onsdag 22 maj 2013

Röster från Turkiet: Poeten Nazim Hikmet




På bilden ovan en gammal vy över staden Bursa i Turkiet (idag landets fjärde största stad). En gång var Bursa huvudstad i det Osmanska riket.

Vad som inte syns här är stadens fängelse- under nära tretton år hyste det en av Turkiets största poeter- Nazim Hikmet (1902-1963). Han lyckades fly till Sovjetunionen år 1951 annars hade han säkert försmäktat i fängelsehålorna. Nazim Hikmets åsikter ansågs misshagliga av den turkiska regimen och så gjorde man (som på så många andra platser i världen) man försökte att tysta den förhatliga rösten.



Nazim Hikmet framlevde sina sista år i exil- långt borta från det land han älskade- ett öde han han delar med alltför många författare. Han dog år 1963 i Moskva och till hans grav på Novodevichykyrkogården där vallfärdar ständigt poesiälskare från hela världen.

Många av Nazin Hikmets dikter har översatts till svenska:

  • Dikter om nu och alltid 1970
  • Moskvasymfonin 1974
  • De mångfärgade kaprifolerna 2002

  • Här ett utdrag ur den engelska översättningen av  dikten "On Living"

    Living is no laughing matter:
    you must live with great seriousness
    like a squirrel, for example--
    I mean without looking for something beyond and above living,
    I mean living must be your whole occupation.
    Living is no laughing matter:
    you must take it seriously,
    so much so and to such a degree
    that, for example, your hands tied behind your back,
    your back to the wall,
    or else in a laboratory
    in your white coat and safety glasses,
    you can die for people--
    even for people whose faces you've never seen,
    even though you know living
    is the most real, the most beautiful thing.
    I mean, you must take living so seriously
    that even at seventy, for example, you'll plant olive trees--
    and not for your children, either,
    but because although you fear death you don't believe it,
    because living, I mean, weighs heavier.


    Översättning och tolkning: Randy Blasing och Mutlu Konuk

    Inga kommentarer: