (källa: Wikipedia).

Produktiv, kontroversiell och numera bortglömd

George Moore (1852-1933) här förevigad av ingen mindre än Édouard Manet (1879).

George Moore var en irländsk författare - född och uppvuxen i County Mayo. Han hyste tidigt konstnärsdrömmar och han for till Paris för att studera måleri (det var där han träffade "alla de kända" konstnärerna). Han övergav dock penseln för pennan och han inspirerades speciellt av Émile Zola. (Och James Joyce blev senare inspirerad av George Moore).

Mycket uppseende väckte hans roman "Esther Waters" från 1894. Den handlar nämligen om en så kallad "fallen woman". "Esther Waters" är så gott som den enda av Moore's böcker som finns lätt tillgänglig i dag.



Vill man läsa på svenska blir det nog ganska besvärligt- utgallringsspöket har varit framme. Det kan förstås finnas en del exemplar på antikvariaten.

En magisk novellsamling: The Shelter of Neighbours av Éilís Ní Dhuibhne

Fjorton noveller blev en stor del av min julläsning. Precis i sista minuten (för att hinna läsa till jul) anlände den här hett efterlängtade boken- Ní Dhuibhnes sjätte novellsamling "The Shelter of Neighbours". Titeln anspelar på ett irländskt ordspråk " Ar Scath a Cheile a Mhaireann na Daoine" (lite löst översatt " vi är alla beroende av varandra".)

Det är en svår konst att skriva noveller- och det är ganska få författare förunnat att behärska den. Éilís Ní Dhuibhne gör det- till fulländning tycker jag. Det här var boken jag inte kunde släppa ifrån mig och det var med stor saknad jag lade den här samlingen till hyllan.

Fjorton noveller, som sagt. Först ut är en berättelse om en författare, Finn O'Keefe, som har tänkt sig en härlig och avkopplande semestervistelse i "bella Kerry". Så far han och hustrun iväg- de lämnar sin katt Pangur Bán i god vård (tror de) - men det blir en massa stressfyllda veckor i stället och Finn drabbas av "writer's block". Humor och svärta om vartannat- underbart berättat.

Novellen om författarmötet - "A literary lunch" är en elak studie i hur det kan fungera i "övre litterära världen" dvs den värld som bestämmer över de andras väl och ve (i form av stipendier)- och här om den förhoppninsfulle Francies sorgliga öde.

" The love affair of the London houses and the German houses and the Italian and the Japanese with Irish literature was over. So everyone said. Once Seamus Heaney got the Nobel, the interest abated. Enough's enough. On to the next country. Bosnia or Latvia or God knows what. Slovenia."

Magiskt och vackert och lite övernaturligt blir det i "Illumination"- sagolikt och svindlande om vartannat....

En favorit i samlingen är  "Trespasses" en kuslig berättelse om galenskap, rädsla och felaktiga val. Om Clara som just ska resa till USA för att hälsa på sin son men som blir indragen i något som hon inte kan kontrollera...

"Just as the bin lorry turns the corner and drives out of the estate Clara reaches the footpath. Now her rubbish will be festering in her bin for a month because she's going abroad the day after tomorrow and she doesn't feel brave enough to ask her neighbour Martha, to take it out next week."---C'est la fucking vie".

Flera av novellerna handlar om det förflutnas makt - om ögonblick som inte togs till vara och om tidens obevekliga gång. Ingen återvändo ...  vi tas med till Ikea i Belfast och Ingrid som vandrar runt och ser tillbaka på sitt liv med en hopplös längtan till något som aldrig kan bli av.

"The Shelter of Neighbours" är så innehållsrik, så färgstark- så vemodig, så rolig, så sorglig och framför allt så oförglömlig - den borde vara ett måste att översätta till svenska.

Nyfiken på: Éilís ní Dhuibhne

Som namnet röjer- här rör det sig om en irländsk författarinna. Éilís ní Dhuibhne (f. 1954) har skrivit flera novellsamlingar, skådespel, barnböcker och även ett antal romaner- hon behärskar både irländska och engelska.

Boken ovan "The Dancers Dancing" var med på korta listan för "the Orange Prize" år 2000.

"If I were forced at gunpoint to categorize my writing, I would like to describe it, roughly, as postmodern, feminist, and Irish. It combines realism with surrealism; it can be either highly imagined and or very naturalistic. It has frequently, though not always, striven to foreground the female perspective."

Så säger ní Dhuibhne i en intervju med Dalkey Archive Press.

Jag blir intresserad av den här författarinnan som är mycket mån om att bevara den irländska berättartraditionen (då  också med att hålla det egna språket (irländskan) levande)..

Just "The Dancers Dancing" må ha fått lite blandad kritik men jag tror ändå att den är värd att läsa- för att uppleva något mycket irländskt.

 

Novellsamlingen "The Shelter of Neighbours" kanske är en lämplig början på en ny litterär bekantskap men först ska jag läsa den novell av Ní Dhuibhne som finns med i "Best European Fiction 2011".

Room for a Single Lady av Clare Boylan

En amerikansk bekant till mig sa en gång " inte en enda bok till om en svår irländsk barndom, tack". Hon skulle troligtvis inte ha uppskattat Clare Boylans "Room for a Single Lady" (som jag inte tror finns i svensk översättning).

Berättaren är en flicka, Rose, som växer upp under 1950-talets Dublin i en familj med två äldre systrar, en ofta arbetslös far och en mor som när konstnärsdrömmar (dem blir det inte mycket av). När maten börjar tryta i hemmet tvingas man hyra ut ett av rummen i huset (familjen är inte helt medellös för man äger ju i alla fall sitt eget hem).

Barnen växer upp med en tämligen strid ström av hyresgäster- damer av olika sort och slag. Det blir en undervisning i livets många sidor och alla av dem är inte vackra.  Här får vi möta den sorgsna Miss Taylor som bär på en fruktansvärd hemlighet, den levnadsglada Sissy som har alltför roligt och som blir med barn och så hamnar hon hos nunnorna i ett kloster, den strävsamma Minnie som har gift sig med sin förståndshandikappade kusin och den hemska varulvsliknande fröken Heaslip som pinkar i marmeladburkar (tomma).

Under tiden har familjen sina "ups and downs"- de två äldre systrarna inträder i tonåren och Rose känner sig ensam och övergiven. Bekymmer ventileras och vi möter också ett Irland som är helt i den katolska kyrkans grepp. Den här berättelsen har ett väldigt flyt och det är en lättläst bok ; jag tycker/tror att den ger en bra bild av hur världen kunde te sig just då och just där. Det är roligt ibland och sorgligt ibland men tråkigt är det aldrig.

Här en scen från en julmiddag- familjen, hyresgäster och vänner har samlats för att äta en överstekt kalkon när Minnie tar till orda:

" Ladies and gentlemen, ' she addresssed the room very solemnly, ' this young lady claims that my husband has got her in the family way." " Who's her husband?", Alma whispered eagerly, as if we were in a theatre. "The little fellow? Oh, how sweet.'
"What's going on, Eugene?, Granny said. "Has your wife been renting out rooms in this house for immoral purposes?" " Oh, shut up," Mother said. "Yes, shut up" , said Granda.
"Everyone be quiet", Minnie said. "Only Mo has to speak. Mo, do your hear what the young lady says against you. What do you wish to say about her?"
We all turned to Mo expectantly. It was only then that we saw how he watched Dora. "She's my girl," he said."

Éire go Brách

Rubriken kan väl mycket förenklat översättas med "Irland för alltid". 

En annan essaysamling som jag bar hem igår från biblioteket var Stephen Farran-Lees och Ola Larsmos "Joyce bor inte här längre" som kom ut redan 1999 men som faktiskt finns i ny utgåva (Norstedts förlag).

