En totalt bortglömd bok av en totalt bortglömd författare

Floden Oka foto: Алексей Белобородов

Två romaner har jag redan läst av den ryske författaren Michail Osorgin och nu har det blivit en till- inhandlad på ett antikvariat för hans böcker är svåra att hitta idag. De exemplar som ännu finns väl fördolda i bibliotekens magasin är få och slitna.

"Terroristerna" kom ut på Tidens förlag år 1935 och den är översatt av Ester och Josef Riwkin (det är för övrigt detta par som har översatt samtliga de böcker av Osorgin som finns på svenska).

Michail Osorgin (1878-1942) (som jag har skrivit en del om här på bloggen tidigare) var väl förtrogen med uppror och omstörtande verksamhet. Han deltog aktivt i 1905 års revolution och han blev förvisad till Italien. År 1916 återvände han till hemlandet men år 1922 kom nästa förvisning- först till Kazan och sedan slutligen följde deportationen till Tyskland. Osorgin dog i exil (då i Frankrike).

"Terroristerna" handlar om tiden runt år 1905 och en grupp revolutionärer som aktivt försöker att störta den rådande ordningen. Romanen har två delar och den första beskriver framför allt hur en ung kvinna från överklassen dras med i kampen mot tsaren och hans styrande ordning. Det är tidvis otäckt för här skyr man inga medel. Bomber används flitigt och även självmordsbombare. Många helt oskyldiga får sätta livet till. Här ställs ochranan mot revolutionärerna- här finns agenter och dubbelagenter- ingen kan klaga på spänningshalten i den här berättelsen. En intressant person i det rika galleriet är popen, fader Jakob, som dyker upp på de mest oväntade platser och som iakttar i tysthet (och så antecknar han flitigt i sina skrivböcker). "Ett historievittne" , beskrivs han som.

Andra delen har titeln "Flykten" och vi får följa den unga Natasha som nu har tillfångatagits (hon är dömd till livstid) och hennes tid bland likasinnade i ett av Moskvas fängelser. Hon lyckas fly - och hur hon planerar och slutligen också genomför sin flykt är verkligen en nagelbitare.

Osorgin (och översättarna) har ett så vackert språk och naturen är ständigt närvarande (trots bomber och fängelseceller). Floden Oka skymtar fram på många platser och ger en alldeles speciell stämning åt den ödesmättade handlingen.

"Nu var hon endast ett sandkorn i oändligheten, utan klara önskningar och världsliga band. Hon hade varken något förflutet eller något kommande, och nuet var endast hästens tramp och tidlösheten. Runt omkring henne voro miljarder sandkorn, oräknade, utan medvetande men likväl levande. Allt detta förflyttades och stod stilla, levde och fanns inte till. Det var omöjligt att fatta eller förklara det, lika omöjligt som att betvivla det."

Michail Osorgins gröna värld

Fotot på den blommande kronärtskockan har jag lånat från Wikipedia. (Obs. de små sniglarna!)

" En gång, då jag var trött av stad, fann jag en liten skogstomt i en trakt med obebyggd mark och träsk. De första frön jag sådde lade grunden till en trädgård, min trädgård, där jag känner varje grässtrå. Jag förnimmer ingen ägarinstinkt, bara stolthet i att kunna delta i naturens skapande.

De dagar jag tillbragt med att gräva i jorden, plantera och så, ha vunnits åt livet. Jag har varken blivit botaniker eller lantbrukare- sådana människor äro alltför lärda eller alltför praktiska. Min vänskap med den gröna världen har tillåtit mig att se det, som stadsbor varken se eller ana. Jag försöker inte omvända dem till min tro men ägnar dem ändå mina iakttagelser."

Jag har läst Michail Osorgins (1878-1942) vackra lovsång över ett liv med natur och trädgård " Den gröna världen" som kom i svensk översättning år 1940. De böcker som finns av Osorgin på svenska är samtliga översatta av Josef och Ester Riwkin- och jag känner stor tacksamhet mot dem. Tråkigt är det förstås att se att Osorgins böcker är så gott som helt bortglömda idag.

Osorgin framlevde sina sista år i Frankrike och den stuga med skogstomt som han skriver om i "Den gröna världen" fanns i Sainte-Geneviève-des-Bois i de södra förorterna till Paris. Osorgin ger liv åt både växter och djur- och speciellt fäster jag mig vid hans lovsång till kronärskockan- här de sista raderna :

"Att förstå kronärtskockan är att älska den, men det är endast möjligt efter dess död. Det blottade hjärtat kan inte leva, det ger sig hän en gång och för alltid. Däri ligger dess stora företräde. Människans däremot går ur hand i hand, så väl stoppat och lappat, att mottagaren inte ens märker det, och om han gör det opponerar han sig inte- han handlar på samma sätt.

Denna sträva enstöring, oförmögen till förräderi och fladdrande lättsinne, bevarar sin skatt under många skikt och taggar. Poeterna går förbi den och besjunga rosen, liljekonvaljen och andra obetydliga, allmänt erkända blommor. Det är därför att poeterna äro känsliga och känslosamma men inte lyhörda, de gissa men fördjupa sig inte, de kanske känna igen en ananas men kunna inte skilja på kål och kålrabbi."

Osorgin kryddar sina iakttagelser i naturens värld med egna funderingar och tankar- om världen, människan och omgivningen. Ibland är han pessimistisk men det vackra och det ursprungliga som omger honom får honom ändå att anta en djupt medmänsklig och om inte hoppfull så dock stoisk ton.

" Världen skapades för ganska länge sedan. Boktryckarkonsten har inte heller uppfunnits i går, till och med parlamentet är ålderstiget. Men människans tanke visar ingen elasticitet, och erfarenheten lär henne absolut ingenting. Det är inte heller säkert att sanningen ligger mitt emellan de båda polerna. Bara ett är visst. Stora Björnen kommer ännu länge att klia sig, uttråkad av jordbornas suckar."

Om vintern skriver han så här: "Och varifrån kommer rimfrosten? Det är vintern som skakar fram vita stjärnor ur sina pälsärmar".

Djuren får ofta namn i Osorgins berättelser- trevligt var det att läsa om de tre igelkottarna Aljosja (den elaka), Vadia (melankolikern)  och Adelaide (den mera älskliga) som alla har sina egna personligheter och som Osorgin räddar undan en granne som tycker att igelkottskött är "extra läckert". (Adelaide visar sig senare vara en han men får behålla sitt namn ändå).

"Den gröna världen" är en så värdefull bok, fylld av tankar och framför allt kärlek till naturen, en natur som är värd all respekt och all aktning. Så lägger jag boken ifrån mig- en stor läsupplevelse rikare. Jag önskar verkligen att flera natur- och bokälskare fick möjlighet att fara på resa i Osorgins värld.

Den gröna världen

Vacker bok, inte sant? Den hör normalt hemma på Depåbiblioteket i Umeå men nu har den fått komma ut och lufta sig. Jag har längtat efter den här boken länge så jag blev glad över att kunna hämta ut den idag.

Det är en bok som handlar om natur och om författarens upplevelse av den- kapitlen är relativt korta och har titlar som "Brevlådans historia", "Bladen falla", Myggornas dans och mannen med paraplyet och "Fru Mathilde och herr Teodor" (bland annat). Just det där kapitlet om Mathilde och Teodor väckte min nyfikenhet direkt och det visar sig att Mathilde är en padda och Teodor en mullvad.

Det är trevligt och humoristiskt skrivet; här ett exempel: "Jag vet att mullvaden under jorden byggt ett komplicerat bo med många utgångar, att han behandlar sina honor illa, jagar in dem i en återvändsgränd och tvingar dem till könsumgänge- men jag går inte till hans hem på tebjudning och tråkar inte ut honom med predikningar om feminismen. Mathilde får också äta små grodor, fastän jag anser det barbariskt.

Men i stället komma de inte krypande till mig med skvaller och kannstöperi. Vi behöva varken älska eller hata varandra, vårt umgänge bygger på ömsesidig tolerans. Om det bara vore så bland människorna!"

