What it is (Was es ist)

It is madness
says reason
It is what it is
says love

It is unhappiness
says caution
It is nothing but pain
says fear
It has no future
says insight
It is what it is
says love

It is ridiculous
says pride
It is foolish
says caution
It is impossible
says experience
It is what it is
says love

(Engelsk översättning och tolkning: Stuart Hood)

Erich Fried (1921-1988) var en österrikisk författare och poet (av stora mått). Född och uppväxt i Wien - och av judisk börd- tvingades han fly undan nazisterna till England år 1938. Hans mor kom med på flykten men pappan stannade kvar och han mördades av Gestapo. Fried tillbringade många år i sitt nya hemland men återvände så småningom till Österrike och han blev medlem av Gruppe 47 år 1963.

Fried är kanske mest känd för sina kärleksdikter (som bland annat finns i engelsk översättning men flera dikter av Fried har också översatts till svenska. "Dikter utan fosterland" gavs ut av Författarförlaget år 1981 (tolkning och översättning av Lars Bjurman . (Länken går till Lars Bjurmans sida på Svenskt översättarlexikon- och jag tycker det är intressant att se vilken mängd översättningar Bjurman hann med under sitt liv (1932-2008)- här kan man verkligen låta sig inspireras till vidare läsning av flera författare.

 Wagenbachs förlag har också gett ut Erich Frieds memoarer "Mitunter sogar Lachen". Den har jag lagt upp i min önskelista.

Exilens författare: Elsa Triolet och Nina Berberova

Elsa Triolet (1896-1970)

Just nu läser jag Hans-Werner Richters roman "Ein Julitag" som har getts ut av Wagenbach förlag- ett förlag som verkligen har intressanta böcker i "sitt stall" (kika in och se själv!). Jag kunde inte låta bli att glutta lite i slutet på boken och då hittade jag flera bokrekommendationer från förlaget, en av dem hade rubriken "Levnadshistorier under svåra tider". Åtta författare och åtta böcker rekommenderas och jag blev speciellt intresserad av Elsa Triolets "Die Frau im Nerz".

"Die Frau im Nerz" är egentligen en novell och den  handlar om kvinnor med tema: "förlust av ungdom och skönhet"- tidpunkten är andra världskriget.

Vill man hellre läsa något av Elsa Triolet på svenska eller engelska (om man inte kan tänka sig franska eller tyska) tror jag att "Första revan kostar 200 francs" kan vara något att börja med. Den boken kom ut i sin svenska översättning år 1946 (och den hade belönats med Goncourtpriset år 1944)- nu är den en klassiker och den har också getts ut av det engelska förlaget Virago.

Elsa Triolet föddes i Moskva år 1896 men hon tvingades fly Ryssland redan år 1918 tillsammans med sin mor och hon slog sig först ner i Paris där hon gifte sig med en landsman (André Triolet) och med honom flyttade hon till Tahiti. Vistelsen där blev inte långvarig - hon återvände snart till Frankrike och Paris och så småningom gifte hon om sig med författaren Louis Aragon. Det äkenskapet varade sedan hela livet.

Nina Berberova (1901-1993) är ännu en exil-författare som jag faktiskt har läst ett par böcker av (inklusive hennes omfångsrika memoarer)- flera av Berberovas romaner finns översatta till svenska. "Ataschew in Paris" hör inte till dessa översättningar så den vill jag gärna försöka läsa.

Nina Berberova växte upp i St Petersburg men även hon tvingades lämna sitt hemland- året var 1922. Hon slog sig ner i Paris och där stannade hon fram till 1950 då hon for till USA. USA blev sedan hennes nya hemland och hon blev amerikansk medborgare år 1959 . Berberova levde där fram till sin död år 1993. Jag tycker om hennes sätt att skriva och läser gärna flera böcker av henne.

Bestenliste juni 2013

Så var det dags igen- 31 tyska kritiker har valt och presenterar härmed Bestenliste för juni. Hela listan kan man se HÄR.


Peter Schneider har kommit ut med en ny bok "Die Lieben meiner Mutter" som är ett porträtt (som titeln väl anger) av modern. Schneider har fått flera av sina tidigare verk översatta till svenska så det finns hopp om en översättning av även den här.

Schneider är inte bara författare han är också musiker- och född år 1940 i Lübeck.

Även den här titeln fångar mitt intresse. Ulrike Edschmid skriver om sin vän/sambo Philip S (som egentligen hette Werner Sauber). Sauber drogs med i de politiska virvlarna av år 1968 och blev aktiv i "Bewegung 2. Juni" (som fått namnet efter dagen så Benno Ohnesorg sköts ihjäl på öppen gata). Werner Sauber öppnade eld mot en polis i maj år 1975 och föll sedan själv offer i den skottväxling som följde.

Ulrike Edschmid är född 1940 i Berlin. Här en lista på hennes utgivna verk. Några svenska översättningar av de här böckerna har jag inte lyckats hitta.

Ich bin ein faules Lenchen. Du auch?

Diesseits des Schreibtischs. Lebensgeschichten von Frauen schreibender Männer.

Verletzte Grenzen. Zwei Frauen, zwei Lebensgeschichten.

Frau mit Waffe. Zwei Geschichten aus terroristischen Zeiten.

„Wir wollen nicht mehr darüber reden…“ Erna Pinner und Kasimir Edschmid. Eine Geschichte in Briefen. .

Nach dem Gewitter.

Die Liebhaber meiner Mutter.

Das Verschwinden des Philip S.

 

Avdelning klassiska reseskildringar

USS Quaker City år 1867

Det här skeppet ser inte så särskilt bekvämt ut för en nutida resenär men med det for Mark Twain och en drös andra amerikaner över till Europa år 1867. USS Quaker hade tidigare tjänstgjort som "blockadskepp" i det amerikanska inbördeskriget (det hade alltså använts för att försöka stoppa trafik till Sydstaterna).

Jag har börjat läsa en av Mark Twains stora "bästsäljare" The Innocents Abroad, hans redogörelse för resan som började i New York- gick via Azorerna till Europa och sedan till Palestina och så tillbaka (via Europa) till USA igen.

I början av juni var det så dags- skeppet lättade ankar (det blåste rejält) och så gav man sig iväg. Sjösjukan härjade vilt i början och det måste ha varit en långvarig plåga för det dröjde nära två veckor innan man äntligen nådde Azorerna.

"At three o'clock on the morning of the twenty-first of June, we were awakened and notified that the Azores islands were in sight. I said I did not take any interest in the islands at three o'clock in the morning."

Så följer en misslynt och gnällig rapport - Mark Twain ogillar det mesta med ögruppen och ett speciellt ont öga får han till kvinnornas klädedräkt- en sorts kåpa : " This hood is of thick blue cloth, attached to a cloak of the same stuff, and it is a marvel of ugliness. It stands up high and spreads far abroad, and is unfathomably deep. It fits like a circus tent, and a woman's head is hidden away in it like the man's who prompts the singers from his tin shed in the stage of an opera. There is no particle of trimming about this monstrous capote, as they call it- it is just a plain, ugly dead-blue mass of sail".--- HÄR kan man få en uppfattning om kåpans utseende.

Över Azorernas befolkning öser Mark Twain sin galla- och så beskriver han en åsnetur som slutar i förskräckelse (och säkert också med stort underhållningsvärde för "azoriterna"- det unnar man dem sannerligen.)

"It was not a trot, a gallop, or a canter, but a stampede, and made up of all possible or conceivable gaits. No spurs were necessary. There was a muleteer to every donkey and a dozen volunteers beside, and they banged the donkeys with their goad sticks, and pricked them with their spikes, and shouted something that sounded like 'Sekki-yah' and kept up a din and a racket that was worse than Bedlam itself."

Efter att ha smort kråset med färska apelsiner, citroner, aprikoser och fikon (som smakar gott får man förmoda) går så resan vidare till Gibraltar. Det får jag nog anledning att återkomma till.

Light Falling on Bamboo av Lawrence Scott

Lånat foto av en bambulund- ljuset blir magiskt och jag kan förstå utmaningen att fånga det för en konstnär.

Lawrence Scott föddes på en sockerplantage på Trinidad år 1943. "Light Falling on Bamboo" är hans tredje roman och den handlar om Trinidads store konstnär Michel-Jean Cazabon (1813-1888). Scott har valt genren fiktiv biografi och jag brukar inte var så road av just den typen av bok men "Light Falling on Bamboo" visade sig att vara ett lysande undantag. Jag blev helt fast i Cazabons liv och öde från första till sista sidan (och det finns 477....). Scott har ett otroligt flyt i sin berättelse och han väver också in sitt hemlands tragiska och svåra historia.

Det Trinidad vi möter i romanen är 1800-talets och vi landar i det några år efter det att slaveriet upphört. Cazabons far är en så kallad "free coloured" och han har också varit slavägare- nu äger han en plantage och familjen har det gott ställt. I det första kapitlet är Michel- Jean på väg hem från Frankrike där han redan blivit etablerad som konstnär (han är också gift där och har två små barn)- nu ligger hans mor döende men Michel-Jean hinner fram i tid för att ta sitt farväl.

Snart blir han  introducerad för"high society"- Trinidads engelska överklass - bland andra guvernör George Harris (på fotot ovan) och en av de mäktigaste och rikaste männen på ön - (och en av dem som hade de allra flesta slavarna på sin tid) William Hardin Burnley. Båda dessa män ger Cazabon uppdrag att måla tavlor åt dem- i en stil som de bestämmer över helt. Så måste Cazabon skapa romantiserade vyer för att försörja sig- och familjen som stannat kvar i Frankrike.

Scott beskriver Cazabon som en kluven person- en person som tvingas leva i två skilda världar - både som konstnär och som människa. Samhället är fyllt av fördomar och orättvisor fortfarande och Cazabon får ofta stå ut med att förolämpas på grund av sin hudfärg. Han känner sig inte riktigt hemma någonstans. Naturen blir hans tröst och räddning och han ger sig ofta ut på långa vandringar med sitt staffli och sin palett- han ser ön på ett sätt som andra inte kan och så målar han.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken- jag fängslades så av miljöerna som Scott lyckas skildra så väl- en smältdegel av folkslag och språk- och en brytningstid mellan gammalt och nytt. Vi får följa Cazabon från år 1848 och fram till hans död fyrtio år senare- dessa fyrtio år blir inte bara ett livs historia det är också ett lands historia.

This was when the bamboo clumps grew thick and close to each other and the high branches arched over to meet the other thick, close clumps on the other side of the road. These extraordinary grasses, transported from India into the Antilles, as he had learned as a young man from Mr Lockhart, possessed that wonderful combination of lightness and strength. To see them, to catch them in paint, watercolour or oil, had been the challenge of his life.

HÄR en välskriven recension av boken. Jag kan bara hoppas att det kommer en svensk översättning.

