Vargtimmeläsning

Nadar "flyger" i ballong

Alltför många vet säkert hur det är att vakna så där fram på småtimmarna- att ligga och vrida och vända på sig för att till slut ge upp och tända lampan. I mitt fall blev det böckerna som räddade denna arla (alltför arla) morgonstund. Närmast tillhands var Richard Holmes "Footsteps- Adventures of a Romantic Biographer" från 1985. Holmes reste (under 1970-talet) i kända författares fotspår och i fyra långa kapitel skriver han om Robert Louis Stevenson,  Mary Wollstonecraft,  Percy Bysshe Shelley och Gérard de Nerval (och några till).

Nadar (Felix Tournachon) var inte bara fotograf han var också satirtecknare och han lyckades göra sig en mycket framgångsrik karriär under den andra republikens Paris. Dessutom överlevde han de flesta av sina vänner och år 1900 (då var han 80 år gammal)  organiserade han en stor utställning över sina foton i Paris-  samtidigt gav han ut sina memoarer "Quand j'étais photographe"- en bok som enligt Holmes är fylld av underhållande (ibland elaka) anekdoter om alla de kända personer han kommit i kontakt med under sitt långa liv.

Richard Holmes (som inte ska förväxlas med sin namne militärhistorikern) har skrivit flera läsvärda biografier och han har också fördjupat sig i flygkonsten, framför allt då flygning med hjälp av ballong).

I boken "Falling Upwards" (som jag tänker läsa) finns säkert ett avsnitt om bröderna Montgolfier- de första som lyckades skicka upp en varmluftsballong.

 Den 19 september 1783 gjordes där, med bl.a. Ludvig XVI, Marie Antoinette och Benjamin Franklin som åskådare, den första uppstigningen med levande varelser ombord. Ett får, en anka och en tupp placerades i en korg hängande undertill på en nykonstruerad ballong. Denna var 19 m hög, vägde 400 kg och hade en volym på 1400 m³. Den värmdes av glödande kol på ett galler som skickades med ballongen. Flygturen varade denna gång 8 minuter och dess passagerare landade välbehållna 3 km bort. (Källa: Wikipedia).

Den 7 oktober år 1870 lyckades Gambetta lämna det belägrade Paris med hjälp av ballong.

Själv håller jag mig helst på marken (med undantag för takrengöring då och då- men då befinner jag mig bara ett par meter ovan jord- inte mycket att orda om) men luftens pionjärer läser jag gärna om. Mycket spännande!

Åter till Paris

 Efter turen till träsken i Italien är jag tillbaka i Paris igen. Det är billigt och behagligt att resa i böckernas värld (som även Hannele konstaterar idag). Jag har hittat Joseph Primolis dagböcker från tiden mellan 1853-1870 - då i engelsk version och bearbetning (och förkortning) av Joanna Richardson.

 

Vem var han då, denne Joseph Primoli? Jo, han var ännu en liten kvist på det stora Bonapartiska släktträdet (kanske inte så liten). På fotot ovan står han bakom sin mor- Comtesse Charlotte. Charlotte var barnbarn till Joseph Bonaparte (och han i sin tur var bror till Napoleon I). Joseph (eller snarare Giuseppe) föddes i Rom år 1851 och där skulle han dö också år 1927- men under många år bodde han alltså i Paris och där förde han dagbok. Han mötte många av den tidens kända kulturpersonligheter och det var möten han skrev om.Vill man lära känna det andra kejsardömets strömningar och tankar torde Primolis dagböcker vara en god källa.

 

Joseph var också en mycket flitig amatörfotograf och mest aktiv med kameran var han under åren 1888-1894.

 

 

 

 
År 1889 tog Joseph Primoli det här fotot av konstnären Degas (det här han som har ansiktet vänt mot kameran. Hade jag varit Degas skulle jag blivit förbaskad för fotot är knäppt precis när han (Degas alltså) är på väg ut från en så kallad bekvämlighetsinrättning. I mitt stilla sinne undrar jag om Joseph Primoli stod här med sin kamera hela dagen och väntade på kända offer? Det var ju inte precis en liten digitalkamera han hade heller.



Från samma år är det här roliga (tycker i alla fall jag) fotot. Rubriken är "fototävling" och här kan man se vilka stora vidunder fotograferna måste släpa runt på.

År 1868 (troligen) antecknar den tonårige Joseph följande:

"I have been with Mother to Worth's. He is the great coutourier in fashion. He charges sixteen hundred francs for a simple little costume! Ladies arrange to meet at Worth's, and they talk politics there as they sip tea. At Worth's, the faubourg Saint-Germain sits between two kept women, and the world of officialdom meets the faubourg Saint-Germain. Perhaps M. Worth doesn't even realize what he is doing, but.... he is reconciling all political parties, and mingling all social classes. An artistically rumpled bit of fabric has achieved what wit has been unable to contrive."

Från salong til café

Jag forsätter att läsa om Paris och det som kom att kallas La Belle Époque (och för att komma dithän hamnar man först i 1800-talets salonger. Den här typen av böcker - är inget man plöjer igenom på en timma så det blir några sidor då och då. I natt blev det ett par extra sidor eftersom det råkade bli "one of those nights" (när vargtimmen blir så där extra påtaglig och man kan höra tidningsbilen köra runt i kvarteren (det gör den nog inte så länge till om "elektroniseringen" fortsätter- och det lär den göra).

Men- till saken. Salongerna. Det fanns en hel del under 1800-talets senare år och på rue d'Astorg bodde en kvinna som skötte en av dessa- med järnhand. Hon hette Madame Aubernon och enligt en beskrivning var hon kortväxt och rundnätt och ofta iklädd "rysch och pysch med tofsar".

Roger Shattuck fortsätter ("The Banquet Years" heter boken) och berättar följande: "Madame Aubernon, however, a somewhat vulgar aristocrat of the old school, passionately interested in literature and the theater, conducted her rival salon lika a lion tamer. About a dozen guests attended her poorly cooked dinners in the rue d'Astorg, and Madame Aubernon alone decided the subject for discussion".

Madamen var en riktig tyrann och inte nog med att hon bestämde vad man skulle diskutera och prata om- hon ringde dessutom i en liten klocka med jämna mellanrum för att påkalla uppmärksamhet. En gång frågade Madame Aubernon Gabriele D'Annunzio vad han tyckte om kärlek- det uppskattade han inte alls utan svarade:" Läs mina böcker, Madame, och låt mig äta min middag i fred."

En annan och mycket mera omtyckt salong var den som hölls av prinsessan Mathilde Bonaparte (1820-1904-hon var dotter till Napoleons yngste bror Jêrome). Till henne kom de riktigt "stora"- Théophile Gautier, Gustave Flaubert och även Guy de Maupassant och Marcel Proust. Hos henne kände sig gästerna inte som djur på cirkus och hon fortsatte med sina sammankomster upp i hög ålder.

När sedan sekelskiftet kom och "La Belle Époque" började på allvar tog det också slut på salongernas inflytande. De kulturella mötena förflyttades till caféerna- och så börjar en helt ny tid- men det får jag återkomma till vid ett annat tillfälle. Prinsessan Mathilde tänker jag läsa mera om. En intressant dam- verkligen.

Och så vill jag ha den här.....

Lystna blickar kastar jag mot den här boken... och nu hamnar man i Frankrike (Paris). Alice Kaplan skriver om tre kvinnor som alla formades och utvecklades av sina  respektive vistelser i Frankrike- och det är då inte vilka kvinnor som helst utan Jacqueline Kennedy, Susan Sontag och Angela Davis.

Läs mera i The Guardian HÄR.

Bokmässa i Paris- Le Salon du livre

Jodå, det drar ihop sig till stor bokmässa i Paris snart. Min väninna ska dit och hon har lovat att rapportera och ge mig inspirerande boktips. Årets tema är... Rumänien. Då får jag hoppas att representanter för bokmässan i Göteborg finns på plats för att hämta idéer. Rumänska författare torde väl bli översatta till franska något oftare än till svenska- men jag hyser stora förhoppningar att vi ska kunna bekanta oss med mera av Rumäniens litteratur även här i Sverige snart.

En av de rumänska författare som kommer till Paris är Gabriela Adamesteanu. Jo, hon har översatts till franska och faktiskt även till engelska.

HÄR är en länk till Le Salon du livres hemsida.