Han som översatte Osorgins böcker till svenska

Om honom- Josef Riwkin- kan man läsa en hel del i boken om tidskriften Spektrum. Spektrum gavs ut mellan 1931 och 1935 och speglade en stor del av 1930-talets strömningar. "den svenska drömmen" för att citera bokens undertitel. (Boken om Spektrum är utgiven på Wahlström & Widstrand förlag (2011) och den finns fortfarande att köpa i bokhandeln.)

Josef Riwkin (1909-1965) föddes i den lilla staden Surazj i dåvarande Ryssland men familjen kom till Sverige redan år 1916. Mycket tidigt började Riwkin att översätta ryska författare (debuten skedde i Whitlockska samskolans skoltidning) och han kom att tala svenska, ryska, tyska och franska helt flytande.

Hans översättningar av ryska författare har vunnit många lovord och nog kan jag instämma i hyllningskören efter att ha läst Michail Osorgins "Den tysta gatan".

"Under 1930-talet läste Josef Riwkin intensivt den nya sovjetryska prosan och lyckades övertala förläggare att ge ut böcker som ibland inte var översatta till andra språk."

Vera Inber och Michail Osorgin hör till dessa författare och vill man se en lista på de översättningar Josef Riwkin gjorde ska man klicka HÄR så kommer man till Svenskt översättarlexikon. (Det är för övrigt där som jag har hämtat informationen om Riwkin).

År 1939 lämnade Riwkin Sverige för att flytta till USA. Efter kriget bosatte han sig i Frankrike och där slutade han också sina dagar.

Jag kan också tala om att jag har beställt ännu en bok av Osorgin "Den gröna världen". Översättningen är givetvis gjord av Josef Riwkin.

Den tysta gatan av Michail Osorgin

Lubjanka byggdes ursprungligen 1898 som huvudkontor för All-Russia Insurance Company - bilden ovan är från tiden före revolutionen och då fanns fortfarande de vackra parkettgolven kvar och väggarna lär ha varit ljusgröna. Efter oktoberrevolutionen konfiskerades byggnaden och gjordes om till högkvarter för den hemliga polisen, tjekan. Ett typiskt sovjetryskt skämt löd så här "Lubjanka är den högsta byggnaden i Moskva "eftersom man kan se Sibirien från källaren".

"Då den femte sanningen, tjekasanningen kom på modet, började man sätta ut folk på gatan med allt de ägde, "likvidera dem" , "ställa dem mot väggen" och på andra sätt "bokföra dem som utgift." Och nya avrättningsplatser uppstodo i Moskva: Petrovskijparken, Ljubjankas källare, garagen på Varsonojevskij och förresten var det bäst lämpade sig.-----

Förr var Ljubjanka ett tillhåll för handelsfolk, vilkas förhärskande intresse var de åtta eller tio procenten. Det är en himmelsvid skillnad mellan åtta och tio procent- åtta betyder välstånd, tio- relativ rikedom. Men allt detta var nu förbi. De nya människorna sågo inte långt in i framtiden, de visste att livet bara var säkert den dag som var, att till och med hundra procent var en bagatell och att antingen hela världen var deras eller att ett nesligt slut väntade dem nästa dag." (s. 286 "Den tysta gatan")

 Michail Osorgin tar oss med till första världskrigets, revolutionens och sedan också inbördeskrigets Ryssland. Det är en själfull och oftast mycket sorglig berättelse med flera huvudpersoner men bokens röda tråd är hörnhuset vid den lilla gatan Sivtsev Vrajsok- det är där professorn och ornitologen Ivan Aleksandrovitj bor med sin hustru och sitt barnbarn- den vackra Tanjusja.

Naturen lever och frodas - naturbeskrivningarna är ofta så vackra- och de står i bjärt kontrast till krigets vedervärdigheter.

"Morgonen föddes, en purpurröd morgon i vit dräkt. Med mjölkvita vingar fladdrade den mot rutan".

Boken består av två delar- och kapitlen är korta och har alla sina mycket talande titlar: Det femte kortet, Svalorna flyga bort, Axios, Invaliderna....  Osorgin filosoferar med hjälp av sina karaktärer- han funderar och han genomskådar människorna- men det är ingen fördömande skildring- människor blir som de blir av en anledning och oförsonligt blir det egentligen aldrig- däremot blir det galghumoristiskt ibland och mycket rakt på sak.

En av de mera skrämmande personerna i galleriet är Savalisjin- han som verkar vara så snäll och menlös och utan riktning i livet. Han genomskådas direkt av grannen Astafjev : " Jag säger er rakt ut, att ni är en man som inte passar för det här livet. Vad är ni för en återuppbyggare? Ni har ingen riktig tro, ni är inte tillräckligt fräck, och stjäla kan ni förstås inte heller. Man kommer att hacka er till kalops och slänga er på sophögen. Och så drar ni er inte för att gå omkring och grubbla över allt möjligt. Då är det mycket bättre att dricka. En drucken man är vis." Vad det blir av Savalisjin? Han blir bödel. Han ser till att de misshagliga blir 'bokförda som utgifter'. (ett uttryck som tjekan använde när det var fråga om att arkebusera någon.

Folk svälter, pengar har inget värde det är bara livsmedel som räknas. Man säljer allt man äger i princip för att få mat och man gör långa resor ut på landet för att proviantera. Sjukdomarna och den ständiga hungern skördar massor av liv och de som inte dör av umbäranden riskerar att rensas ut och försvinna i en massgrav. Rysslands historia är blodig och svart, svart, svart.

Genom allt detta svarta strålar dock Tanjusja och hennes farfar, ornitologen som båda lyckas klara livhanken och förståndet genom alla prövningar.

"Den tysta gatan" är en bok fylld av betraktelser och tankar- och den kan inte lämna någon oberörd.

"Det vore ju allt för enkelt, både för människorna och historien, om det bara funnes en enda sanning, som kämpade med lögnen. Det funnos två sanningar och två hedersbegrepp, som kämpade mot varandra och slagfältet var bestrött med lik av de ärligaste och bästa".

Kan det sägas bättre? Nog är det synd att en sådan här pärla till bok ska stå där gömd och bortglömd i ett magasin. Den borde ges ut igen! För mig kommer "Den tysta gatan" att bli en av årets stora läsupplevelser- det är då ett som är säkert.

En bortglömd ryss

Staden Perm - en vacker (lånad) vinterbild. Perm ligger cirka 140 mil från Moskva och alldeles vid foten av Uralbergen. (Om man åker med den transsibiriska järnvägen får man kanske stanna till här en stund.)

Jag har bläddrat igenom en nätupplaga av tidskriften Biblioteksbladet (från 1940) och hittade då ett par författare som jag blev nyfiken på. En av dem var ryske Michail Osorgin (född i Perm) som har översatts till svenska (och faktiskt finns hela fem av hans böcker att hitta på vårt språk). De flesta av dem är översatta av Ester och Josef Riwkin.

Osorgin (1878-1942) deltog i revolutionen år 1905, arresterades och förvisades efter ett tag till Italien. Så återvände han till Ryssland igen år 1916 men blev igen förvisad år 1921- denna gång till Kazan och år 1922 blev han slutligen deporterad till Tyskland. Frankrike kom att bli hans slutdestination och han skaffade sig en stuga i Sainte-Geneviève-des-Bois som ligger alldeles i närheten av Paris.

"Lev nära naturen", blev hans motto och hans bok "Den gröna världen" (1940, Tidens förlag) handlar om det lugna lantliga livet med trädgård och blommor som lisa för själen. (Den boken vill jag mycket gärna läsa).


"Den tysta gatan"(från 1930) ska annars vara hans mest kända bok och den finns även översatt till engelska. De första raderna lyder: "I en liten avkrok av det oändliga världsalltet, någonstans inom vårt solsystem, här på jordklotet, i Ryssland, i Moskva, i ett hörnhus vid den lilla gatan Sivtsev Vrasjok satt den lärde ornitologen Ivan Aleksandrovitj i en länstol i sitt arbetsrum".

Jag tror att det är dags för fjärrlån.....

I svensk översättning finns:

Den tysta gatan (1932)
Terroristerna (1935)
Den långa färden (1936)
Frimuraren (1938)
Den gröna världen (1940)

I Bonniers Litterära Magasin (årgång 1936) kan man läsa lite om Osorgin .