När stormfloden slog till

Foto: Christian Nyholm-Olsen

Året var 1911. Platsen var Lögstör, en liten stad på nordvästra Jylland. Här lever man fortfarande med ständiga översvämningshot och senast 2005 var gatorna åter vattenfyllda. Lögstör är en av Danmarks mest utsatta städer vad gäller stormfloder.

Den där dagen år 1911 var min morfar ute med sin kamera och så tog han bilden som jag tycker är väl värd att återge. I bakgrunden kan man se huset (med skylt) där morfar hade sin ateljé. Mittemot -där en kvinna står och funderar på om hon ska våga sig ut på gatan (Jernbanegade)- fanns båtbyggare Carl Poulsens verkstad. Lögstör sjöd av liv på den här tiden med många små affärsrörelser.

Lögstör är mycket vackert beläget alldeles intill Limfjorden och med närhet till det dramatiska Vesterhavet (Nordsjön).

    Lånat foto av Limfjordsmuséet i Lögstör.

Danmark, i mitt hjärta

 

Min morfar blev bara lite över 30 år - och han blev ett av många offer för tuberkulosens härjningar. Han dog 1917 och allt jag har kvar av honom är en mängd fotografier (han var fotograf till yrket) och en del böcker. Han läste Kierkegaard, Ibsen och Pontoppidan och hans dagstidning var Politikken. Han var ateist och avskydde präster. Hans barndom var förskräcklig- fyra år gammal var han när fadern helt plötsligt bara "försvann" för att aldrig mera återvända. Modern, som då hade fyra barn och väntade ett femte hamnade i ett verkligt helvete. Från en tämligen trygg tillvaro på den jylländska landsbygden tvingades den decimerade familjen ta sig till Köpenhamn. Där väntade fattigdom och elände- till slut skickades min morfar och hans två bröder tillbaks ensamma till Jylland för då hade fattigvården tröttnat på dem- det gällde (då som nu) att se till att bördorna bars av "någon annan". Vad min morfarsmor tyckte om att bli berövad sina tre små söner var det ingen som brydde sig om. Pengarna styrde.

Morfar hade tur i oturen för han kom till en snäll familj där man lät honom få en utbildning- men de hemska åren i Köpenhamn hade sått fröet till sjukdomen som kom att bryta ut senare i livet.

När jag läser en dansk bok undrar jag alltid "vad hade morfar tyckt om den här romanen? Åh, vad det hade varit spännande att få diskutera den med honom".

Leif Panduro och Klaus Rifbjerg hör till de första moderna danska författare jag stiftade bekantskap med. Panduro hade också en fasansfull barndom och han blev inte heller så väldigt gammal. Jag tycker mycket om Panduro- han har en alldeles speciell humor. Klaus Rifbjerg är också en favorit- och han är en mycket produktiv författare "still going strong". Den senaste romanen av honom har titeln "Nøleren" och här kan man läsa lite om den i en recension av Ivo Holmqvist.

Jag skulle gärna vilja göra ett djupdyk i de här två författarskapen. Jag börjar med att gräva där jag står- det är så länge sedan jag läste "En man från Danmark" och "Den kroniske uskyld" att det kan vara dags igen. Morfar hade säkert gillat båda böckerna. Det är jag övertygad om.

P.S. Kanske minns någon den danska TV-serien "Tycker ni om ostron" (Ka' de li' östers?) som visades på 60-talet. Jag kan lova att det var en serie man inte ville missa ett enda avsnitt av. (författad av just Leif Panduro).

Om gamla böckers betydelse

Jag är i full färd med att städa ut ett förråd med två bokhyllor (fulla) i. Igår hittade jag den här lilla skriften- sliten och sönderläst är den- och den har hundra år på nacken- Henrik Pontoppidans föredrag om kyrkan och dess män. Häftet tillhörde en gång min morfar- som tyckte mycket illa om präster.

-

För mig blev det här häftet en resa bak i tiden- och en pusselbit till för mig. Min morfar dog bara lite över 30 år gammal i jaunari 1917- av TBC. Jag vet inte mycket om honom men hans böcker har jag- och de säger mycket om människan som ägde dem. Morfars favoritförfattare var annars Henrik Ibsen tätt följd av Björnson. Kierkegaards skrifter fanns också i boksamlingen. Det passar mycket bra med Pontoppidan i det sällskapet.

-

Min morfar hade en fasansfull barndom- det var fattigt och eländigt. Hans far lämnade (förlöpte) hemmet och hans mor fick ta de arbeten hon kunde få som "vaskekone" - ett otroligt slit- och så togs tre av hennes barn ifrån henne för kommunen (Fredriksberg) ville inte dra försorg om dem- de skickades till fosterhem på Jylland (det var där de var födda och det var ju praktiskt att lämpa över försörjningsansvaret på någon annan). Hur modern kände sig inför förlusten av tre små barn brydde sig ingen om. Ett fjärde barn hade hon redan förlorat genom en olyckshändelse.

-

I Halling vid Odder växte morfar upp- och han fick någon typ av utbildning för jag vet att han arbetade som journalist - men var och vid vilken tidning har jag ingen aning om och jag vet inte hur jag kan få reda på det heller. Så småningom utbildade han sig till fotograf också och det var den banan han följde. Som arv efter morfar har jag således också en stor mängd foton.

-

Morfar dog i Svaneke på Bornholm- det var mitt i vintern- en krigsvinter dessutom. Han bad att hans kropp skulle kremeras- det var mycket ovanligt på den här tiden och det enda krematoriet i Danmark fanns i Köpenhamn. Det blev en lång och svår färd under en likaledes svår årstid. Någon begravningsceremoni blev det aldrig- morfar ville inte veta av präster och därför blev askan nedsatt i graven direkt.

-

Min morfar var en modig, rakryggad man som vågade stå för sina åsikter. Han dog av den sjukdom han ådragit sig på grund av en fattig och eländig barndom. Minnet av honom vårdar jag ömt.