På besök hos (natt)fjärilar

(Fotot är lånat).

Jag skaffade Hans Werner Richters bok "Im Etablissement der Schmetterlinge- Einundzwanzig Portraits aus der Gruppe 47" för jag ville veta mera om författarna som var så i ropet, framför allt under 50- och 60-talet. I boken berättar han om sina kollegor i gruppen och först ut är Ilse Aichinger.

Ilse Aichinger (f. 1921) är en österrikisk författarinna och hon växte upp i Wien. Modern var av judisk börd och Ilse Aichinger överlevde nazitiden som genom ett under. Om detta har hon skrivit i den självbiografiska romanen "Die grössere Hoffnung" (som inte finns i svensk översättning- beklagligtvis).

Richter skriver om Aichinger i mycket positiva ordalag och han beskriver henne som en mycket vacker kvinna- förtrollande, med en stark utstrålning. Richter och Aichinger träffades för första gången under våren 1951 i Bad Dürkheim. Aichinger arbetade då för Inge Scholl (syster till Hans och Sophie) i Ulm.

I Bad Dürkheim träffades så författarna i Gruppe 47 och man lyssnade andaktsfullt när Ilse Aichinger läste högt ur sin bok. Någon muttrade "Fröken Kafka" och antydde att hon hade influerats av den store författaren- men Aichinger kände inte till Kafka, hon hade aldrig läst något av honom.

Nästa möte ägde rum samma höst och nu gick det vilt till. Författarna inhystes i ett stort hus och fram emot sena kvällen bad Aichinger att Richter skulle hjälpa henne " Du måste komma genast- det ligger en naken karl i min säng"!. Jo minsann, i sängen låg en förhoppningsfull ung poet som Richter körde ut under buller och bång- han tittade sig samtidigt omkring i rummer och upptäckte att ett täcke, som kastats på en soffa, såg så underligt "knöligt" ut. Han lyfte på det och hittade därunder en sovande Heinrich Böll- även Böll ombads lämna Ilse Aichingers rum.

I maj år 1952 församlades Gruppe 47 igen- nu i Niendorf, dit man bjudits in av Nordwestdeutschen Rundfunk. Nu läste Ilse Aichinger högt ur sin roman "Spiegelgeschichte" - en berättelse som går i omvänd ordning och som börjar vid graven och går i riktning mot vaggan. För denna bok belönades Aichinger med "Preis der Gruppe 47" för detta år.  På kvällen skulle man ut och roa sig och intendenten för radiokanalen bjöd in till fest - någonstans (man visste inte var) och man for iväg i diverse olika bilar. När man äntligen nådde resans mål dröjde det ett litet tag innan man förstod att man befann sig på en bordell. De damer som betjänade sällskapet hade alla svarta strumpor och i strumpebanden (som var i grälla färger) satt blommor. Strumpebanden såg nästan ut som fjärilar. (Därav bokens titel). Det blev en oförglömlig kväll och Richter skriver lite vemodigt om hur allting ännu var i sin början och ännu hade man ingen "färdig tysk stat".

Vid mötet (man träffades två gånger per år) i oktober 1952 kom Ilse Aichinger tillsammans med Günter Eich- och strax därefter gifte de sig. "Det var inte det enda, men det första äktenskapet som ingicks mellan medlemmar i Gruppe 47", avslutar Hans Werner Richter.

Jag forsätter läsningen av Hans Werner Richters minnen.

Bilder från Bansin

Det här är en gammal och idyllisk bild från början av förra seklet. En vacker sommardag på stranden i Bansin på ön Usedom i Östersjön.

Jag har läst Hans Werner Richters sju minnesbilder av hembygden "Geschichten aus Bansin"  - och alla handlar de på något sätt om Richters far, Richard. Det är skrivet med humor och detaljrikedom, med kärlek och med visst vemod också- den här tiden kommer inte tillbaka även om jag tror att Bansin till viss del nu har återuppstått som den populära badort det en gång var.

Den första minnesbilden har titeln "Basiner Topographie" och den borde verkligen bli en klassiker (om den inte redan är det).

"Die strassen des Ortes, in dem mein Vater lebte, bilden ein Kreuz. Die längere Seestrasse läuft von Süden nach Norden, die kürzere Bergstrasse von Westen nach Osten. Sie schneidet die Seestrasse in ihrer oberen Hälfte. Das Kreuz ist behangen mit ein paar Nebenstrassen, mit einem Kriegerdenkmal, mit einem vermoderten See, mit zweiklassigen Volksschule, mit Villen aus der Jahrhundertwende, mit einem Kinderspielplatz und mit zwei Tennisplätzen. Die Kiefernwald, der von Westen her and das Kreuz grenzt, umschliesst Kriegerdenkmal, Kinderspielplatz und Tennisplätze."

Så fortsätter Richter med att beskriva invånarnas historia -  vad de arbetade med och hur de levde. Han berättar om den där dagen i augusti år 1914 då så många män drog i väg västerut under stort jubel. Den starkt reducerade skara av dem som kom tillbaka såg till att bilda en "Kriegerverein" och att upprätta ett minnesmonument. Så var det snart år 1930 och de första nazisterna dök upp- de marscherade genom Seestrasse och sjöng "Rotfront und Redaktion erschossen" (de visste inte vad ordet "Reaktion" betydde och så blev det "Redaktion" i stället). De bruna tog snabbt över makten och "den dummaste av dem, en målargesäll, blev Ortsgruppenleiter.  I september 1939 drog de så iväg- men inte under jubel denna gång. De kom inte tillbaka -i stället kom ryssarna och våldtog deras fruar."