Kvinnor från Karibien

Den här samlingen består av hela 26 noveller och en dikt- allt skrivet av författarinnor (kända och okända) från Karibien. Boken är sammanställd av Elizabeth Nunez - som har sina rötter på Trinidad.

Foto: David Shankbone

Elizabeth Nunez är numera bosatt i USA och hon är författare till flera prisbelönade romaner.

When Rocks Dance (1986)

Beyond The Limbo Silence (1998)

Bruised Hibiscus (2000)

Discretion (2002)

Grace (2003)

Prospero's Daughter (2006)

Anna In Between (2010)

Boundaries (2011)

En dikt av Derek Walcott

 

Derek Walcott (f.1930) föddes på ön St Lucia i Karibien. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1992. (Port of Spain är Trinidads huvudstad).

Night in the Gardens of Port of Spain

Night, the black summer, simplifies her smells
into a village; she assumes the impenetrable

musk of the negro, grows secret as sweat,
her alleys odorous with shucked oyster shells,

coals of gold oranges, braziers of melon.
Commerce and tambourines increase her heat.

Hellfire or the whorehouse: crossing Park Street,
a surf of sailor's faces crest, is gone

with the sea's phosphoresence; the boites-de-nuit
tinkle like fireflies in her thick hair.

Blinded by headlamps, deaf to taxi klaxons,
she lifts her face from the cheap, pitch oil flare

toward white stars, like cities, flashing neon,
burning to be the bitch she must become.

As daylight breaks the coolie turns his tumbril
of hacked, beheaded coconuts towards home.

Derek Walcott

Prémio Camões 2013

Camões pris är den förnämsta litterära utmärkelsen som utdelas till en författare som skriver på det portugisiska språket. I år har det priset gått till författaren Mia Couto från Mozambique. Det finns flera böcker av honom i svensk översättning. "Sömngångarland" har getts ut av Ordfront förlag och jag länkar till förlagets egen författarpresentation av Couto.

För några år sedan läste jag "Sjöjungfruns andra fot" av Couto och HÄR är mina tankar om den boken. (som utgavs på Leopard förlag)

Den heliga treenighetens ö

År 1498 ändrades hela tillvaron för befolkningen på en idyllisk och vacker ö utanför Venezuelas kust. Då anlände nämligen Christoffer Columbus och han såg till att ön blev spansk och att den fick ett helt nytt namn "Trinidad". Trinidad förblev spanskt ända fram till 1797 - sedan var det engelsmännens tur att härja med invånarna. Trinidad har varit något av en smältdegel av många olika nationaliteter- hit kom slavar från Afrika (sockerplantagerna krävde enorma resurser vad gällde arbetskraft), franska kolonisatörer från Martinique dök också upp, sedan kom även indier som skulle ersätta slavarna, kineser och en del européer.

(Foto: Alessandro Catenzzi och bilden är lånad från Wikipedia) .Visst ser den här apan lite sorgsen och tankfull ut- hon/han tillhör släktet vrålapor och finns på bland annat Trinidad.

Trinidad är en kuperad ö med träsk och floder och ett rikt och varierande djur- och växtliv.

Jag läser "Light Falling on Bamboo" av Lawrence Scott och eftersom handlingen tilldrar sig i mitten på 1800-talet blir det en extra intressant (om än tidvis obehaglig) resa tillbaks till en annan tid- den tid då kolonialismen verkligen var i  sitt esse. Slaveriet hade visserligen avskaffats men maneren fanns kvar och de stora plantagerna.

Mark Kurlansky är en flitig författare och han har också skrivit en bok om Karibien. Den borde jag nog läsa för jag vet alldeles för lite om den här världen.


We are standing now, my country and me, our hair in the wind. My tiny hand now in its enormous fist. And strength is not in us, but above us, in a voice piercing the night, like the sting of an apocalyptic wasp. The voice proclaims that for centuries Europe has fed us lies and sent us plagues.

For it's not true that man's work is done, that we have no place in this world, that we have to walk in step with the world. Man's work has only just begun. Man has to conquer the forbidden immobilization in the recesses of his fervor. No race has a monopoly on beauty, on intelligence or on strength. Everyone must find his place when the conquest comes.

Now we know that the sun revolves around our Earth, illuminating the area our will alone has chosen and that every star shoots from heaven to Earth at our command without limits.

Aimé Césaire

Ormvråken som föll från himlen

Som kvällslektyr just nu har jag Hans Werner Richters 21 författarporträtt som baserar sig på hans minnen från Gruppe 47. Vissa av de här porträtten fängslar mig lite extra och jag har fastnat för kapitlet om Wolfdietrich Schnurre (1920-1989)-  som alltså har rubriken " Vråken som föll från himlen" (i översättning, för boken läser jag på tyska).

Allt började ju i Bannwaldsee en dag i september år 1947- medarbetarna i tidskriften "Der Ruf" hade samlats (de var 17 till antalet) och man trängde in sig hos Ilse Schneider-Lengyel (hennes hus var inte stort). Kvällen dessförinnan hade man övernattat hos Hans Werner Richter- hans fru hade bjudit på en kaka som var bakad på "klistermjöl" och tämligen oätlig. Schnurre lät sig dock väl smaka. (Han hade tillbringat sin soldattid på östfronten och var inte bortskämd). Nu hade man alltså anlänt till Bannwaldsee (med gengasbil).

Till lunch serverades kokt gädda- egenhändigt uppfiskad av Ilse Schneider-Lengyel. Det var svårt att få tag på mat i det söndertrasade Tyskland på den här tiden och Ilse S-L hade en alldeles egen sjö.
Så började högläsningen av egna verk och Schnurre bad att få läsa upp sin novell "Die Beerdigung Gottes" (Das Begräbnis) och alla imponerades storligen.

Under en promenad vid sjön föll helt plötsligt en vråk död ner från himlen och Schnurre som älskade fåglar över allt annat såg till att den fick en värdig begravning. (Hans far var ornitolog).

Det första priset som delades ut av Gruppe 47 gick dock inte till Schnurre (något han blev mycket besviken över) utan till Günter Eich. Schnurre tappade intresset för gruppen och kom sedan inte till mötena. I mitten på 1960-talet insjuknade han och man trodde att slutet var nära- kriget hade förstört hans hälsa - både själsligen och kroppsligen -"Dieser verdammte, grausame Krieg" - men han repade sig igen och började skriva igen.

Hans Werner Richter hyllar honom i sin bok han skriver att Wolfdietrich Schnurre var mer än en författare, han var också ett original som såg världen, livet och litteraturen på sitt alldeles eget sätt. Under hösten 1977 hade man det allra sista mötet i Gruppe 47 och det avslutades precis som det började- med att Wolfdietrich Schnurre läste novellen "Die Beerdigung Gottes" -åter igen.

Jag har letat men jag har inte hittat några svenska översättningar av Schnurres böcker. Mest tillgänglig är kanske hans roman (i kortberättelseform) om far och son i Weimarrepublikens Tyskland. Jag tror att den här boken är tänkt som ungdomslitteratur.

Nyfiken på: Lawrence Scott

I den här boken av Lawrence Scott tas vi med till Trinidad i mitten på 1800-talet och huvudpersonen i berättelsen är konstnären Michel Jean Cazabon. Scott har skrivit flera romaner och ofta har hans namn förekommit på listan över nominerade författare till Commonwealth Writers' Prize.

"Light Falling on Bamboo" kom ut år 2012. Någon svensk översättning har jag inte hittat och kanske kommer det ingen heller. Säkrast är nog att läsa på engelska om man har möjlighet.

Michel Jean Cazabon (1813-1888) är Trinidads förste store konstnär och han är speciellt känd för sina naturscenerier- men han målade också många porträtt.

Vy över Port of Spain, Trinidad målad av Cazabon.

Som att stiga in i en katedral... bambun växer hög på Trinidad. (Lånat foto).

Mera kan man läsa om Cazabon (och se ett par målningar till av honom) HÄR.

Och så vill jag ha den här.....

Lystna blickar kastar jag mot den här boken... och nu hamnar man i Frankrike (Paris). Alice Kaplan skriver om tre kvinnor som alla formades och utvecklades av sina  respektive vistelser i Frankrike- och det är då inte vilka kvinnor som helst utan Jacqueline Kennedy, Susan Sontag och Angela Davis.

Läs mera i The Guardian HÄR.

Min tyska önskelista

Minns ni år 1962? Jag gör det knappt själv men det var ett år som var mycket händelserikt. Framför allt vad gäller de amerikanska relationerna (och de sovjetiska i än högre grad) till Kuba och så kom ju den där otäcka veckan när allt eskalerade till något som mycket lätt hade kunnat bli ett tredje världskrig- DET minns jag väldigt väl- och jag kan ännu känna den där skräcken när jag tänker tillbaka på de dagarna. Min man (som var amerikan) berättade om övningar i klassrummet "hur man skyddar sig vid atombombsattack" - och en rädsla som inte heller han någonsin glömde.

Då är det självklart att jag vill läsa Siegfried Lenz amerikanska dagbok från just det året- 1962. Då reste han omkring i USA och tecknade ner sina intryck.

Thomas Hettche är en författare jag inte känner till men jag har sett att flera av hans böcker finns översatta till engelska och nu har han kommit ut med en essaysamling "Totenberg" som handlar om människor och böcker. Den vill jag läsa!

Eva Menasse har skrivit flera romaner och nu senast har hon hamnat på "Bestenliste" med sin "Quasikristalle". Eva Menasse är en österrikisk författarinna och "Quasikristalle" är lite av en experimentroman i tretton kapitel. Margareta Flygt har recenserat boken på Dixikon. Jag blir nyfiken både på den här romanen och också på Eva Menasses "Vienna" som faktiskt finns i engelsk översättning. Här är handlingen förlagd till 1900-talets Wien och i centrum står en judisk familj.

Inspirerad av Bokmosters tyska lista

Igår skrev Bokmoster om en 100-lista för tyskar och det var ju en rejäl lunta- mycket att kika på och inspireras av. För min del blir det nu en närmare titt på lyrikern Ulla Hahn (f.1946) som sedan några år tillbaka också börjat skriva prosa.

"Das verborgene Wort" kom ut år 2001 och blev genast en bästsäljare- dessutom tilldelades Ulla Hahn "Deutscher Bücherpreis" för boken år 2002 och den har också blivit till film.

"Das verborgene Wort" ,som jag tror är självbiografisk, handlar om en ung flickas uppväxt i ett arbetarhem och hennes starka längtan efter kunskap och bildning- något som möter motstånd i hennes närmaste omgivning.

Das verborgene Wort är första delen i en planerad trilogi (andra delen har redan kommit ut "Aufbruch" (2009).

Såvitt jag kan se har Ulla Hahns verk inte blivit översatta till svenska (vare sig lyriken (som hon verkligen fått lovord för i sitt hemland) eller romanerna). Jag har beställt "Das verborgene Wort" och ser det som lite av en utmaning att läsa för det är en mindre tegelsten på lite över 600 sidor.