Här serveras man dussintalet författarporträtt och intervjuer- moderna irländska författare och med prosa i fokus. Väldigt spännande läsning och givetvis är den här boken förtjänt av att få "modern-klassiker-status".

Jag fastnar i ett möte med Clare Boylan- Clare Boylan som gick bort alldeles för tidigt (2006) och som därför håller på att bli bortglömd.

Hon debuterade med boken "Holy Pictures" som kom ut 1983 och den blev ganska snabbt översatt till svenska (Helgonbilder). Romanen handlar om en ung flicka, Nan, som är på väg in i vuxenvärlden.

Jag citerar från essaysamlingen: " Att Helgonbilder var en lysande debut är något man genast förstår när man läser den. Vid sidan av uppväxtskildringen finns här också en fantastisk, skruvad absurdism, ibland underhållande, ibland hotfull."

"Room for a Single Lady" har handlingen förlagd till femtiotalet- en familj med tre döttrar och en mor som lever i en undanskymd tillvaro.

Clare Boylan började sin skrivande bana som journalist först för tidningen "The Irish Press" och sedan också "The Evening Press". Hon hade en mycket skarp penna och här ett citat från hennes dödsruna i tidningen The Guardian:

"Readers adored her, as much for the clever, evocative, erudite prose as the information within. Her articles were often wittily sardonic. For such a dainty, pretty woman, her capacity to pack a deadly punch in person as well as in prose was much admired. At a literary event in Dublin, she held an all-female audience in thrall as she picked apart the nature of relationships, between women, men and women and mothers and daughters, a recurring theme."

Sju romaner hann Clare Boylan skriva och ett antal novellsamlingar och även några antologier- bland annat en med titeln "Literary Companion to Cats" (Clare Boylan var kattälskare).

Thrillerartat och mycket otäckt

Idag är Caroline Blackwood (1931-1996) en ganska bortglömd författarinna och det är inte alldeles enkelt att hitta hennes böcker. Tyvärr. Jag har läst "The Fate of Mary Rose" (i svensk översättning "Mary Rose"- utgiven 1982 på bokförlaget Forum). Just den här romanen är kanske inte den av Blackwoods böcker som fått bäst kritik men nog var det mycket kuslig och spännande läsning ändå. 

En tioårig flicka (Maureen) hittas mördad, stympad och våldtagen i en liten by i grevskapet Kent. Detta bildar bakgrunden till berättelsen som långsamt rullas upp- en berättelse om ett underligt äktenskap och med lika bisarra personer/personligheter. Här handlar det mest om historikern Rowan  hans fru Cressida och lilla dotter Mary Rose. Både Rowan och Cressida är djupt osympatiska människor och den som får betala priset är dottern Mary Rose. Romanen beskrivs som en thriller men jag skulle vilja säga att den är mer än så- den är mera thrillerartad och med kusliga psykologiska porträtt av helt dysfunktionella personer (och då inte bara det äkta paret för även en del av bipersonerna är något underliga. ) Det hela slutar i en gåta- vad ska hända med Mary Rose? Det kan man bara ana....

Caroline Blackwood hade Irland i blodet - hennes mor hette Maureen Guinness och var en av arvtagarna i den stora bryggarfamiljen. När jag läser Caroline Blackwoods dödsruna slår det mig att hon har många beröringspunkter med Alma Mahler. Både hon och Alma var musor åt en konstnär, en författare och en musiker. Carolines äkta män var : Lucian Freud (konstnär), Israel Citkowitz (musiker) och Robert Lowell (poet) och hon beskrivs som vacker, intensiv och charmerande. Dessutom var hon mycket begåvad och hade rikligt med svart humor. Caroline Blackwoods sätt att skriva har liknats vid Evelyn Waughs.

Hennes mest kända bok är säkert "Great Granny Webster" (1977) och den nominerades till Bookerpriset "The Stepdaughter" blev prisbelönad även den och finns i svensk översättning "Styvdottern" Forums förlag (1978). Jag läser gärna fler böcker av denna mycket speciella författarinna.

Colm Tóibín, Lady Gregory och om att borsta tänderna eller ej

Den här korta boken (cirka 100 sidor) handlar om en av de stora i irländsk historia och litteratur nämligen Augusta Gregory (född Persse; 1852- 1932). Lady Gregory är mest känd som förgrundsfiguren i det som kallas för "The Irish Literary Revival" och som grundare och ledare av the Abbey Theatre i Dublin.

Lady Gregory mot slutet av sitt liv.

Tätt sammanbunden med William Butler Yeats (på ont och gott för han var inte lätt att vara vän med och som så många litterära storheter uppvisade han en hel del divalater) var hon hela livet och Yeats var en flitig gäst på Lady Gregorys stora lantegendom Coole Park i County Galway. Huset finns inte längre kvar men däremot ett träd där flera kända författare har ristat in sina initialer. HÄR kan man läsa mera och se foton från ett nutida Coole Park.

Den 27 december år 1904 öppnades så Abbey Theatre och en av de två pjäser man spelade den kvällen var Kathleen Ni Houlihan som på papperet hade författats av Yeats men Lady Gregory hade också en stor del i detta drama. Kathleen Ni Houlihan var ett högexplosivt stycke- mycket nationalistiskt och det handlar om den gamla kvinnan som dyker upp på ett bröllop och där lockar med sig den blivande brudgummen (Michael) ut för att slåss mot ockupationsmakten (engelsmännen). Här slutscenens sista rader.

PATRICK. The boys are all hurrying down the hillsides to join the French.
DELIA. Michael won't be going to join the French.
BRIDGET [_to_ PETER]. Tell him not to go, Peter.
PETER. It's no use. He doesn't hear a word we're saying.
BRIDGET. Try and coax him over to the fire.
DELIA. Michael! Michael! You won't leave me! You won't join the French, and we going to be married!

[She puts her arms about him; he turns towards
her as if about to yield. OLD WOMAN's voice outside.]

They shall be speaking for ever,
The people shall hear them for ever.

[MICHAEL breaks away from DELIA and goes out.]

PETER [_to_ PATRICK, _laying a hand on his arm_]. Did you see an old woman going down the path?
PATRICK. I did not, but I saw a young girl, and she had the walk of a queen."

George Bernard Shaw sa att det här var ett skådespel som skulle komma att locka många män att "göra något dumt"  en annan röst yttrade:" Kathleen Ni Houlihan skapade flera rebeller på Irland än ett tusen politiska tal".

År 1907 hettade det till ordentligt på teatern när John Millington Synges "The Playboy of the Western World" sattes upp. Lady Gregory var inte förtjust i pjäsen men spelades gjorde den i alla fall. (Handlingen kretsar kring en ung man som skryter om att han slagit ihjäl sin far). "A vile and inhuman story told in the foulest language we have ever listened to from a public platform", så sa Sinn Féin-ledaren Arthur Griffiths. Lady Gregory skrev så småningom i ett brev till Yeats: It is the old battle between those who use a toothbrush and those who don't"

Tóibins lilla bok är mycket innehållsrik och man får en god blick över Augusta Gregorys liv och gärning- och samtidigt en mycket värdefull lektion i irländsk litteraturhistoria (och en del trevliga berättelser dessutom). Tóibín klarar också av att hålla distansen till sitt ämne- han gör en objektiv betraktelse och ja, jag är mycket imponerad och placerar "Lady Gregory's Toothbrush" på hedersplats i min bokhylla. (HÄR länkar jag till recensionen i The Guardian).

'They came like swallows and like swallows went,
And yet a woman's powerful character
Could keep a swallow to its first intent;
And half a dozen in formation there,
That seem to whirl upon a compass-point
Found certainty upon the dreaming air...'

William Butler Yeats