Som kvällslektyr just nu har jag Hans Werner Richters 21 författarporträtt som baserar sig på hans minnen från Gruppe 47. Vissa av de här porträtten fängslar mig lite extra och jag har fastnat för kapitlet om Wolfdietrich Schnurre (1920-1989)- som alltså har rubriken " Vråken som föll från himlen" (i översättning, för boken läser jag på tyska).
Allt började ju i Bannwaldsee en dag i september år 1947- medarbetarna i tidskriften "Der Ruf" hade samlats (de var 17 till antalet) och man trängde in sig hos Ilse Schneider-Lengyel (hennes hus var inte stort). Kvällen dessförinnan hade man övernattat hos Hans Werner Richter- hans fru hade bjudit på en kaka som var bakad på "klistermjöl" och tämligen oätlig. Schnurre lät sig dock väl smaka. (Han hade tillbringat sin soldattid på östfronten och var inte bortskämd). Nu hade man alltså anlänt till Bannwaldsee (med gengasbil).
Till lunch serverades kokt gädda- egenhändigt uppfiskad av Ilse Schneider-Lengyel. Det var svårt att få tag på mat i det söndertrasade Tyskland på den här tiden och Ilse S-L hade en alldeles egen sjö.
Så började högläsningen av egna verk och Schnurre bad att få läsa upp sin novell "Die Beerdigung Gottes" (Das Begräbnis) och alla imponerades storligen.
Under en promenad vid sjön föll helt plötsligt en vråk död ner från himlen och Schnurre som älskade fåglar över allt annat såg till att den fick en värdig begravning. (Hans far var ornitolog).
Det första priset som delades ut av Gruppe 47 gick dock inte till Schnurre (något han blev mycket besviken över) utan till Günter Eich. Schnurre tappade intresset för gruppen och kom sedan inte till mötena. I mitten på 1960-talet insjuknade han och man trodde att slutet var nära- kriget hade förstört hans hälsa - både själsligen och kroppsligen -"Dieser verdammte, grausame Krieg" - men han repade sig igen och började skriva igen.
Hans Werner Richter hyllar honom i sin bok han skriver att Wolfdietrich Schnurre var mer än en författare, han var också ett original som såg världen, livet och litteraturen på sitt alldeles eget sätt. Under hösten 1977 hade man det allra sista mötet i Gruppe 47 och det avslutades precis som det började- med att Wolfdietrich Schnurre läste novellen "Die Beerdigung Gottes" -åter igen.
Jag har letat men jag har inte hittat några svenska översättningar av Schnurres böcker. Mest tillgänglig är kanske hans roman (i kortberättelseform) om far och son i Weimarrepublikens Tyskland. Jag tror att den här boken är tänkt som ungdomslitteratur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar