fredag 2 oktober 2015
Tezer Özlü
Underliga är ibland vägarna till en del författare. Turkisk litteratur är jag inte alltför bekant med men jag gjorde ett försök via tyskan för något år sedan- det blev en riktigt givande odyssé.
På mitt läsbord just nu har jag den belgiska författarinnan Diane Meurs roman "House of Shadows" (ja, jag läser den engelska översättningen) och eftersom Diane Meur också är översättare finns det åtskilligt att leta efter under just hennes namn.
Tezer Özlü (1942-1986) gick bort alldeles för tidigt men hennes böcker ges ut i nya utgåvor i hemlandet, Turkiet. Hon skrev också på tyska men jag hittade bara den en fransk översättning (gjord av Meur) "La vie hors du temps: voyage sur les traces de Kafka, Svevo et Pavese" Dessa författare var Tezer Özlüs själsfränder och hon berättar om resor i tid och rum- om resandes frihet och om en stark önskan att spränga allt som stänger inne, allt som hindrar människans fria rörelse.
Jag blev så nyfiken på den här författarinnan och jag dras till hennes rörlighet och hennes längtan ut och bort. Jodå, jag har beställt den här boken och det verkar som om jag måste anstränga mig med min franska åter igen.
onsdag 5 juni 2013
Ett fruktbart möte
Orhan Kemal (1914-1970) var en turkisk författare och kanske en av de mest älskade. Hans far var politiskt aktiv och satt under en tid i det turkiska parlamentet men att syssla med politik är i många länder mycket farligt och Turkiet utgjorde (och utgör) inget undantag härvidlag. Familjen tvingades fly och så bosatte man sig först i Syrien och sedan i Libanon.
Orhan Kemal återkom så småningom till hemlandet men år 1939 fängslades han för sina åsikters skull och placerades i det ökända Bursafängelset.I fängelset träffade han den man och den författare som skulle bli hans mentor och stora inspiration- poeten Nazim Hikmet. Hikmet tvingades tillbringa många år i fängelse (nära 15 år för att vara exakt) och författare och kulturpersonligheter världen över kämpade för hans sak.
I boken ovan skriver Kemal om sin tid i fängelset tillsammans med Nazim Hikmet. Det är ett av de hela 38 verk som han fick utgivna under sin livstid (28 av dem romaner). Tyvärr ser det inte ut som om något av dem blivit översatt till svenska men jag kanske inte har letat tillräckligt.
Nazim Hikmet skrev framför allt poesi och jag har hittat en bok "Human Landscapes from My Country" som är ett långt versepos (men jag tror inte alls att det är svårtillgängligt) som jag gärna vill läsa. Hikmet tar läsaren med på en resa genom Turkiet från 1880-talet och ända fram till andra världskriget. Han skrev den här boken i fängelset. Den engelska översättningen ska hålla god kvalité.
Jag har också hittat en turkisk nätbokhandel (jag har inte hunnit utforska den så noga än men HÄR är i alla fall länken- säkert kan man låta sig inspireras.)
söndag 2 juni 2013
Nytt på min turkiska hylla
Turkiet är i brännpunkten just nu- och på TV kan man se skrämmande bilder fladdra förbi- det fria ordet är skört och maktens språk är hårt och skrämmande. Det finns all anledning att lära sig mera om detta land och en väg till kunskap går via litteraturen.
På mitt läsbord just nu har jag en deckare av Ahmet Ümit och den är också en miljöskildring. Det mesta av handlingen (om jag förstått det rätt) tilldrar sig i Istanbul. Mycket är också kritik mot polisväsendet och säkerhetstjänsten i landet. Den här boken kunde inte tryckas i Turkiet när den först kom ut- men så småningom har den filmatiserats och "Nacht und Nebel" (Sis ve Gece på originalspråket) är den roman av Ümit som rönt störst uppskattning hittills och det var också den första av hans böcker som blev översatt till främmande språk. (Den kom ut år 1996 ffg).
Följande böcker av Ümit finns i tysk översättning:
onsdag 22 maj 2013
På önskelistan: Adjö Istanbul
Det finns mycket mera översatt av turkiska författare än jag hade en aning om. Jag har hittat "Adjö Istanbul" av Irfan Orga- en självbiografi om en svår tid i Turkiets historia.
Boken finns på flera språk.
"Irfan Orga föddes i en välbärgad familj vid det ottomanska rikets skymning. Hans mor var en skönhet som gifte sig vid tretton års ålder och levde bakom stängda fönsterluckor, så som det passade sig för en turkisk kvinna ur hennes samhällsklass. Hans farmor var en excentrisk och självsvåldig kvinna, som var besluten att till varje pris bevara sina traditionella vanor.
Men första världskriget förändrade allt. Nu härskade döden och ekonomiska katastrofer, sultanen störtades och Turkiet blev republik. Familjen tvingades anpassa sig till ett ofattbart fattigt liv. 1942 anlände Irfan Orga till London, och sju år senare skrev han denna utomordentliga berättelse om hur hans familj överlevde." (hämtat från bokens baksida).
Visst vill jag läsa.....
Röster från Turkiet: Poeten Nazim Hikmet
På bilden ovan en gammal vy över staden Bursa i Turkiet (idag landets fjärde största stad). En gång var Bursa huvudstad i det Osmanska riket.
Vad som inte syns här är stadens fängelse- under nära tretton år hyste det en av Turkiets största poeter- Nazim Hikmet (1902-1963). Han lyckades fly till Sovjetunionen år 1951 annars hade han säkert försmäktat i fängelsehålorna. Nazim Hikmets åsikter ansågs misshagliga av den turkiska regimen och så gjorde man (som på så många andra platser i världen) man försökte att tysta den förhatliga rösten.
Nazim Hikmet framlevde sina sista år i exil- långt borta från det land han älskade- ett öde han han delar med alltför många författare. Han dog år 1963 i Moskva och till hans grav på Novodevichykyrkogården där vallfärdar ständigt poesiälskare från hela världen.
Många av Nazin Hikmets dikter har översatts till svenska:
Här ett utdrag ur den engelska översättningen av dikten "On Living"
Living is no laughing matter:
you must live with great seriousness
like a squirrel, for example--
I mean without looking for something beyond and above living,
I mean living must be your whole occupation.
Living is no laughing matter:
you must take it seriously,
so much so and to such a degree
that, for example, your hands tied behind your back,
your back to the wall,
or else in a laboratory
in your white coat and safety glasses,
you can die for people--
even for people whose faces you've never seen,
even though you know living
is the most real, the most beautiful thing.
I mean, you must take living so seriously
that even at seventy, for example, you'll plant olive trees--
and not for your children, either,
but because although you fear death you don't believe it,
because living, I mean, weighs heavier.
Översättning och tolkning: Randy Blasing och Mutlu Konuk
tisdag 21 maj 2013
Oktay Rifat- turkisk poet
Oktay Rifat (1914-1988) är en av Turkiets mest kända moderna poeter. Han skulle säkert ha fått Nobelpriset i litteratur om han skrivit på något annat språk än turkiska - så säger i alla fall Talat S Halman i sitt förord till "Voices of Memory".
Över hundra sidor med oändligt vackra dikter kan man läsa i den här samlingen . (Någon skulle översätta till svenska också!).
Poem
In the evening breeze in the parish
time is like a birdcage: slowly
and gently it sways in the window
over the back garden of the red-painted house,
the house smelling of tobacco, of bread.
And the birds sing: chipet, chipet, chitalinya.
The sun goes down, we withdraw to our rooms,
the trees, our house, the world, together we gravitate.
Tolkat/översatt av Feyyaz Kayacan Fergar
lördag 18 maj 2013
Mystik med toner: A Mind at Peace av Ahmet Hamdi Tanpınar
Ovan en av de turkiska utgåvorna av romanen.
"A Mind at Peace" kom ut ffg 1949 och handlingen i boken tilldrar sig omkring 1939. Det är en tid fylld av motsättningar och öst och väst håller på att "gnuggas mot" varandra i Turkiet. Det gamla och det nya möts ständigt och människor måste ta ställning till många nya tankar. "A Mind at Peace" har varit en stor inspirationskälla för bland andra Orhan Pamuk och jag läser att President Obama har boken i sin hylla (han fick den som gåva vid ett statsbesök nyligen). En turkisk klassiker av stora mått är det och jag är tacksam över att "A Mind at Peace" finns i engelsk översättning.
"Diffus, flyktig, broderat språk.... så lyder några recensionskommentarer. Jodå, jag kan hålla med om att det ibland är svårt att hänga med - är man som jag väldigt dåligt insatt i turkisk historia och turkiskt samhällsliv blir det lite av en utmaning att läsa- men för mig var det en utmaning som jag tycker lönade sig i längden.