På besök hos (natt)fjärilar

(Fotot är lånat).

Jag skaffade Hans Werner Richters bok "Im Etablissement der Schmetterlinge- Einundzwanzig Portraits aus der Gruppe 47" för jag ville veta mera om författarna som var så i ropet, framför allt under 50- och 60-talet. I boken berättar han om sina kollegor i gruppen och först ut är Ilse Aichinger.

Ilse Aichinger (f. 1921) är en österrikisk författarinna och hon växte upp i Wien. Modern var av judisk börd och Ilse Aichinger överlevde nazitiden som genom ett under. Om detta har hon skrivit i den självbiografiska romanen "Die grössere Hoffnung" (som inte finns i svensk översättning- beklagligtvis).

Richter skriver om Aichinger i mycket positiva ordalag och han beskriver henne som en mycket vacker kvinna- förtrollande, med en stark utstrålning. Richter och Aichinger träffades för första gången under våren 1951 i Bad Dürkheim. Aichinger arbetade då för Inge Scholl (syster till Hans och Sophie) i Ulm.

I Bad Dürkheim träffades så författarna i Gruppe 47 och man lyssnade andaktsfullt när Ilse Aichinger läste högt ur sin bok. Någon muttrade "Fröken Kafka" och antydde att hon hade influerats av den store författaren- men Aichinger kände inte till Kafka, hon hade aldrig läst något av honom.

Nästa möte ägde rum samma höst och nu gick det vilt till. Författarna inhystes i ett stort hus och fram emot sena kvällen bad Aichinger att Richter skulle hjälpa henne " Du måste komma genast- det ligger en naken karl i min säng"!. Jo minsann, i sängen låg en förhoppningsfull ung poet som Richter körde ut under buller och bång- han tittade sig samtidigt omkring i rummer och upptäckte att ett täcke, som kastats på en soffa, såg så underligt "knöligt" ut. Han lyfte på det och hittade därunder en sovande Heinrich Böll- även Böll ombads lämna Ilse Aichingers rum.

I maj år 1952 församlades Gruppe 47 igen- nu i Niendorf, dit man bjudits in av Nordwestdeutschen Rundfunk. Nu läste Ilse Aichinger högt ur sin roman "Spiegelgeschichte" - en berättelse som går i omvänd ordning och som börjar vid graven och går i riktning mot vaggan. För denna bok belönades Aichinger med "Preis der Gruppe 47" för detta år.  På kvällen skulle man ut och roa sig och intendenten för radiokanalen bjöd in till fest - någonstans (man visste inte var) och man for iväg i diverse olika bilar. När man äntligen nådde resans mål dröjde det ett litet tag innan man förstod att man befann sig på en bordell. De damer som betjänade sällskapet hade alla svarta strumpor och i strumpebanden (som var i grälla färger) satt blommor. Strumpebanden såg nästan ut som fjärilar. (Därav bokens titel). Det blev en oförglömlig kväll och Richter skriver lite vemodigt om hur allting ännu var i sin början och ännu hade man ingen "färdig tysk stat".

Vid mötet (man träffades två gånger per år) i oktober 1952 kom Ilse Aichinger tillsammans med Günter Eich- och strax därefter gifte de sig. "Det var inte det enda, men det första äktenskapet som ingicks mellan medlemmar i Gruppe 47", avslutar Hans Werner Richter.

Jag forsätter läsningen av Hans Werner Richters minnen.

Michail Osorgins gröna värld

Fotot på den blommande kronärtskockan har jag lånat från Wikipedia. (Obs. de små sniglarna!)

" En gång, då jag var trött av stad, fann jag en liten skogstomt i en trakt med obebyggd mark och träsk. De första frön jag sådde lade grunden till en trädgård, min trädgård, där jag känner varje grässtrå. Jag förnimmer ingen ägarinstinkt, bara stolthet i att kunna delta i naturens skapande.

De dagar jag tillbragt med att gräva i jorden, plantera och så, ha vunnits åt livet. Jag har varken blivit botaniker eller lantbrukare- sådana människor äro alltför lärda eller alltför praktiska. Min vänskap med den gröna världen har tillåtit mig att se det, som stadsbor varken se eller ana. Jag försöker inte omvända dem till min tro men ägnar dem ändå mina iakttagelser."

Jag har läst Michail Osorgins (1878-1942) vackra lovsång över ett liv med natur och trädgård " Den gröna världen" som kom i svensk översättning år 1940. De böcker som finns av Osorgin på svenska är samtliga översatta av Josef och Ester Riwkin- och jag känner stor tacksamhet mot dem. Tråkigt är det förstås att se att Osorgins böcker är så gott som helt bortglömda idag.

Osorgin framlevde sina sista år i Frankrike och den stuga med skogstomt som han skriver om i "Den gröna världen" fanns i Sainte-Geneviève-des-Bois i de södra förorterna till Paris. Osorgin ger liv åt både växter och djur- och speciellt fäster jag mig vid hans lovsång till kronärskockan- här de sista raderna :

"Att förstå kronärtskockan är att älska den, men det är endast möjligt efter dess död. Det blottade hjärtat kan inte leva, det ger sig hän en gång och för alltid. Däri ligger dess stora företräde. Människans däremot går ur hand i hand, så väl stoppat och lappat, att mottagaren inte ens märker det, och om han gör det opponerar han sig inte- han handlar på samma sätt.

Denna sträva enstöring, oförmögen till förräderi och fladdrande lättsinne, bevarar sin skatt under många skikt och taggar. Poeterna går förbi den och besjunga rosen, liljekonvaljen och andra obetydliga, allmänt erkända blommor. Det är därför att poeterna äro känsliga och känslosamma men inte lyhörda, de gissa men fördjupa sig inte, de kanske känna igen en ananas men kunna inte skilja på kål och kålrabbi."

Osorgin kryddar sina iakttagelser i naturens värld med egna funderingar och tankar- om världen, människan och omgivningen. Ibland är han pessimistisk men det vackra och det ursprungliga som omger honom får honom ändå att anta en djupt medmänsklig och om inte hoppfull så dock stoisk ton.

" Världen skapades för ganska länge sedan. Boktryckarkonsten har inte heller uppfunnits i går, till och med parlamentet är ålderstiget. Men människans tanke visar ingen elasticitet, och erfarenheten lär henne absolut ingenting. Det är inte heller säkert att sanningen ligger mitt emellan de båda polerna. Bara ett är visst. Stora Björnen kommer ännu länge att klia sig, uttråkad av jordbornas suckar."

Om vintern skriver han så här: "Och varifrån kommer rimfrosten? Det är vintern som skakar fram vita stjärnor ur sina pälsärmar".

Djuren får ofta namn i Osorgins berättelser- trevligt var det att läsa om de tre igelkottarna Aljosja (den elaka), Vadia (melankolikern)  och Adelaide (den mera älskliga) som alla har sina egna personligheter och som Osorgin räddar undan en granne som tycker att igelkottskött är "extra läckert". (Adelaide visar sig senare vara en han men får behålla sitt namn ändå).

"Den gröna världen" är en så värdefull bok, fylld av tankar och framför allt kärlek till naturen, en natur som är värd all respekt och all aktning. Så lägger jag boken ifrån mig- en stor läsupplevelse rikare. Jag önskar verkligen att flera natur- och bokälskare fick möjlighet att fara på resa i Osorgins värld.

På önskelistan: Adjö Istanbul

Det finns mycket mera översatt av turkiska författare än jag hade en aning om. Jag har hittat "Adjö Istanbul" av Irfan Orga- en självbiografi om en svår tid i Turkiets historia.

Boken finns på flera språk.

"Irfan Orga föddes i en välbärgad familj vid det ottomanska rikets skymning. Hans mor var en skönhet som gifte sig vid tretton års ålder och levde bakom stängda fönsterluckor, så som det passade sig för en turkisk kvinna ur hennes samhällsklass. Hans farmor var en excentrisk och självsvåldig kvinna, som var besluten att till varje pris bevara sina traditionella vanor.

Men första världskriget förändrade allt. Nu härskade döden och ekonomiska katastrofer, sultanen störtades och Turkiet blev republik. Familjen tvingades anpassa sig till ett ofattbart fattigt liv. 1942 anlände Irfan Orga till London, och sju år senare skrev han denna utomordentliga berättelse om hur hans familj överlevde." (hämtat från bokens baksida).

Visst vill jag läsa.....

Röster från Turkiet: Poeten Nazim Hikmet

På bilden ovan en gammal vy över staden Bursa i Turkiet (idag landets fjärde största stad). En gång var Bursa huvudstad i det Osmanska riket.

Vad som inte syns här är stadens fängelse- under nära tretton år hyste det en av Turkiets största poeter- Nazim Hikmet (1902-1963). Han lyckades fly till Sovjetunionen år 1951 annars hade han säkert försmäktat i fängelsehålorna. Nazim Hikmets åsikter ansågs misshagliga av den turkiska regimen och så gjorde man (som på så många andra platser i världen) man försökte att tysta den förhatliga rösten.

Nazim Hikmet framlevde sina sista år i exil- långt borta från det land han älskade- ett öde han han delar med alltför många författare. Han dog år 1963 i Moskva och till hans grav på Novodevichykyrkogården där vallfärdar ständigt poesiälskare från hela världen.

Många av Nazin Hikmets dikter har översatts till svenska:

Dikter om nu och alltid 1970

Moskvasymfonin 1974

De mångfärgade kaprifolerna 2002

Här ett utdrag ur den engelska översättningen av  dikten "On Living"

Living is no laughing matter:
you must live with great seriousness
like a squirrel, for example--
I mean without looking for something beyond and above living,
I mean living must be your whole occupation.
Living is no laughing matter:
you must take it seriously,
so much so and to such a degree
that, for example, your hands tied behind your back,
your back to the wall,
or else in a laboratory
in your white coat and safety glasses,
you can die for people--
even for people whose faces you've never seen,
even though you know living
is the most real, the most beautiful thing.
I mean, you must take living so seriously
that even at seventy, for example, you'll plant olive trees--
and not for your children, either,
but because although you fear death you don't believe it,
because living, I mean, weighs heavier.

Översättning och tolkning: Randy Blasing och Mutlu Konuk

Oktay Rifat- turkisk poet

Oktay Rifat (1914-1988) är en av Turkiets mest kända moderna poeter. Han skulle säkert ha fått Nobelpriset i litteratur om han skrivit på något annat språk än turkiska - så säger i alla fall Talat S Halman i sitt förord till "Voices of Memory".

Över hundra sidor med oändligt vackra dikter kan man läsa i den här samlingen . (Någon skulle översätta till svenska också!).

Poem

In the evening breeze in the parish
time is like a birdcage: slowly
and gently it sways in the window
over the back garden of the red-painted house,
the house smelling of tobacco, of bread.
And the birds sing: chipet, chipet, chitalinya.
The sun goes down, we withdraw to our rooms,
the trees, our house, the world, together we gravitate.

Tolkat/översatt av Feyyaz Kayacan Fergar

Den gröna världen

Vacker bok, inte sant? Den hör normalt hemma på Depåbiblioteket i Umeå men nu har den fått komma ut och lufta sig. Jag har längtat efter den här boken länge så jag blev glad över att kunna hämta ut den idag.

Det är en bok som handlar om natur och om författarens upplevelse av den- kapitlen är relativt korta och har titlar som "Brevlådans historia", "Bladen falla", Myggornas dans och mannen med paraplyet och "Fru Mathilde och herr Teodor" (bland annat). Just det där kapitlet om Mathilde och Teodor väckte min nyfikenhet direkt och det visar sig att Mathilde är en padda och Teodor en mullvad.

Det är trevligt och humoristiskt skrivet; här ett exempel: "Jag vet att mullvaden under jorden byggt ett komplicerat bo med många utgångar, att han behandlar sina honor illa, jagar in dem i en återvändsgränd och tvingar dem till könsumgänge- men jag går inte till hans hem på tebjudning och tråkar inte ut honom med predikningar om feminismen. Mathilde får också äta små grodor, fastän jag anser det barbariskt.

Men i stället komma de inte krypande till mig med skvaller och kannstöperi. Vi behöva varken älska eller hata varandra, vårt umgänge bygger på ömsesidig tolerans. Om det bara vore så bland människorna!"

Benjamin Franklin Wedekind och Strindbergs okände son

Den här stilige unge mannen (fotot visar honom i tjugoårsåldern) hette Benjamin Franklin Wedekind men han kom att bli känd under namnet Frank Wedekind- han var en tysk författare och orsakade en mängd skriverier och ofta också skandaler- på sin tid (1864-1918).

Wedekinds far var aktiv under 1848 års revolution och på grund av det tvingades han ge sig iväg med sin familj till USA- år 1864 kunde man dock återvända och lille Benjamin Franklin föddes i Hannover samma år.

Franks far ville att gossen skulle bli jurist och nog gjorde väl Frank sina försök med juridikstudierna men det fanns annat som han var mera intresserad av- litteratur, cirkus och författande var några av hans "favoritämnen." Han kom att försörja sig som journalist och han var också "cirkussekreterare" ett tag. När Wedekind senior dog ärvde Frank en hel del pengar och han blev ekonomiskt oberoende.

Under senare delen av 1890-talet träffade han en vacker och intressant ung kvinna: Frida Strindberg (född Uhl) med henne fick han en son som fick namnet Friedrich. Friedrich var född inom äktenskapet- (det mellan Frida och August Strindberg) och så fich han efternamn efter den kände svenske författaren. Detta gav Friedrich möjlighet att få svenskt pass så småningom och på det sättet räddade han sitt liv ett antal år senare-  han kunde fly till Sverige från det naziststyrda Tyskland.

Frank Wedekind hann aldrig uppleva de där svarta åren i Tysklands historia men han lyckades reta gallfeber på makthavarna under hela sitt liv- han skrev bland annat en mycket satirisk dikt om kejsare Wilhelm II - det fick han sex månaders fängelse för. (Han satt av den tiden i Festung Königstein).

Wedekind var ytterst provokativ och hans teaterpjäser ansågs mycket oanständiga på sin tid. År 1918 drabbades han av blindtarmsinflammation och han dog i sviterna av den operation han genomgick. Begravningen blev lika skandalomsusad som Wedekinds liv hade varit- förutom många kända författare (bl a Brecht) kom också en ansenlig skara så kallade "lättfotade damer" för att visa sin respekt.

Ett exempel på Wedekinds diktande kan man se här  i "Die Tantenmörder"  Mest känd är Wedekind säkert annars för sin teaterpjäs "Frühlings Erwachen" som har översatts till många språk.

"Bland skådespelen märks Frühlings Erwachen, som utspelas bland hårt hållna ungdomar på väg att upptäcka sexualiteten, samt dubbeltragedin om den märkliga Lulu och hennes älskare: Erdgeist och Die Büchse der Pandora (dessa två ligger till grund för Alban Bergs opera Lulu). Ytterligare ett nämnvärt alster i Wedekinds produktion är novellen Mine Haha: Oder Über die körperlicher Erziehung der jungen Mädchen, som filmatiserats." (från Wikipedia).

Nytt från Sydafrika

James Whyle's "The Book of War" har fått mycket beröm i hemlandet, Sydafrika. Det är en historisk roman som handlar om en mycket våldsam tid i  den dåvarande Kapkolonien.

"Violent nations are born from violence" så säger författaren och tar oss med till ett av de så kallade Xhosa-krigen ( i allt nio till antalet).

Chief Maqoma- mycket känd Xhosa-krigare.


"They move through a landscape prowled by wild beasts, a landscape so savage that the mountains themselves are like "ancient artefacts whose listed purpose is slaughter".As they travel, the distinction between man and animal becomes increasingly blurred. Although it is based closely on first-hand accounts of the 8th Xhosa War, the book creates the effect of an intense defamiliarisation of a history educated South Africans will believe themselves to be au fait with."  (Från bokens baksida).

Resa till främmande världar

Det är inte särskilt sannolikt att jag kommer att resa till Korea (man ska förstås aldrig säga aldrig) så i stället läser jag Hwang Sok-Yongs roman "Den gamla trädgården" (från 2000 och den svenska översättningen är från 2011- visst är väl omslaget vackert?)

Boken hör till kategorien "kortare tegelstenar" med sina väl över 500 sidor.

