Dusty Answer.... och jag är helt betagen.....

Bilden är tagen från en BBC-inspelning av "Dusty Answer".

-

Kära Snowflake- tack för boktipset. Jag har suttit helt försjunken i soffan i flera timmar och jag till och med glömde att mata det stackars husdjuret som väckte mig ur Lehmanns värld med misslynta skall och gnyenden.... Sällan har miljöer och händelser fångat mig på detta vis- men så är det också England och under en väldigt speciell tidpunkt (20-tal och efter "The Great War").

-

Det tog ungefär 50 sidor att komma in i handlingen och lite långsamt gick det i början det ska jag erkänna men sedan... det blir bättre och bättre för var sida. Judith Earle kan jag känna väldigt mycket för. Det är sentimentalt, det är romantiskt och vackert. Det är också sorgligt och svårt-

Början av boken är en tillbakablick på barndomen i ett hus på landet... där Judith obönhörligen dras in i familjen Fyfes värld.... och detta kommer att styra hennes liv under många år... och skapar många komplicerade relationer. Så följer Cambridge (härliga miljöbeskrivningar!) och så början till det som man kan tänka sig blir Judiths liv. Drömmar och verklighet... människors komplicerade psyken.... livets skola... och att till slut veta vad man vill och måste...

-

Jag kan känna stort vemod när jag läser...

"It was autumn, and soon the lawn had a chill smoke-blue mist on it. All the blurred heavy garden was as still as glass, bowed down, folded up into itself, deaf, dumb and blind with secrets. Under the mist the silky river lay flat and flawless, wanly shining. All the colours of sky and earth were thing ghoses of themselves: and on the air were the troubling bitter-sweet odours of decay"

-

Och... slutorden är faktiskt mäktiga (men dem citerar jag inte för då förstör jag läsupplevelsen för andra).

-

Ja, jag måste nog läsa något mera av Rosamond Lehmann efter detta....