Tadellöser och Wolff av Walter Kempowski

Så tog den tyvärr slut- den fina självbiografiska romanen om en familj under Hitlertidens Tyskland. Ännu mer synd är det att detta är den enda roman av Kempowski som blivit översatt till svenska. Kempowskis huvudperson är en ung pojke och under cirka 10 år får vi följa hans iakttagelser- och det är förändringarnas tid han skriver om. Jag tycker mycket om Kempowskis språk- det är korthugget, det är collageartat och mycket lätt att följa med i- scenerna växlar snabbt och det är en stor intensitet i beskrivningarna.

-

" Hos kusken Boldt var vi alltid välkomna. Glatt visslande blandade han havre och hackelse åt hästarna, och så hällde han på lite äppelcider. 36 Mark i veckan tjänade han. Min far skickade med mig skadade cigarrer till honom.

-

Skimmeln "Max" var en "krigskamrat". Dr Krause hade haft honom med sig från Galizien. Under skylten med texten "Kriegskamerad" hängde ett järnkors av papp. Också fartyg hade fått järnkorset under världskriget, liksom rapporthundar.

Vi undvek Max, för han var bitsk. Stoet Nora var däremot ofarligt, sa kusken Boldt.

Hon drog kraftigare än Max."

-

Elaka pianolärarinnor och än hemskare lärare som har hand om extraundervisning får man träffa (det måste finnas en uppsjö av böcker med elaka pianolärarinnor i handlingen)- men det kapitel i boken som får mig att rysa extra mycket är det som handlar om bombningarna av Rostock.

-

Det sönderbombade Rostock. 1942. (från Wikipedia)

" Plötsligt föll en rad bomber. Den första långt bort, den andra nära, den tredje ännu närmare och så: ssst- bumm. Den fjärde. Skyltfönstret ("Dr Krauses Sonnenbrause") gick i bitar, och bitarna föll ner på källarfönstret och slog sönder det.

Ob im Wald, ob in der Klause,

Dr Krauses Sonnenbrause...

Det rasslade och prasslade. Samtidigt slocknade ljuset.

Den tjocka portvaktsfrun i sitt förklä börade skrika. Min mor skrek tillbaka, hon skulle hålla sig lugn, annars skulle här vidtas åtgärder. Alla barnen föll naturligtvis in i hennes skrik. ("Så skönt att Ulla inte här här") Och så kom en ny bombserie.

-

Jag satt bakom min potatislåda, och Ute gömde sig snyftande under sitt täcke: "Snälla, snälla, käre Gud- hjälp oss!"

-

Stora delar av Rostocks centrum blev helt förstörda- och många människor fick sätta livet till.

-

Här diskuterar den blivande danske svärsonen "Sörensen" politik med sin nya familj:

" Tyskland var väl det enda landet i världen som hade två nationalsånger, sa Sörensen.

"Nej", sa Robert. "Vi har bara en. Den andra angår oss inte"

"Nåväl", sa Sörensen, "låt gå för det då. Men varför heter det : "Von der Etsch bis an den Belt?" Bälten låg ju i alla fall i Danmark, och Etsch var ju detsamma som Adige, och den rann ju fram i Italien?

Det fick man inte ta så där bokstavligt, det var mer bildligt.

Tyskarna var verkligen generösa, det måste man säga. Halva Italien och halva Danmark införlivade de med sitt land, och sedan sa de att man inte fick ta det så bokstavligt.- Det gjorde ett dåligt intryck i utlandet. Ett mycket dåligt intryck.---"
-

På bokens sista sidor är kriget på väg att ta slut och ryssarna är helt nära- ett skott går rakt igenom det gamla päronträdet i trädgården... och vad som kommer att hända härnäst kan vi bara ana.

-

För mig återstår det bara att lägga en mycket bra bok åt sidan. Fortsättningen på historien måste jag läsa på tyska- (och det kommer absolut säkert att vara värt ansträngningen).