Hwang Sok-Yong (f.1943) är gammal nog att ha upplevt Koreakriget och deltog som ung i Vietnamkriget (på USAs sida). Han är en ivrig förkämpe för demokrati och mänskliga rättigheter- något han fått betala mycket dyrt för. År 1989 for han utan tillstånd (för sådant måste man ha) till en författarkongress i Nordkorea.

"When I went to North Korea I realized that writers from the North had read poems and novels by progressive writers from the South. The main reason for my visit was to promote exchange between the Association of South Korean artists and the general Federation of North Korean literature and arts unions. I suggested starting a magazine that would feature works of Northern as well as Southern writers. That was how the Literature of the Reunification magazine was born, and how many works from Southern novelists and poets were introduced to the North." (Citatet hämtat från Wikipedia).

 De Sydkoreanska myndigheterna stämplade honom genast som spion och Hwang Sok-Yong begav sig till USA- där ville han dock inte stanna utan han återvände till sitt hemland några år senare (1993) och han dömdes till sju års fängelse. Tack vare internationella protester (och en ny regering i Sydkorea) blev Hwang Sok-Yong frigiven år 1998 men då hade han redan plågats med fem års relativ isolering och han hade också hungerstrejkat vid 18 tillfällen. Restriktionerna i fängelset var hårda (bland annt förbjöds han tillgång till pennor).

Det här är en författare jag tänker försöka läsa mer av och tack och lov finns flera av hans verk i engelsk översättning och en del kan man faktiskt också läsa på svenska.

En av de där 1001 böckerna....

I den engelska versionen av "1001 böcker du bör läsa innan du dör" fanns den här omnämnd- och för mig fullständigt okänd. Nu har jag fått kryssa fram mellan sidorna på nätet och jag har hittat en del:

Walter Abish är österrikare från början (Österrike har då sannerligen producerat väldigt många intressanta författare) - född i Wien 1931 i en judisk familj och man tvingades ganska snart fly undan nazisterna först till Italien- sedan till Nice i Frankrike för att så småningom hamna i Shanghai. År 1949 flyttade familjen till Israel men Walter Abish slog sig slutligen ner i USA och där bor han än i dag.

År 1981 belönades "How German Is It" med The PEN/Faulkner Award for Fiction- ett då alldeles nyinrättat pris som sedan dess ges årligen till " the authors of the year's best work of fiction by living American citizens". (Vill man se alla pristagare genom åren länkar jag HÄR.)

Nu har jag "How German Is It" på mitt läsbord och det ser ut att bli lite annorlunda och spännande läsning.

Else och Therese- två sorgliga kvinnoöden

Arthur Schnitzler (1862-1931)

Jag har läst två böcker till av Arthur Schnitzler och båda har kvinnor i huvudrollerna. "Fräulein Else" har översatts till en mängd språk (även svenska) men jag har läst på engelska eftersom den getts ut nyligen av Pushkin Press. "Therese- Chronik eines Frauenlebens" hittade jag bara på tyska men det var bara att sätta igång och språket var inte särskilt besvärligt, visade det sig. Tack och lov.

Båda böckerna beskriver svåra kvinnoöden, det är kvinnor som blir mycket illa hanterade av livet och som står ensamma och utsatta. Schnitzler lyckas tränga in i de här kvinnornas själar och han får dem att bli oförglömliga som litterära gestalter. Det är mig en gåta varför "Therese" inte blivit översatt till svenska. "Therese" kom ut år 1928 och har sedan dess tryckts upp i nya upplagar i framför allt Tyskland. (Senast år 2008).

Therese växer upp i ett officershem i Salzburg men fadern blir sinnessjuk (syfilis) och måste vårdas på mentalsjukhus. Modern är kall och kärlekslös och Thereses bror engagerar sig heller inte i sin syster- han lämnar ganska snart hemmet. Therese får en käraste, en läkarstudent, Alfred, som ber att hon ska vänta på honom i Salzburg medan han studerar klart (det ska ta sex år). Det går inte så bra för Therese med det där väntandet, hon är uttråkad och Salzburg känns trångt och instängt. Modern vill bara gifta bort henne med en äldre man (adlig) och så börjar Therese att roa sig på egen hand. Alfred gör slut med henne och hon ger sig iväg till Wien för att söka lyckan. Lycka får hon dock aldrig uppleva. Wien är stort och obarmhärtigt för en ung flicka som saknar vänner och bekanta. Ensamhet och utsatthet väntar och en lång rad av olika tjänster som hembiträde och guvernant. Så händer det som man nästan bara väntar på- Therese blir med barn. Fortsättningen avslöjar jag inte.

För att göra den här boken riktig rättvisa länkar jag i stället till ett inlägg av Monica Lindgren som bland annat skriver så här: "Romanen är en klassiker i den meningen, att den på ett trovärdigt och fängslande sätt beskriver känslor som människan har, oberoende av vilken tid hon lever i: ånger, samvetskval, skuld, längtan efter försoning och någon sorts mening med livet. I botten finns dessutom en stor ensamhet och längtan efter kärlek och gemenskap." Läs hela inlägget HÄR.

Till yttermera visso finns redan en färdig översättning- klar att publiceras så sätt igång någon, uppmanar även jag. I väntan på att hela boken ska kunna läsas på svenska länkar jag också till ett smakprov från ett mycket starkt skeende i romanen. Läs HÄR.

Jag tänker fortsätta att läsa böcker av Schnitzler- jag har redan beställt "Spel i gryningen" via fjärrlån. (Senaste utgåvan är från alldeles för länge sedan).