Att skriva i exil: Stefan Zweig 1936

Sebastian Castellio 1515-1563

Sommaren 1936 befann sig Stefan Zweig i Ostende tillsammans med flera av sina författarkollegor. Hemmet i Österrike kunde han inte längre vistas i- han hade ryckts upp från sitt hemland och sina rötter och nu var han på flykt undan den bruna pest som började svepa över Europa.

Det är mycket betecknande att han skrev på en bok som handlade om rätten till det fria ordet- om hur man måste följa sitt samvete och hur man måste ha modet att ta ställning. Boken var: Castellio gegen Calvin oder Ein Gewissen gegen die Gewalt.

Sebastian Castellio föddes i Frankrike (nära den Schweiziska gränsen) och mycket tidigt tog han ställning mot förföljelse av oliktänkande. Inkvisitionen gick mycket hårt fram under 1500-talet och Castellio blev åsyna vittne till hur så kallade kättare brändes på bål . Han tog ställning för reformationen. Så småningom blev han vän med Calvin men den vänskapen tog slut när även Calvin började ansätta och förfölja personer av annan mening och trosuppfattning. (Miguel Serveto tvivlade på treenighetsläran och fick plikta med livet).

"Vad är en kättare"?, undrade Castellio och han predikade tolerans och förståelse.

"To kill a man is not to protect a doctrine, but it is to kill a man." (Sebastian Castellio.)

Castellio dog av naturliga orsaker men hans grav skändades.

Stefan Zweigs bok om Castellio finns på flera språk. Jag kommer att läsa den.

De sista dagarna

Laurent Seksik är en fransk läkare och författare. Han delar sin tid lika mellan de två yrkena och för romanen om Stefan Zweigs sista dagar har han fått stort erkännande- den såldes i över 80 000 exemplar i hemlandet och nu är den översatt till tio språk (dock inte till svenska- ännu.) Fina Pushkin Press har gett ut den engelska versionen och jag har läst och låtit mig dras med i en virvel av känslor och funderingar- för den här boken kan man inte läsa utan påverkas starkt.

 

 På fotot ovan kan man se en ung och säkert förhoppningsfull Stefan Zweig (stående). Bilden är tagen i Wien när förra seklet var ungt och blomstrande. Att växa upp i den österrikiska huvudstaden under den här tiden måste ha varit oerhört stimulerande för en kulturellt sinnad man. (Zweig kom från ett välbärgat hem). Så kom krigen- först den ena och så det andra men redan år 1934  lämnade Zweig sitt älskade hemland. Första anhalt blev England och London- där tog hans äktenskap med Fridrike slut och han träffade Lotte som skulle bli hans nya musa. Men- England låg för nära den europeiska kontinenten, för nära Tyskland, och så for paret vidare till New York och år 1941 slutligen så gick färden till Brasilien. Zweig kände sig som en jagad hund och den påtvingade rotlösheten värkte sig in i själen allt mer.

Vy från trakterna av Petrópolis- Stefan Zweigs sista hem på denna jord. Det är vackert och magiskt men det var långt från Salzburg och långt från den värld han höll allra kärast.

Laurent Seksik letar sig in under huden på Zweig, han tränger sig in i alla själens skrymslen och vrår- och läsaren kan leva sig in i det helvete och den ensamhet som Zweig måste ha upplevt under sina sista månader. Boken innehåller sex kapitel- ett för varje månad från september 1941 till februari 1942 då Stefan Zweig inte längre orkade kämpa mot sina svarta demoner. Han hyste inga förhoppningar längre och hans Lotte valde att följa med honom in i det dunkla och okända.

"The world he had known lay in ruins: the people he had loved were dead; their memory plundered and looted. He had wanted to be a witness, the biographer of humanity's richest hours; he couldn't bring himself to serve as the scribe of a barbaric era. His memory took up too much room, and fear occupied too large a suite in his mind. His writing was fed only by nostalgia. He only wrote about the past."

Tyskland har blivit en dödsstjärna och den gamla världen har förintats. Stefan Zweig lever i ett tröstlöst vakuum. Slutet kommer den 22 februari år 1942.

"Day turned into night. The earth was shapeless and empty. She joined him in the abyss, and a gust of wind that came through the open windows shook the curtains and hovered over that abyss."

Seksik har lagt ner stor möda på att leta i både källor och litteratur och hans bok om Zweigs sista dagar är säkert så nära sanningen som man kan komma.

På bilden ovan romanen i grafisk utgåva- men då måste man läsa på franska.

Ödestimmar

Det är torsdag och då tänkte jag att det skulle bli lite tyskspråkigt här på bloggen. Idag i form av Stefan Zweigs "Sternstunden der Menschheit" - den svenska översättningen (från 1932) fick titeln "Ödestimmar: fem historiska miniatyrer" (det kom sedan en utgåva år 1938 också "Odödliga ögonblick i mänsklighetens historia").

Den ursprungliga boken innehöll fem miniatyrberättelser- och de speglar alla historiska ögonblick som Zweig gripits av och som han tycker bör framhållas särskilt. Jag väljer ett av de fem:

En dag i december (den 22) år 1849 fördes en skara män till Semenowskplatsen i  Sankt Petersburg för att avrättas genom arkebusering. En av dem hette Fjodor Dostojewski - hans (och de övrigas) brott: de var medlemmar i en socialistisk diskussionsgrupp - Petrasjevskijgruppen. I sista stund stoppade avrättningarna och straffen omvandlades i de flesta fall till straffarbete i Sibirien. Där tvingades Dostojwski uthärda i fyra år och hans hälsa drabbades svårt.

"In summer, intolerable closeness; in winter, unendurable cold. All the floors were rotten. Filth on the floors an inch thick; one could slip and fall ... We were packed like herrings in a barrel ... There was no room to turn around. From dusk to dawn it was impossible not to behave like pigs ... Fleas, lice, and black beetles by the bushel ...

—Fyodor Dostoyevsky

 

Stefan Zweig använder sig av diktens form i den här miniatyren- det ger en extra dimension till denna ödesstund.

 

„Nachts haben sie ihn aus dem Schlaf gerissen,
Säbel durchklirren die Kasematten.
Stimmen befehlen; im Ungewissen
Zucken gespenstisch drohende Schatten.“

 

De fem historiska ögonblicken är:

 

Die Weltminute von Waterloo (The World Minute of Waterloo)

Die Marienbader Elegie (The Elegy of Marienbad) (Detta handlar om Goethe)
Die Entdeckung Eldorados (The Discovery of Eldorado)
Heroischer Augenblick (Heroic Moment) (Fjodor Dostojewski)
Der Kampf um den Südpol (The Fight for the South Pole) (Robert Falcon Scott)

 

 

Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod

Orden i rubriken tillskrivs den grekiske filosofen Herakleitos och så tänkte jag när jag läste Stefan Zweigs novell "Journey into the Past" som har getts ut i översättning av flera engelskspråkiga förlag.

Det handlar om den ambitiöse men fattige Ludwig som får anställning (och bostad) hos en äldre och sjuklig "councillor". Från att från början starkt ha ogillat arrangemanget med att vara inneboende kommer Ludwig snart att trivas- mest för att hans arbetsgivare har en ung, attraktiv och mycket omtänksam hustru. Kärlek och passion uppstår men det hela kan inte fullbordas för Ludwig sänds iväg till Mexico på ett viktigt uppdrag. Så kommer kriget (första världskriget) emellan och de älskande skiljs åt- under nära tio år. Under tiden har Ludwig gift sig och skaffat familj i sitt nya hemland men nu reser han tillbaks till Tyskland för han längtar efter sin första stora kärlek. Frågan är - går den att återfå?

Kärlek är skör och passion ännu skörare och flyktigare. Människor förändras- åren sätter sina spår och ungdom flyr snabbt sin kos. "Journey into the Past" är en mycket vacker och sorglig berättelse om hur tider förändras och vi med dem.

Just den här novellen var länge "försvunnen"- Zweig skrev och filade på den under många år. Först år 1976 kom den ut på originalspråket. Tack vare framför allt Pushkin Press kan nu nya läsare glädjas åt denna berättarkonst.

Madame de Prie- historien om en kvinnas fall

Jeanne-Agnès Berthelot de Pléneuf (madame de Prie 1698-1727)

I novellen "Twilight" eller som den heter på originalspråket "Geschichte eines Untergangs" skriver Stefan Zweig om ett verkligt människoöde - och ett sorgligt sådant. Madame de Prie var ung och vacker och populär bland de högsta kretsarna i dåtidens Paris. Så populär att hon blev älskarinna till herigen av Bourbon.

Det ligger alltid en fara i att leva i närheten av makten- det är så lätt att få sina vingar brända och så skedde för madame de Prie också. Det hände över en natt och så var hon plötsligt persona non grata. Iväg skickades hon därför i expressfart till sitt slott i Courbepine. Det var rena Sibirien för den här damen och hon leddes och vantrivdes.

Stefan Zweig går in under huden på den här unga kvinnan och lever med i hennes våndor, ensamhet och isolering. Det är ett fascinerande psykologiskt porträtt av en ytlig, utsvävande men ändå så utsatt människa. Slutet kan naturligtvis inte bli lyckligt och det är bitvis plågsamt att läsa- men ack vad han kan skriva, Zweig. Allt blir så levande, allt blir så klart och ingenting är nytt under solen. Så tänker i alla fall jag när jag lägger den här boken åt sidan- en mycket fin läsupplevelse rikare.

"Geschichte eines Untergangs" har blivit till film The Fall of the Marquise de Prie (1996) (i huvudrollen Charlotte Rampling).

Nog måste berättelsen om madame de Prie ha översatts till svenska.

Jag fortsätter att läsa Stefan Zweig

Just nu har jag de här novellsamlingarna att se fram emot. Pushkin Press ska verkligen ha en eloge för att de gett ut och ger ut så mycket av Zweig. Man kan säkerligen hitta de här novellerna i svensk översättning också- men förmodligen får man bege sig till antikvariat och biblioteksmagasin (om man nu inte föredrar att läsa på originalspråket så klart).

Förlagen som "gör det"

Pushkin Press är ett av dem, New York Review of Books är ett annat. Här i Sverige har Modernista och Ersatz också gett ut några av Stefan Zweigs verk på nytt.

Nu hoppas jag att denna trend fortsätter för Zweig är en författare värd att läsa om och om igen. Jag har precis avslutat "Amok and Other Stories" - fyra noveller av olika längd men med en gemensam nämnare- slutet (som jag inte tänker avslöja).

Amok (som är den längsta berättelsen - cirka 80 sidor) finns i svensk översättning, den senaste gjord år 1975  och då ingår den i "Schack/Amoklöparen" utgiven på W & W förlag. Jag har dock läst på engelska eftersom jag var mycket nyfiken på de andra tre novellerna i samlingen också.

Den engelska översättningen är för övrigt gjord av Anthea Bell (och det borgar för god kvalitet).

"Amok" är en berättelse om besatthet, ensamhet och utsatthet. Berättaren (som är anonym) återger i sin tur en historia som berättas för honom- ombord på en båt hem till Europa från Indonesien. (Då en nederländsk koloni). En mörk natt promenerar "den anonyme" omkring på båtdäcket för att söka ro och avskildhet. Så råkar han på en man- en läkare ska det visa sig- som sitter gömd bland livbåtar och annat- och mannen berättar långsamt och med stor intensitet en sorglig historia- historien om ett liv som förspillts och förötts.

Det börjar som en dröm om en bättre tillvaro i kolonierna- en dröm om exotiska platser, klara stjärnenätter och vackra omgivningar fyllda av orientens mystik. Tyvärr blir dessa drömmar inte alls besannade för realiteten är ful, fattig och dessutom ensam för ute i obygden finns ingen att tala med eller utbyta tankar med. Så en dag kommer en ung engelsk kvinna farande för att få hjälp med ett problem- hon är gravid och vill ha abort. Här börjar vansinnesdansen- i stället för den rikliga dusör som läkaren utlovas vill han ha kvinnan "i natura". Hon flyr - han följer efter i en jakt som slutar mycket tragiskt. Kvinnan går i stället till en lokal kvacksalvare som gör ingreppet och följden blir en svår, plågsam död. Läkaren, som hunnit upp kvinnan lovar henne i dödsögonblicket att göra allt för att dölja dödsorsaken för hennes make.

Här kunde historien slutat- men läkaren har fallit offer för sitt eget inre tvång och han beslutar sig för att följa kvinnans kista som fraktas från kolonierna och hem till Europa.

"Amok" är en novell som är en resa inte bara in i tropikernas svartaste mörker utan som också är en resa in i en människas själ. Utsökt skickligt porträtterat av Zweig. 

En annan novell som också är mycket gastkramande är "Leporella" en berättelse om en ful och ensam kvinna som arbetar som tjänsteflicka hos ett par i Wien- ett par som lever i ett olyckligt förhållande.

"Her real name was Crescentia Anna Aloisia Finkenhuber, she was thirty-nine years old, she had been born out of wedlock and came from a small mountain village in the Ziller valley. Under the heading of "Distinguishing Marks" in the booklet recording her employment as a servant, a single line scored across the space available signified that she had none."

När så herrn i huset ägnar Crescentia lite extra uppmärksamhet slår det slint för henne- och här igen är det en historia om en ensam människas förvridna och underliga tankevärld. "Leporella" är nog min favorit bland de här fyra novellerna.

Så citerar jag från The Guardian och Nicholas Lezard:

"I try to be indifferent to publishers, concentrating more on the words between the covers than the words at the bottom of the spine, but, really, is there a more wonderful publisher than Pushkin? They pay people to translate works of European literature that would otherwise have only the smallest imaginable audience in this country. The books themselves are both gorgeous and practical. I even like the paper they use. And £7.99 isn't going to break the bank.
But even if Pushkin charged double the price and printed their books on loo-roll they would still have to be praised to the skies because they seem to be on a mission to publish everything written by Stefan Zweig." Artikeln i sin helhet kan man läsa här (obs: spoilervarning!)

Får man nu hoppas på flera svenska översättningar av Stefan Zweigs böcker?

Stefan Zweig- aktuell på nytt

Fast han är väl ständigt aktuell?  Däremot har det varit snålt med nya utgåvor på svenska- för något år sedan kom dock "Världen av igår" på Ersatz förlag och snart finns den också i pocket.

'
Romanen "Hjärtats oro" från 1939 ges ut av Modernista inom kort. Den är jag just nu fördjupad i (en äldre utgåva). Hermia skrev så fint om den för ett tag sedan och  jag kände att jag bara måste läsa.

Det finns många översättningar av Zweigs verk men det mesta är gammalt och får letas upp i biblioteksmagasin  och på antikvariat.

Här har jag skrivit lite om Zweigs bok "Journeys".

Den siste habsburgaren

på Österrikes tron var Karl I

hans hustru var den vackra och bestämda Zita av Bourbon-Parma.

Jag läser i Stefan Zweigs "Die Welt von Gestern" ("The World of Yesterday" i engelsk översättning) och jag fastnade för den essä som har titeln "Going home to Austria". Här beskriver Zweig ett Österrike som är helt skövlat och förött- på randen av undergång. Han kommer resande från Schweiz med sin fru för att bosätta sig utanför Salzburg. I gränsstaden Buchs på den Schweiziska sidan väntar han på tåget som ska föra paret vidare- då ljuder plötsligt en klocka och poliser och gränskontrollanter ställer sig i givakt. Ett tåg är på ingång. Det är inte vilket tåg som helst utan ett ovanligt fint sådant- genom ett fönster ser Zweig den siste kejsaren, Karl, som står bredvid sin svartklädda hustru Zita.

"It gave me a shock- the last emperor of Austria, heir to the Habsburg dynasty that had ruled the land for seven hundred years, was leaving his domains!" Och så erinrar sig Zweig sin barndom i Wien med det vackra palatset Schönbrunn och hur den gamle kejsaren Franz Joseph ibland sågs promerera runt i parken- Haydns "Gott erhalte Franz den Kaiser"- alla festligheter och all glans. Alla som stod på perrongen förstår att de bevittnar något av en historisk tragedi. Så far tåget vidare. "At that moment the Austrian Monarchy that had lasted for nearly a thousand years came to its real end. I knew that I was going back to another Austria, another world".

Det var i november 1918. Så småningom deporterades (efter ett par kuppförsök) Karl med familj till Madeira. Där dog han år 1922. Zita blev nära 100 år och dog först 1989. Hon ligger begraven i Kapuzinerkirche i Wien .

I natt var jag i Brügge

Brügge med sina kanaler... (lånat foto).

Mitt resesällskap var ingen mindre än den österrikiske författaren Stefan Zweig (1881-1942). Bredvid sängen har jag nämligen boken "Journeys" en samling reseberättelser som sträcker sig från 1902 fram till 1940. I Brügge var han år 1904.

Han skriver om tystnaden som sveper sig över staden som en dimma- en tystnad fylld av nostalgiska minnen från svunna dagar av storhetstid. I Brügge finns också så kallade "halv-kloster"- platser dit äldre människor kommer för att dö- och de trånga, mörka gränderna understryker denna dödens närvaro på ett kusligt sätt. Brügge är i sanning en kontrasternas stad. "Enchanted- yet lifeless". Om kanalerna skriver Zweig (här i engelsk översättning):

"For these canals do not speak, do not murmur; they do nothing but listen. Faithfully they bear the image of the houses that lean their crumbling, ivy-choked walls against them; they reflect the sad light of vaulted bridges and high towers unaware even of the shy lapping of shimmering wavelets. Not a sound. They are eternal darkness, but the sky is held in their black mirror and they bear horror and silence to this town, something of another world, transcendence, the luminescence of stars"

Zweig skriver poetiskt, vackert och med en genomträngande blick. "Journeys" är en bok att försvinna i... drömma sig bort i... och framför allt en bok att njuta av.

Stefan Zweig hör också till en av de alltför många författare som tvingades i landsflykt när nazisterna kom till makten. År 1942 tog han sitt eget liv i exil. Efter sig lämnade han en stor produktion av romaner, essäer och noveller- mycket finns översatt till svenska.

Ersatz förlag ger ut Stefan Zweigs memoarer "Världen av igår" i höst. Den boken ska man inte missa.