Huvudpersonen är Mümtaz- en historiker med ett tragiskt förflutet. I de svåra tiderna efter första världskriget förlorade han sina föräldrar och så fick han växa upp tillsammans med sin kusin Ihsan och hans familj i Istanbul. Ihsan är en god människa och han blir ett stort stöd för Mümtaz. Mümtaz lever i "ordens värld"- han tänker och han filosoferar.
Så kommer kärleken in i hans liv i form av den frånskilda (och mycket vackra) Nuran. Detta är en inte alldeles okomplicerad förbindelse för Nuran har också en liten dotter, Fatma, som lider av skilsmässan. Fatma är ett sårigt och ledset barn. Svarta moln dyker upp på himlen och det visar sig att kärleken mellan Nuran och Mümtaz är hotad- något lyckligt slut blir det inte.
Kvinna med ney
Musiken tar en stor plats i romanen - direkt och indirekt.
" Yet Rumi was justified: Yearning was the solitary secret of the ney. Should someday one make a daring, synsthetic interpretation of Turkisk instruments similar to that made by Rimbaud for vowels in the poem "Voyelles", doubtless one would most certainly see in this simplest of a la turca instruments the flesh-hued longing of nightfall. The ney should be untainted by the sounds of European or a la franga flutes, horns, and even the deep emerald green or blood red timbre of the remarkable hunting strains that have for centuries delineated bestial dispositions. In their need to re-create or rediscover nature in new ways, such instruments often forsake the very longing that ought to be one of art's true domiciles. For the ney articulates by usurping the place of the nonexistent, by pursuing that very absence."
"A Mind at Peace" är ingen roman fylld av "action" och händelseförloppet är mycket långsamt. Det väsentliga här ligger i tankens värld och språket är ofta mycket poetiskt och ibland kanske lite väl blommigt. Jag tycker mycket om boken ändå för den har något av- som jag tror- Turkiets själ i sig och den väcker en stor lust att läsa mera från den här världen.
En välskriven och intressant recension av boken kan man läsa HÄR.
För den som kan tänka sig att läsa på franska kanske den här kortromanen kan vara en god introduktion till Tanpinars författarskap.
fredag 17 maj 2013
I Istanbul med Ahmet Hamdi Tanpınar
Den sista ottomanska sultanen Abdul Hamid II (1842-1918). Här på fotot är han ung och har ännu inte "uppstigit på tronen", Bilden är troligtvis tagen på Balmoral Castle under en längre resa i Europa. Året var 1867.
Sultanen har kanske inte så mycket direkt att göra med handlingen i den bok jag nu läser "A Mind at Peace" av Ahmet Hamdi Tanpınar, men han nämns på ett par ställen och hans ande vilar över det sönderfallna Ottomanska riket.
Handlingen tilldrar sig i Istanbul och det är år 1939 när romanen tar sin början. Jag har mycket kvar att läsa men jag kan redan konstatera att det här är en vacker och mycket filosofiskt skriven bok.
"Neither death nor life exists. We exist. Both are inherent in us. All other things are just immense or tiny accidents passing in the mirror of time. A mountain on Mars erupts and disintegrates. Streams of molten rock harden on the lunar surface. New solar systems appear like the massive droplets of milk shimmering in the light of the sun amid the Milky Way. Coral reefs form at the bottom of the seas, and stars implode in colorful and fiery pyrotechnics in the shadow of the moon, like April flowers scattering in the wind. The bird eats the worm; in the bark of a tree, a hundred thousand larvae mature and a hundred thousand insects mingle into the earth. These are all phenomena that occur involuntarily. They're refractions illuminating, and occasionally darkening, that vast, rare, matchless pearl with call Creation, that solitary blossom of time, that lotus of the ages."
s. 75 "A Mind at Peace". Översättningen är gjord av Erdağ Göknar.
Tanpınars böcker ser inte ut att finnas i svensk översättning men på tyska och franska kan man nog hitta en del (och även på engelska).
onsdag 15 maj 2013
En lektion i en del av Turkiets historia
En sorglig bild - fotot är från början av år 1915 och den unge pojken är bara 13 år gammal- en barnsoldat som nu fått medalj för att ha kämpat väl i slaget vid Sarikamish. Pojken är armenier vilket gör det hela än så mycket sorgligare med tanke på vad som skulle ske inom kort.
