Günter Eich (i mitten). Foto: Abraham Pisarek
I Helmut Böttigers bok om Gruppe 47 läser jag om författaren Günter Eich som kom att bli något av en symbolfigur för efterkrigstiden i Tyskland. Eich har jag inte läst något av och på svenska finns bara (som jag kan se) en enda titel.
Några smakprov ur Eichs produktion finns annars i engelsk översättning i "Pigeons and Moles".
Günter Eichs öde är något märkligt för dels överlevde han kriget dels kunde han och orkade han fortsätta att skriva efteråt. Han tog aldrig avstånd från nazismen- snarare blev han en del av- om inte rörelsen- så i alla fall krigsmaskineriet. Eich var underofficer och tjänstgjorde som signalist men år 1945 blev han tillfångatagen av amerikanerna och satt i krigsfångeläger. I tidningen "Der Ruf" publicerades så hans första efterkrigsarbeten och han nådde stor berömmelse med en dikt med titeln "Die Latrine". Här citerar jag de två sista verserna av ett ganska oaptitligt poem men man får läsa symboliskt. Det vållade mycket skriveri att Eich rimmade Hölderlin med urin.
Irr mir im Ohre schallen
Verse von Hölderlin.
In schneeiger Reinheit spiegeln
Wolken sich im Urin.
Geh aber nun und grüße
die schöne Garonne
Unter den schwankenden Füßen
schwimmen die Wolken davon.
Tyskland strax efter 1945 var i stort sett bara ruinhögar och man talade om "Stunde null" och "kalhyggelitteratur"- litteratur som var lika bar och kal som landet nu hade blivit.
Günter Eich skrev skådespel och lyrik- och han var inte särskilt produktiv. Han var också helt ärlig med sitt förflutna och svarade så här i en intervju" Ich habe dem Nationalsozialismus keinen aktiven Widerstand entgegensetzt. Jetzt so zu tun als ob, liegt mir nicht."
Det allra första priset som delades ut av grupp 47 gick till just Günter Eich.
Jag länkar här till en annan av Eichs mera berömda dikter "Inventur".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar