Ormvråken som föll från himlen

Som kvällslektyr just nu har jag Hans Werner Richters 21 författarporträtt som baserar sig på hans minnen från Gruppe 47. Vissa av de här porträtten fängslar mig lite extra och jag har fastnat för kapitlet om Wolfdietrich Schnurre (1920-1989)-  som alltså har rubriken " Vråken som föll från himlen" (i översättning, för boken läser jag på tyska).

Allt började ju i Bannwaldsee en dag i september år 1947- medarbetarna i tidskriften "Der Ruf" hade samlats (de var 17 till antalet) och man trängde in sig hos Ilse Schneider-Lengyel (hennes hus var inte stort). Kvällen dessförinnan hade man övernattat hos Hans Werner Richter- hans fru hade bjudit på en kaka som var bakad på "klistermjöl" och tämligen oätlig. Schnurre lät sig dock väl smaka. (Han hade tillbringat sin soldattid på östfronten och var inte bortskämd). Nu hade man alltså anlänt till Bannwaldsee (med gengasbil).

Till lunch serverades kokt gädda- egenhändigt uppfiskad av Ilse Schneider-Lengyel. Det var svårt att få tag på mat i det söndertrasade Tyskland på den här tiden och Ilse S-L hade en alldeles egen sjö.
Så började högläsningen av egna verk och Schnurre bad att få läsa upp sin novell "Die Beerdigung Gottes" (Das Begräbnis) och alla imponerades storligen.

Under en promenad vid sjön föll helt plötsligt en vråk död ner från himlen och Schnurre som älskade fåglar över allt annat såg till att den fick en värdig begravning. (Hans far var ornitolog).

Det första priset som delades ut av Gruppe 47 gick dock inte till Schnurre (något han blev mycket besviken över) utan till Günter Eich. Schnurre tappade intresset för gruppen och kom sedan inte till mötena. I mitten på 1960-talet insjuknade han och man trodde att slutet var nära- kriget hade förstört hans hälsa - både själsligen och kroppsligen -"Dieser verdammte, grausame Krieg" - men han repade sig igen och började skriva igen.

Hans Werner Richter hyllar honom i sin bok han skriver att Wolfdietrich Schnurre var mer än en författare, han var också ett original som såg världen, livet och litteraturen på sitt alldeles eget sätt. Under hösten 1977 hade man det allra sista mötet i Gruppe 47 och det avslutades precis som det började- med att Wolfdietrich Schnurre läste novellen "Die Beerdigung Gottes" -åter igen.

Jag har letat men jag har inte hittat några svenska översättningar av Schnurres böcker. Mest tillgänglig är kanske hans roman (i kortberättelseform) om far och son i Weimarrepublikens Tyskland. Jag tror att den här boken är tänkt som ungdomslitteratur.

På besök hos (natt)fjärilar

(Fotot är lånat).

Jag skaffade Hans Werner Richters bok "Im Etablissement der Schmetterlinge- Einundzwanzig Portraits aus der Gruppe 47" för jag ville veta mera om författarna som var så i ropet, framför allt under 50- och 60-talet. I boken berättar han om sina kollegor i gruppen och först ut är Ilse Aichinger.

Ilse Aichinger (f. 1921) är en österrikisk författarinna och hon växte upp i Wien. Modern var av judisk börd och Ilse Aichinger överlevde nazitiden som genom ett under. Om detta har hon skrivit i den självbiografiska romanen "Die grössere Hoffnung" (som inte finns i svensk översättning- beklagligtvis).

Richter skriver om Aichinger i mycket positiva ordalag och han beskriver henne som en mycket vacker kvinna- förtrollande, med en stark utstrålning. Richter och Aichinger träffades för första gången under våren 1951 i Bad Dürkheim. Aichinger arbetade då för Inge Scholl (syster till Hans och Sophie) i Ulm.

I Bad Dürkheim träffades så författarna i Gruppe 47 och man lyssnade andaktsfullt när Ilse Aichinger läste högt ur sin bok. Någon muttrade "Fröken Kafka" och antydde att hon hade influerats av den store författaren- men Aichinger kände inte till Kafka, hon hade aldrig läst något av honom.

Nästa möte ägde rum samma höst och nu gick det vilt till. Författarna inhystes i ett stort hus och fram emot sena kvällen bad Aichinger att Richter skulle hjälpa henne " Du måste komma genast- det ligger en naken karl i min säng"!. Jo minsann, i sängen låg en förhoppningsfull ung poet som Richter körde ut under buller och bång- han tittade sig samtidigt omkring i rummer och upptäckte att ett täcke, som kastats på en soffa, såg så underligt "knöligt" ut. Han lyfte på det och hittade därunder en sovande Heinrich Böll- även Böll ombads lämna Ilse Aichingers rum.

I maj år 1952 församlades Gruppe 47 igen- nu i Niendorf, dit man bjudits in av Nordwestdeutschen Rundfunk. Nu läste Ilse Aichinger högt ur sin roman "Spiegelgeschichte" - en berättelse som går i omvänd ordning och som börjar vid graven och går i riktning mot vaggan. För denna bok belönades Aichinger med "Preis der Gruppe 47" för detta år.  På kvällen skulle man ut och roa sig och intendenten för radiokanalen bjöd in till fest - någonstans (man visste inte var) och man for iväg i diverse olika bilar. När man äntligen nådde resans mål dröjde det ett litet tag innan man förstod att man befann sig på en bordell. De damer som betjänade sällskapet hade alla svarta strumpor och i strumpebanden (som var i grälla färger) satt blommor. Strumpebanden såg nästan ut som fjärilar. (Därav bokens titel). Det blev en oförglömlig kväll och Richter skriver lite vemodigt om hur allting ännu var i sin början och ännu hade man ingen "färdig tysk stat".

Vid mötet (man träffades två gånger per år) i oktober 1952 kom Ilse Aichinger tillsammans med Günter Eich- och strax därefter gifte de sig. "Det var inte det enda, men det första äktenskapet som ingicks mellan medlemmar i Gruppe 47", avslutar Hans Werner Richter.

Jag forsätter läsningen av Hans Werner Richters minnen.

Gruppe 47 och den gåtfulle Günter Eich

Günter Eich (i mitten). Foto: Abraham Pisarek

I Helmut Böttigers bok om Gruppe 47 läser jag om författaren Günter Eich som kom att bli något av en symbolfigur för efterkrigstiden i Tyskland. Eich har jag inte läst något av och på svenska finns bara (som jag kan se) en enda titel.

Några smakprov ur Eichs produktion finns annars i engelsk översättning i "Pigeons and Moles".

Günter Eichs öde är något märkligt för dels överlevde han kriget dels kunde han och orkade han fortsätta att skriva efteråt. Han tog aldrig avstånd från nazismen- snarare blev han en del av- om inte rörelsen- så i alla fall krigsmaskineriet. Eich var underofficer och tjänstgjorde som signalist men år 1945 blev han tillfångatagen av amerikanerna och satt i krigsfångeläger. I tidningen "Der Ruf" publicerades så hans första efterkrigsarbeten och han nådde stor berömmelse med en dikt med titeln "Die Latrine".  Här citerar jag de två sista verserna av ett ganska oaptitligt poem men man får läsa symboliskt. Det vållade mycket skriveri att Eich rimmade Hölderlin med urin.

Irr mir im Ohre schallen
Verse von Hölderlin.
In schneeiger Reinheit spiegeln
Wolken sich im Urin.

Geh aber nun und grüße
die schöne Garonne
Unter den schwankenden Füßen
schwimmen die Wolken davon.

Tyskland strax efter 1945 var i stort sett bara ruinhögar och man talade om "Stunde null" och "kalhyggelitteratur"- litteratur som var lika bar och kal som landet nu hade blivit.

Günter Eich skrev skådespel och lyrik- och han var inte särskilt produktiv. Han var också helt ärlig med sitt förflutna och svarade så här i en intervju" Ich habe dem Nationalsozialismus keinen aktiven Widerstand entgegensetzt. Jetzt so zu tun als ob, liegt mir nicht."

Det allra första priset som delades ut av grupp 47 gick till just Günter Eich.

Jag länkar här till en annan av Eichs mera berömda dikter "Inventur".

Der P.O.W. och en liten bit av historien om Gruppe 47

Det är torsdag och alltså dags för något tyskinspirerat. Vad kan då passa bättre än ytterligare ett kort nedslag i Helmut Böttigers bok om "Die Gruppe 47"?

I det andra kapitlet börjar den verkliga historien ta form och man hamnar inte i Tyskland utan förvånande nog i USA, närmare bestämt i Camp Ellis (HÄR en länk till en informativ sida om lägret), ett läger för tyska krigsfångar i Illinois.

Det var här Hans Werner Richter (1908-1993) skrev sin dikt om livet som P.O.W. (prisoner of war) som publicerades (17 november 1944) i tidskriften "Die Lagerstimme" (som gavs ut av fångarna). Jag citerar några rader:

Der P.O.W.

So nun vergeht des Lebens Lauf
An jedem Morgen stehts du auf
Und bist ein PoW.
----
Allein am Abens ist es nett
Ermuedet sinkst du dann ins Bett
-- Und bleibst ein- PoW.

Så började grunden obemärkt läggas till detta litterära sällskap som alltså intierades av Hans Werner Richter. Richter föddes på ön Usedom i Östersjön och kom tidigt i bokhandlarlära. År 1933 emigrerade han till Paris men återvände till Berlin och så småningom hamnade han också i die Wehrmacht. Han tillfångatogs av amerikanska trupper i november 1943 (Monte Cassino). I USA kom Richter så småningom att lära känna en annan blivande medlem av Gruppe 47- Alfred Andersch.  Det kom att bli ett fruktbart samarbete.

Hans Werner Richters sista bok.

I "Geschichten aus Bansin" skriver Richter om sin ö- Usedom. Berättelse som alla har Richters far i centrum.

Häxan från Bannwaldsee

(Fotot är lånat).


wort
wortsprechunfähig fliegen die Hexen aus den Häusern
der eisenriegel der hütten kommt aus dem boden
man schütze sich gegen die hauchlosen lider
der wenn-wölfe das wort ist ein unerklärliches
geräusch krank wurde der Mensch daran.

(Från: Septemberphase, 1952 av Ilse Schneider-Lengyel)

Jag köpte för ett tag sedan Helmut Böttigers bok om "Die Gruppe 47" och tänker långsamt läsa mig igenom den.

Det här litterära sällskapet grundades år 1947 och då samlades man i poeten, fotografen och konsthistorikern Ilse Schneider- Lengyels hus i Bannwaldsee. (Huset finns fortfarande kvar och är nu försett med minnesplakett (som syns ovan).)

Hon kallade sig för häxan från Bannwaldsee och hon for runt i bygden på motorcykel- utslaget hår hade hon och illröda naglar. Dessutom var hon djärv nog att ha stora smycken och långbyxor. Raden av män som hon avverkade lär också ha varit stor till omfånget. Ilse Schneider-Lengyel var med andra ord en mycket färgstark kvinna.

(Lånat foto)

Under cirka tre års tid var hon den enda kvinnan som deltog i gruppens träffar men år 1958 tvingades hon sälja sitt hus och långsamt försvann hon ut i periferin- hon blev bortglömd och är väl så än idag. Hon dog år 1972 på ett mentalsjukhus vid Bodensee.

Jag läser gärna mera om och av denna mycket speciella dam.