Slaget vid Sarikamish stod mellan den 22 december år 1914 och den 17 januari år 1915- och de stridande parterna var soldater från det dåvarande Ottomanska riket - de kämpade mot ryska trupper. Det blev en stor seger för Ryssland och de ottomanska soldaterna var mycket illa rustade- det var kallt och många frös ihjäl. Den ottomanska tredje armén marscherade ut med cirka 120 000 man- bara 42 000 återvände hem igen.
Jag läser om en svår tid i Turkiets historia (en tid då det fortfarande fanns ett Ottomanskt rike)- Ayşe Kulin skriver om några mycket tunga år i sin roman "Farewell" (den kom ut på originalspråket, turkiska år 2007 och finns nu i engelsk översättning). Allt kretsar kring en familj i Istanbul, ett Istanbul som var ockuperat av bl a engelska trupper. Det jäser och pyr i landet och Mustafa Kemal (Atatürk) driver igång det turkiska självständighetskriget.
" Den 18 september1922 var de ockuperande arméerna bortdrivna och den nya turkiska staten kunde bildas, om än på ett klart mindre territorium än Osmanska riket hade omfattat före första världskriget. Den 1 november avskaffade det nya parlamentet sultanatet, och avslutade därmed 623 år av osmanskt styre. Lausannefreden1923 ledde till internationellt erkännande av den nyligen bildade "Republiken Turkiet" som Osmanska rikets efterföljarstat. Republiken utropades officiellt 29 oktober 1923 i den nya huvudstaden Ankara." ( Källa: Wikipedia.)
"Farewell" har de enskilda människorna i fokus och den berättar om hur en familj helt upplöses och splittras av kriget. Det Ottomanska riket löstes upp och med detta följde också splittring och söndring av släker och familjer. "Farewell" är en mycket lärorik historisk roman- ska jag framföra någon kritik så är det väl att den innehåller lite väl mycket av dialog för min smak men läsvärt är det- i allra högsta grad.
"Farewell" ingår i en serie som är utgiven av Dalkey Archive Press : Turkish Literature Series.
torsdag 9 maj 2013
Nytt på min turkiska hylla
Ja, jag vet att det låter pretentiöst och de böcker jag har av turkiska författare är inte särskilt många- men en liten början finns i alla fall och nu är det dags för en bok av Selçuk Altun.
Altun (f.1950) är från den lilla staden Artvin som ligger bara tre svenska mil från Svarta havet- högt uppe ligger staden dessutom med utsikt över floden Coruh.
Artvin av år 1910
Armeniska kvinnor i Artvin år 1912
Idag har staden cirka 25 000 invånare.
"Many and Many A Year Ago" är inspirerad av Edgar Allan Poe . "This novel is, according to the author, “a literary thriller like my other novels,” but, “can also be regarded an ‘experimental mystery’ book."
Altun har fått ett par av sina böcker översatta till engelska men ännu inte till svenska. I tidningen "The Guardian" rekommenderar han tio böcker att läsa av turkiska författare- HÄR kan man läsa vilka de är.
tisdag 30 april 2013
Der Müßiggänger (Dagdrivaren) av Yusuf Atılgan
Yusuf Atılgan anses vara en av den moderna turkiska romanens pionjärer. Nu har jag (äntligen) läst hans "Aylak Adam"(från 1959) som nu finns i tysk översättning. Det tog ett litet tag att komma in i romanen men efter cirka 50 sidor lossnade allt och så var jag fast.
En man (han kallas bara för C.) vandrar ensam genom Istanbul på jakt efter kvinnan med stor "K"- en kvinna som han är helt säker på ska finnas där någon stans, det gäller bara att hitta henne. Under tiden betraktar han människorna och staden och han analyserar och funderar. Hans syn på människorna är inte positiv och hans kommentarer är fyllda av svart humor- "C" är definitivt inte en älskare av denna världen.
Biografer och barer och gator passerar genom hans tillvaro, som är, om inte inrutad så dock begränsad och det är C själv som sätter ramarna. Romanen tar läsaren genom fyra årstider (det är så den är indelad) och varje årstid har en brännpunkt. C träffar först Güler- en ung kvinna med vackra blåa ögon som han spanat in under sina ensamma promenader- kanske är hon den rätta? Så berättar Güler om sina drömmar som är "en lägenhet med tre rum och kök och två barn". Därmed är hennes saga hos C all för vardagsrutiner är det värsta han vet. Någon "matkassebärare" tänker han inte bli omvandlad till.
"Und dann? Meine Damen und Herren, verpassen Sie diese Gelegenheit nicht! Kommen Sie herein, schauen Sie her. Ein Drama in drei Akten. Erster Akt: Die Berge sind ganz flach. Zweiter Akt: Überall Hügel! Dritter Akt: Die Ebene ist versunken. So viel für heute, meine Herren. Guten Abend. Wir hoffen, Sie morgen wieder hier begrüssen zu dürfen."
Raskt vidare till nästa dam, Ayse, (som är något äldre och mera erfaren). Det blir en het och intensiv sommar. Allt kunde ha fungerat så bra men C, som ständigt söker tvåsamheten kan inte leva i den. Han kommer evigt att bli den "förlorade vandraren" på jakt efter något som inte finns.
Orsaken till att C är som han är kommer fram gradvis genom samtal och dagboksanteckningar- det blir till en sorglig och ändå intressant psykologisk studie som löper parallellt med den yttre handlingen i romanen.
Jag är så glad att jag hittade den här boken - en verkligt stor läsupplevelse- och jag önskar verkligen(som vanligt) att den blir översatt till svenska.
Till sist: ett exempel på den svarta humorn som genomsyrar boken.
"En av de saker som han inte förstod hos människorna var deras vana att alltid läsa tidningar. Varför var det tvunget att känna detta behov att bli deprimerad varje morgon?--- I den här staden köptes tusentals tidningar- se till exempel på den här gamle mannen- blir han glad över att läsa: I STADSDELEN FATIH HAR TVÅ HUS BRUNNIT NER och kan han sedan förnöjt säga "Gudskelov har jag inget hus där"? EN MAN HAR DÖDAT SIN FRU. "Jaha, ja. Vem vet vad för sorts slampa hon var" UPPROR I KINA". " Låt dem bara slå ihjäl varandra, allihop." (min egen lite knackiga översättning)
Der Müssiggänger har getts ut av Unionsverlag (Türkische Bibliothek) och översättningen är gjord av Antje Bauer. Det finns ett lärorikt efterord och dessutom berättas det om både omslaget och översättaren. En stor eloge för det!!
onsdag 3 april 2013
Eunucken och ormen av Zülfü Livaneli
Eunucken och ormen kom ut ffg år 1996 och är den turkiske författaren Zülfü Livanelis debutroman. Nu finns den (äntligen) i svensk översättning (Molin & Sorgenfrei förlag) vilket vi ska vara mycket tacksamma för.
Jag har läst och låtit mig tas med till en helt annan värld och annan tid- men de stora problemen och spörsmålen är de samma- då som nu.
Topkapi (fotot är lånat)
Det är 1600-tal och vi befinner oss mitt i Topkapipalatset- en helt egen värld och det osmanska rikets hjärta. Huvudpersonen är abessiniern Suleyman som är chefseunuck i sultanens harem. Suleyman är 67 år och bara det är ett under i sig för i den här världen blir man oftast inte särskilt gammal. Intrigerna jäser och pyr i palatsets värld och det gäller att veta vart vinden blåser- och det har Suleyman lyckats lista ut under alla sina år här.
Suleymans historia är annars sorglig- han blev bortrövad som barn, kastrerad och sedan såld som slav i Istanbul och nu har han alltså stigit i graderna. Så händer något mycket otrevligt och oväntat- den härskande sultanen tillfångatas och muras in i en fängelsehåla med en av sina haremsdamer. Upp på härskarstolen sätts i stället sultanens son (ett barn) som har sin farmor i ryggen som stöd. Det är som sagt intrigernas värld.
I den yttre handlingen vävs så in det som romanen verkligen handlar om: makt- och hur makten påverkar oss människor. Detta filosofiska och mycket intressanta resonemang silas genom Suleymans tankar och upplevelser. Genom alla hans år i palatset har makten växlat- mellan kalifer, sultaner, vesirer och för den som vill vara nära makten gäller det att vara mycket anpassningsbar. Suleyman är helt fast i maktens snara.
"Jag har försummat att berätta för er att en av mina mest värdefulla egenskaper är att snabbt kunna uppfatta i vilken riktning vinden blåser och anpassa mitt uppträdande efter stundens krav. Jag har denna talang att tacka för mitt långa liv och för att mitt ebenholtsfärgade huvud fortfarande sitter på sin plats."
När den inmurade sultanen så till sist får ett förslag som skulle kunna ge honom makten åter får Suleyman plötsligt en inblick i en annan tankevärld. Sultanen förvånar och Suleyman förvånas- men kappan kommer forfarande att vändas- igen... och igen....
Jag skulle vilja beskriva den här boken som en blandning av Tusen och en natt och Dvärgen (Pär Lagerkvists)- Suleyman kan dock knappast kallas för ond- men han bidrar till att skapa ondska. Eunucken och ormen är en saga, en liknelse, en filosofisk betraktelse men framför allt är det en lysande och ytterst läsvärd berättelse om människan "som en fjäril som snurrar runt maktens låga".
Översättningen är gjord av Mats Andersson och han har också skrivit ett mycket lärorikt och intressant efterord. (Där får man bland annat veta att bokens arbetstitel var "Fjärilen som snurrar runt maktens låga").
Eunucken och ormen har översatts till flera språk och nu finns det alltså även att läsa på svenska tack vare Molin & Soregenfrei förlag.
söndag 17 mars 2013
Nyfiken på: Zülfü Livaneli
Foto: Hans Weingartz
Zülfü Livaneli (f. 1946) är en turkisk musiker och författare. Han är också mycket politisk aktiv. Flera av hans böcker har översatts till andra språk och faktiskt också till svenska.
"Eunucken och ormen" har ganska nyligen getts ut av förlaget Molin & Sorgenfrei. (Jag läser att den här romanen ska filmatiseras inom kort. De svenska omdömena har varit positiva och boken (som är Livanelis debutroman; från 1996) har lite liknats vid Pär Lagerkvists "Dvärgen". Tidningen Kulturens recension länkar jag till HÄR.
Jag vill gärna läsa och kommer att utnyttja bibliotekets fjärrlånetjänst så snart jag hinner.
torsdag 7 mars 2013
Fokus: tyskspråkigt
Fast nu handlar det om en turkisk författare- men- i väst är han inte särskilt uppmärksammad och det enda jag har hittat av honom i översättning (tysk) är "Der Müssiggänger" (dagdrivaren).
Yusuf Atılgan (1921-1989) anses vara en pionjär inom modern turkisk romankonst. "Der Müssiggänger" handlar om en man, en flanör, som till synes planlöst driver genom Istanbuls gator samtidigt funderar han på sitt liv och den värld som passerar revy framför ögonen på honom.. Främlingskap och ensamhet är de stora temana i den här romanen.
Originalets titel: Aylak Adam. Utgivningsår (originalspråket): 1959.
Atılgans stil har liknats vid Italo Svevos- och jag blir väldigt intresserad av att läsa.....
fredag 4 maj 2012
Hur kan det komma sig?
"The Bridge of the Golden Horn" är del två i en trilogi (den första delen har titeln "Life is a Caravanserai" och handlar om huvudpersonens barndom). I "The Bridge" får vi möta henne, för det är en hon, när hon är 16 år gammal och på väg ut i vuxenvärlden. Teaterdrömmar och brist på pengar för en ordentlig utbildning på scenskolan i Istanbul får den unga kvinnan att skriva på ett ettårskontrakt med en radiofabrik i Berlin (hon ljuger så klart om sin ålder) och så bär det iväg mot en främmande värld. Efter en lång och mycket tröttsam resa landar hon så mitt i det okända och hyses in - tillsammans med många andra landsmän- på ett "hossel".
Det tyska språket är svårt och hon försöker lära sig genom att läsa tidningsrubriker (det går trögt). Fabriksarbetet är enformigt och boendet inte särskilt upplyftande- och som hon kan berätta, Özdamar! Tala om utförliga och ingående personbeskrivningar- och iakttagelseförmåga in i minsta detalj. Här varvas lesbiska kusiner och sprakande morgonrockar och inrökta toaletter.
"One day we three girls went into a pub for the first time. It was snowing outside. Men were standing at the bar. The men asked in English:"Where are you from? Rezzan and I could speak some English, and Rezzan replied: "From the North Pole, we are Eskimos, our sledges are outside".----
"The communist hostel warden gathered us all in the hossel lounge, addressed some women now as 'Children,' others as 'Sugar' or 'Sugars' and redistributed the women in the rooms. Now the children lived with children, sugars with sugars, donkeys with donkeys, whores with whores."
Så vaknar den unga kvinnan långsamt och öppnar sig mot livet- hon reser till Paris och blir förälskad- blir av med sin oskuld- ("You must sleep with men. Free yourself of your diamond, if you want to be a good actress. Only art is important, not the diamond.")- och hennes politiska medvetenhet börjar också ta form. Detta är 60-tal och världen står i brand. Vietnamkriget härjar och protesterna är starka och skarpa. Benno Ohnesorg mördas och kvinnan minns den dagen och behåller blusen hon bar då. "Den blusen hade jag på mig när Benno Ohnesorg sköts ihjäl".
"The Bridge of the Golden Horn" är en sällsam bok- och Emine Sevgi Özdamar är en sällsam författarinna. Jag är djupt berörd och djupt imponerad- främst då av hennes enorma berättartalang men också av språket. Man lever med huvudpersonen och man reser med henne både genom länderna och genom livet. För mig som har upplevt 60-talet är detta en så levande beskrivning: så här var det- men det primära i romanen är den unga kvinnans väg och totala uppvaknande. En helt oförglömlig berättelse och en oförglömlig läsupplevelse- framför allt.
Låt oss få den här boken på svenska. Jag ber.
onsdag 2 maj 2012
Mitt första möte med Emine Sevgi Özdamar
" At the Turkish Workers Association only Rain and our communist hostel warden said "I". They went to the cinema together, then they came to the Turkish Workers Association, and Rain said: " I have seen a film, shall I tell you the story, the film is called The Silence, the director is called Ingmar Bergman." Then they both told the story of the film. They began together, but at some point each of the two said: No, it wasn't like that, let me tell how I saw it. They constantly interrupted one another, one stole the film from the other, and so we always saw two different films playing before our eyes. Only at the end, when they were finished with the story of the film, did they say together:" Bergman wants to show us that Europe has eaten shit".
Från sidan 31 "The Bridge of the Golden Horn", Emine Sevgi Özdamar. Utgiven av Serpent's Tail Books.
Jag vill också passa på att påminna om att en svensk översättning av en annan roman av Özdamar kommer ut på Ràmus förlag under sommaren/hösten. " Sällsamma stjärnor stirrar mot jorden". Den kommer jag verkligen att vilja läsa.
Jag länkar till Petra Rhodins blogg "Ord och jord" för här kan man läsa om ännu en intressant turkisk författarinna- Sema Kaygusuz.
måndag 29 november 2010
Den mirakulöse mandarinen av Asli Erdogan

Bakom det här gråbeigemurriga bokomslaget döljer sig en juvel till berättelse. (Eller snarare två för boken består av två olika betraktelser). Den första berör mig mest- den som handlar om en enögd kvinna som vandrar genom ett kallt och öde Genève. En kvinna som minns och som reflekterar under vandringens gång- tillbakablickar på ett kärleksförhållande som inte överlevde. Det är svart och sorgligt och med bitande och växande inre kyla. Erdogans språk är vackert och mycket poetiskt - det är en ren njutning att läsa. Den gråa , tråkiga och ogästvänliga staden bildar en ödslig bakgrund till kvinnans tankar. Asli Erdogan är en författare jag kommer att vilja läsa mera av och möjlighet finns för hennes "Staden i den röda kappan" har nyligen kommit ut på Rámus förlag.
-
"Mer än någon annan stad är Genève drömplatsen för planlösa nattliga promenader. Framför allt för att den är så garanterat säker, säker intill tråkighet kanske en del skulle säga. Polisen är välorganiserad för att skydda bankerna som lagt grunden till Schweiz hundraåriga tradition av rikedom och de skulle aldrig låta minsta fågel försvinna utan att ingripa.".
-
"Jag befinner mig på en av de små broarna där floden Rhône förenas med Genèvesjön. Bara några timmar återstår av natten. Mörkret samlar sina sista krafter medveten om att den snart nått sin kulmen. Världen omkring mig är kall, dyster och hemlighetsfull. Jag kommer gående över en bro, är tjugosju år gammal och har bara ett enda fungerande öga."
Jag länkar till Hermia och till Bokstödet som båda har skrivit om Asli Erdogans författarskap.
Jag instämmer för övrigt i Hermias tack till förlaget Rámus som gör det möjligt för oss att ta del av sådana här omistliga böcker.














.jpg)