Stranden har också sin historia. Först från år 1897 kan man tala om badstrand- och så började en period med badanstaltsbad följt av en tid av fria bad och så sist en period med både fria bad och nakenbad. Inte mindre än tre badanstalter växte upp- slottsliknande byggnader med tinnar och torn med fanor och trappor och så fanns det massor av badhytter.

"Geschichten aus Bansin" är en verkligt trevlig bok - Richter skriver medryckande och han kan sannerligen berätta. Att det inte var en dans på rosor att leva på ön Usedom framgår dock helt klart- men Richter kan konsten att ta vara på de där speciella ögonblicken- goda som onda.

En annan berättelse som jag kommer att minnas är "Skyttekungen" (Den minnesvärda dag då Richters far sköt bäst av alla sina militärkamrater- och sedan firade och hade baksmälla i tre hela dagar....) . "Mein Vater blieb drei Tage im Bett, erwachte aber nach wenigen Stunden mit schmerzen im Kopf, im Magen und in allen Gliedern. Er begann nach der Hilfe meiner Mutter zu rufen."

Men där fanns det ingen hjälp att få- "det får du minsann stå ut med" sa den obarmhärtiga hustrun. (Och det kunde han väl gott ha, tycker man....).

Jag tyckte så mycket om Hans Werner Richters sätt att skriva att jag har bestämt mig för att läsa hans roman "Ein Julitag" och så hans minnesanteckningar om sin tid i Gruppe 47 " Im Etablissement der Schmetterlinge". Båda böckerna har getts ut av Klaus Wagenbach förlag.

Smart reklam

Den här behagliga lilla volymen med berättelser från Bansin hamnade i min brevlåda för ett tag sedan. Hans Werner Richter (1908-1993) (en av grundarna till den kända "Gruppe 47") har författat och här skriver han om sin hembygd i sju längre skisser.

Vy från dagens Bansin (lånat foto)

Bansin ligger på ön Usedom- en ö med intressant historia- speciellt för oss svenskar. Usedom tillhörde nämligen Sverige under nära 100 år. År 1720 såldes den dock till dåvarande kungen av Preussen. (Jag misstänker att Karl den XIIs krig och därmed dåliga finanser gjorde att den "svenska kassan" var i akut behov av pengatillskott).

Usedom är idag delad mellan Tyskland och Polen men den större delen har hamnat på den tyska sidan av gränsen och hör till delstaten Mecklenburg-Vorpommern. Peenemünde är en av öns mera kända platser- men Peenemünde ger obehagliga associationer, tyvärr. Här utvecklade Werner von Braun sin V2-raket- som satte skräck i Londons befolkning under andra världskriget.

Så kommer jag till reklamen: I boken låg en liten broschyr från "Strandhotel Ostseeblick" ett vackert hotell vid strand och hav. Det är ett hotell med historia- och slutet är lyckligt. Hotellet återuppstod år 1996. Läs om det intressanta hotellet HÄR (engelsk version!).

"Schläfst du mit schönen Gedanken ein, wird die Nacht wie ein kleiner Urlaub sein" (så står det också på den lilla broschyren". Visa ord.

"Geschichten aus Bansin" har getts ut av Wagenbach förlag.

Der P.O.W. och en liten bit av historien om Gruppe 47

Det är torsdag och alltså dags för något tyskinspirerat. Vad kan då passa bättre än ytterligare ett kort nedslag i Helmut Böttigers bok om "Die Gruppe 47"?

I det andra kapitlet börjar den verkliga historien ta form och man hamnar inte i Tyskland utan förvånande nog i USA, närmare bestämt i Camp Ellis (HÄR en länk till en informativ sida om lägret), ett läger för tyska krigsfångar i Illinois.

Det var här Hans Werner Richter (1908-1993) skrev sin dikt om livet som P.O.W. (prisoner of war) som publicerades (17 november 1944) i tidskriften "Die Lagerstimme" (som gavs ut av fångarna). Jag citerar några rader:

Der P.O.W.

So nun vergeht des Lebens Lauf
An jedem Morgen stehts du auf
Und bist ein PoW.
----
Allein am Abens ist es nett
Ermuedet sinkst du dann ins Bett
-- Und bleibst ein- PoW.

Så började grunden obemärkt läggas till detta litterära sällskap som alltså intierades av Hans Werner Richter. Richter föddes på ön Usedom i Östersjön och kom tidigt i bokhandlarlära. År 1933 emigrerade han till Paris men återvände till Berlin och så småningom hamnade han också i die Wehrmacht. Han tillfångatogs av amerikanska trupper i november 1943 (Monte Cassino). I USA kom Richter så småningom att lära känna en annan blivande medlem av Gruppe 47- Alfred Andersch.  Det kom att bli ett fruktbart samarbete.

Hans Werner Richters sista bok.

I "Geschichten aus Bansin" skriver Richter om sin ö- Usedom. Berättelse som alla har Richters far i centrum.