Lyrikvännen

Årets första nummer av tidskriften Lyrikvännen har turkisk poesi som tema. Här får man en veritabel odyssé genom turkisk dikt (mestadels modern sådan). Underbart!  De flesta av dikterna har översatts av Mats Müllern.

I mitten på fotot poeten Orhan Veli (1914-1950) På sidan fem i Lyrikvännen 1/2 2015 kan man läsa hela hans dikt "Jag lyssnar till Istanbul". När jag läser de vackra raderna kan jag se, höra och dofta staden.

---- Bakom mandelträden stiger en vit måne upp
Genom ditt hjärtas slag förnimmer jag allt
Jag lyssnar till Istanbul.

(Översättning: Anne-Marie Özkök och dikten finns också i diktsamlingen "Jag lyssnar till Istanbul" (1991) Ellerströms enhörningsserie.

Röster från Turkiet: Poeten Nazim Hikmet

På bilden ovan en gammal vy över staden Bursa i Turkiet (idag landets fjärde största stad). En gång var Bursa huvudstad i det Osmanska riket.

Vad som inte syns här är stadens fängelse- under nära tretton år hyste det en av Turkiets största poeter- Nazim Hikmet (1902-1963). Han lyckades fly till Sovjetunionen år 1951 annars hade han säkert försmäktat i fängelsehålorna. Nazim Hikmets åsikter ansågs misshagliga av den turkiska regimen och så gjorde man (som på så många andra platser i världen) man försökte att tysta den förhatliga rösten.

Nazim Hikmet framlevde sina sista år i exil- långt borta från det land han älskade- ett öde han han delar med alltför många författare. Han dog år 1963 i Moskva och till hans grav på Novodevichykyrkogården där vallfärdar ständigt poesiälskare från hela världen.

Många av Nazin Hikmets dikter har översatts till svenska:

Dikter om nu och alltid 1970

Moskvasymfonin 1974

De mångfärgade kaprifolerna 2002

Här ett utdrag ur den engelska översättningen av  dikten "On Living"

Living is no laughing matter:
you must live with great seriousness
like a squirrel, for example--
I mean without looking for something beyond and above living,
I mean living must be your whole occupation.
Living is no laughing matter:
you must take it seriously,
so much so and to such a degree
that, for example, your hands tied behind your back,
your back to the wall,
or else in a laboratory
in your white coat and safety glasses,
you can die for people--
even for people whose faces you've never seen,
even though you know living
is the most real, the most beautiful thing.
I mean, you must take living so seriously
that even at seventy, for example, you'll plant olive trees--
and not for your children, either,
but because although you fear death you don't believe it,
because living, I mean, weighs heavier.

Översättning och tolkning: Randy Blasing och Mutlu Konuk

Oktay Rifat- turkisk poet

Oktay Rifat (1914-1988) är en av Turkiets mest kända moderna poeter. Han skulle säkert ha fått Nobelpriset i litteratur om han skrivit på något annat språk än turkiska - så säger i alla fall Talat S Halman i sitt förord till "Voices of Memory".

Över hundra sidor med oändligt vackra dikter kan man läsa i den här samlingen . (Någon skulle översätta till svenska också!).

Poem

In the evening breeze in the parish
time is like a birdcage: slowly
and gently it sways in the window
over the back garden of the red-painted house,
the house smelling of tobacco, of bread.
And the birds sing: chipet, chipet, chitalinya.
The sun goes down, we withdraw to our rooms,
the trees, our house, the world, together we gravitate.

Tolkat/översatt av Feyyaz Kayacan Fergar