Systrarna Lasson

Bokken (Caroline) Lasson 1871-1970

I Agnes Henningsens memoarböcker (fjärde delen- "Kaerlighedssynder") kan man läsa en hel del om en av hennes bästa och käraste väninnor norska Bokken Lasson.

"Först i 1904 skrev mín norske veninde og spurgte om jeg midt i februar vilde fölge hende til Hamborg og Leipzig... hun haded at vaere alene paa turné. Paavirket af Holger Drachmann var hun i stedet for koncertsangerinde blevet varietéstjerne. Det var lige noget for mig! Og hendes fortryllende selskab. Og alt gratis i to maaneder.---"

Bokken Lasson var utbildad sångerska och hon slog sig senare fram som kabaréartist. Hon och hennes make grundade så småningom "Chat Noir" i dåvarande Kristiania. (Året var 1912). Nu är vi alltså bara framme vid år 1904 och Agnes Henningsen är glad och lycklig över Bokkens generösa erbjudande.

"Jeg begynder at glaede mig", sagde jeg og lo af fuld hals. "Hver en af Bokkens söstre er en oplevelse." --- Imens löb min ivrige mund over om Bokkens söstre. Den smukke laegefrue paa Eidsvold som jeg havde besögt. Malerinden Oda Krogh som jeg havde set skride frem i Tivolis gange ved sin berömte mands side som et smidigt rovdyr."

Oda Krogh (f. Lasson 1860-1935) gift med konstnären Christian Krogh (och själv mycket skicklig konstnär).

Tavla målad av Oda Krogh


En annan av Bokken Lassons systrar var Alexandra (1862-1955) som var gift med konstnären Fritz Thaulow. "Fritz Thaulows höje frue som paa gennemrejse fra Paris til Norge havde imponeret mig med fransk frokost og som lignede det stolte portraet Herman Bang havde lavet af hende i sin pariserroman: Michaël."

Soffi Lasson (1873- 1917) - yngst i systraskaran- gifte sig med Holger Drachmann  (1846-1908). Soffi var en skör kvinna och även om hon var dominerande var sinnet bräckligt. Hon led svårt av depressioner och tvångstankar.

"Hvad fejler hun dog?" spurgte jeg. "Depressioner", svarede Bokken. "Ordet kender jeg men er det ikke noget med termometre?" spurgte jeg lidt aengstelig for at ville til bunds i en sag som var Bokken pinlig. "Vet du heller ikke hvad manio-depressiv er?" spurgte hun. --- Min erfaring er bare at fok med den sygdommen bli mest vonde mot dem som holder mest av dem."

De sista kapitlen i Agnes Henningsens bok handlar mest om Skagen och en sommar där i början på förra seklet. Här "paraderar" de- Holger Drachmann med den unga hustrun Soffi , P.S. Kröyer och flera andra kulturpersonligheter från den tiden.

Det känns som om jag måste fortsätta läsningen av Agnes Henningsens nedtecknade minnen.... vilket rikt liv den kvinnan hade.

När staden erövrades

När man väl har börjat läsa Agnes Henningsens memoarer kan man inte sluta. Nu har jag skaffat mig del tre och fyra också och läser, och läser. I del tre handlar det mesta om Köpenhamn och Agnes desperata försök att hitta en försörjning för sig själv och sina fyra barn sedan maken tvingats fly till USA (han var lärare och hade kysst en av eleverna).

Agnes är inneboende hos författaren Karl Ewald och hans familj (Karl Ewald var far till hennes yngste son, Poul). Något måste hon nu hitta på att försörja sig med. Hennes försök att få utbilda sig till barnmorska går om intet och så kommer hon på att hon ska ta lära hos en fotograf " I morgen på samme tid går jeg til sagförer efter fire hundrede kroner til at laere fotografering for", svarade jeg."

Agnes Henningsens tankar om fotografyrket visade sig vara mycket orealistiska och det gick inte så bra (mer om detta i nästa inlägg). Men.... att bli hårfrisörska skulle kanske gå bättre och så startar hon upp en salong "Manon" men inser snabbt att hon inte kan frisera (heller) men det finns det ju utbildat folk för- som man kan anställa -och så får det bli.

Det är många turer i Agnes liv och tråkigt är det sannerligen inte och nog kan hon skriva fängslande om sina erfarenheter. Memoarböckerna skrevs ganska sent i hennes liv men beskrivningarna är detaljerade och levande. Agnes Henningsen fick möta så många av den tidens kulturpersonligheter och hon verkar mycket uppriktig i sina omdömen. De här böckerna ger också en väldigt fin inblick i tidens strömningar och idéer.

Jag sitter som klistrad och ja, det blir nog läsning av resten av memoarböckerna också.....

Det brinner en eld

Ibland blir böcker stående i hyllorna olästa utan någon speciell anledning. Så glömde jag bort Agnes Henningsen och de två första delarna av hennes memoarer (skrivna mot slutet av hennes långa liv)- till för några dagar sedan och så började jag läsa- och läsa- och... ja, nu är jag helt fast och har bara några tiotal sidor kvar av andra delen "Letsindighedens gave".

Vem var hon då denna författarinna?



Hon föddes år 1868 på Skovsbo (Fyn) där hennes far var arrendator. Hon var nummer två i en syskonskara på tre (enbart flickor). Så dog modern (hon hade blivit förkyld under en resa och var dessutom svårt medtagen av en för tidig förlossning (barnet, en liten pojke dog också). Fadern blev förtvivlad, gifte snabbt om sig med barnens guvernant, fick fyra barn till, drack och var olycklig- och så dog han också.

Agnes Henningsen skriver med stark glöd och passion. Hon var ett ovanligt barn och med en stark integritet och vilja. Henne kuvade man inte i första taget. Skandal blev det när hon förälskade sig som 15-åring i sin farbror och dessutom förlovade sig med honom- men den förbindelsen satte släkten stopp för och Agnes blev satt i skola utanför Slagelse på Sjaelland. Här trivdes hon och blev lite av en favorit hos lärarinnorna.

Det finns en hunger hos den här unga flickan, en hunger efter att leva och att känna- att uppleva allt det dramatiska som kan finnas i livet. Nog får hon drama alltid och hon gifter sig mycket ung och får tre barn i rask följd. Pengar var det ont om och maken (Mads Henningsen) som var lärare hade svårt att försörja den växande familjen- så tog Agnes till pennan "för det var det enda hon kunde" och hon skickade in ett manuskript för påseende till ingen mindre än Herman Bang. Herman Bang blev intresserad av den unga och lovande skribenten och så togs hennes (i början skrev hon mest noveller) berättelser in i tidningen Köbenhavn. (Hon skrev först under pseudonym).

Ungefär här är jag nu i historien om hennes liv- hon har mött Bang och Carl Ewald och så har hon varit med på en fest som anordnats för att hylla Georg Brandes. Det börjar röra sig ordentligt i Agnes Henningsens liv..... som man kanske kan sammanfatta med "låt konventionerna fara åt helvete".

Oerhört spännande memoarer är det i alla fall och jag har redan sett till att beställa de nästa två delarna.

Mera om Agnes Henningsens författarskap kan man läsa HÄR. (Nordisk kvinnolitteraturhistoria)

Agnes Henningsen hann med att vara medlem i Det Danske Akademi också.

På mitt läsbord

Nu har jag den i min hand- "Let gang på jorden" och Letsindighedens gave"- de två första delarna i Agnes Henningsens självbiografi (i ett band). Det finns sammanlagt fyra band (och åtta delar).



Agnes Henningsen växte upp på godset Skovsbo i Rynkeby sogn (Fyn). Trots de storslagna omgivningarna  var barndomen olycklig- men Agnes kunde "slå ifrån sig" - därav titeln "Let gang på jorden". Jag kommer att få all anledning att återkomma till de här memoarerna av en mycket intressant kvinna.

Nyfiken på... Agnes Henningsen

Damen med de långa handskarna- och som Georg Brandes kysste på armen/handen... givetvis vill jag läsa något av henne- fast det som fångade mitt intresse mest var väl artikeln om henne på Wikipedia och det finns en del om henne även i Nordisk kvinnolitteraturhistoria (den kan man läsa på nätet).

Bibliotekens förråd av Henningsens böcker är inte stort så jag har faktiskt beställt från AdLibris den här gången- första delen i hennes omfattande självbiografi (åtta delar!).

Let Gang paa Jorden (1941)

Letsindighedens Gave (1943)

Byen erobret (1945)

Kærlighedssynder (1947)

Dødsfjende-Hjertenskær (1949)

Jeg er Levemand (1951)

Den rige Fugl (1953)

Skygger over Vejen (1955)

Agnes Henningsen hann vara medlem av Danska Akademien under några år innan hon dog.